Det är strax efter skolavslutningarna 2025. Utanför Rosenbad står försommargrönskan i sitt flor, men inne på Finansdepartementet är stämningen tät.
Statliga gruvjätten LKAB har ägarmöte.
Lokalerna är välbekanta för LKAB:s ordförande, förre finansministern Anders Borg, som sätter sig bredvid vd:n Jan Moström. Runt bordet: Åtta tjänstemän från Finansdepartementet. De ska få en bomb serverad – nära tre månader före resten av världen.
LKAB-männen visar en kartbild av Kiruna på den vita duken. Halva staden är utmärkt – där ska allt rivas.
Det har visserligen varit känt i 20 år att stadscentrum ska flyttas och att en tredjedel av Kirunas invånare ska flytta: 6 000 av 18 000.
Men nu måste ytterligare en tredjedel flytta på grund av gruvbrytningen: Totalt 12 000 av 18 000 Kirunabor.
Och det riktigt jobbiga: det måste ske på halva tiden – 10 år.
LKAB vill nämligen gasa med malmbrytningen. De närmaste åren ska tre gånger så mycket malm brytas som under hela bolagets 145-åriga historia. Kiruna har blivit EU:s huvudscen i det geopolitiska kriget mot Kina. Här i Malmfälten finns 80 procent av Europas järnmalm och en av de största fyndigheterna av sällsynta jordartsmetaller – som är oumbärliga för fordonselektrifiering och gröna industrisatsningar.
För Kirunaborna är ekvationen enkel. Och brutal: Ju längre ner det sprängs under jord, desto mer av staden måste rivas.
Men LKAB kan inte peka ut var de nya Kirunabornas nya villor och lägenheter ska ligga: Staten äger nästan all mark och där krockar flera riksintressen – framför allt samernas renbetesmarker runt staden.
Den där soliga junidagen får ingen på Kiruna kommun information om de kommande rivningarna. Där förbereder man sig för decenniets fest.
Den stora kyrkflytten – den 20 augusti.
Det blir en folkfest. Medier från hela världen bevakar och SVT direktsänder ”Kyrkvandringen” under två dygn när en av av Sveriges vackraste byggnader sakta åker genom staden.
Kyrkflytten ses brett som kvittot på hela Kirunas lyckade stadsflytt.
Kirunas kommunledning vet fortfarande inte att ytterligare en tredjedel av stan måste rivas.
Drygt en vecka senare, precis när de sista journalisterna precis lämnat Kiruna kommer chockbeskedet via en en webbsänd presskonferens.
Kommunalrådet Mats Taaveniku (S) får informationen samma dag.
– Man blir så tagen. Det är svårt att ta in.
Rösten darrar hos Mats Taaveniku. Kommunen har kallat till en webbsänd pressträff dagen efter. Han sitter i blåvitrutig skjorta bakom ett vitt bord. Han ser ensam ut. Ingen från LKAB är där. Ingen från regeringen.
– Påverkan är långt större än vad vi förväntat. Och LKAB vill att det ska ske inom 10 år. Vi Kirunabor gör uppoffringar. Men inte till vilket pris som helst, säger han.
Det stora problemet för kommunen är markfrågan.
– Vi vill att regeringen kontaktar oss.
I Stockholm säger näringsminister Ebba Busch (KD) samma dag: ”Jag tror att vi kommer kunna hitta en bra väg framåt här i dialog tillsammans.”
Tvåvåningsvillan mitt i Kiruna är vitrappad. Det ångar av kaffet på furuköksbordet.
– Aldrig att de hinner flytta staden på 10 år. Det går inte.
Turismföretagaren Gunnar Selberg sveper en klunk kaffe när DN besöker honom i oktober. Han bor på fel sida om gatan. Hans villa ska rivas. Tegelvillan på andra sidan skonas.
Selberg var Kirunas kommunalråd för Centerpartiet mellan 2019 och 2022.
– Du vet, LKAB är som en morsa för oss Kirunabor – vi har levt i symbios. Min farsa jobbade i gruvan. Nästan alla har ju gjort det. Och LKAB har tagit hand om oss. Det har funnits ett oskrivet samhällskontrakt.
Det oskrivna kontraktet upprättades av förste disponenten Hjalmar Lundbohm.
Han lät Sveriges stjärnarkitekter förra sekelskiftet rita en mönsterstad med skolor, konst och kultur i centrum. Och han vurmade för samisk kultur.
Konstnärer och intellektuella häpnade. Kirunaborna myste.
Gunnar Selberg fortsätter:
– Frågan är om det kontraktet är brutet nu.
Vi går runt i staden. Möter människor och ögonen glittrar på Jaqueline Valverde när hon öppnar lägenhetsdörren i teak på första våningen på Hjalmar Lundbohmsvägen. Hon är en av dem som inte hunnit flytta från den första omgången. I april kommer rivningskranarna.
Efter 42 år i Kiruna är hon van vid kylan och kynnet. I köket doftar teet maltigt och sött och bullarna åker ur ugnen.
– Jag måste flytta från Kiruna. Hyran kommer att gå upp tre till fyra gånger om jag flyttar till en nybyggd lägenhet. Jag jobbar som personlig assistent och har inte råd. Det är skandalöst att vi inte har någonstans att ta vägen.
Hon fortsätter:
– Jag har gråtit mycket. Jag kommer att sakna Kiruna. Mina barn är födda och döpta här. Det är skandalöst att staten inte kan hjälpa till mer.
Samtidigt möter vi flera Kirunabor som yvs över stadens ömsade skinn och vill bo kvar – om det nu går.
Gunnar Selberg igen:
– Alla vet att det inte kommer att gå på 10 år, oavsett vad LKAB säger.
Han pekar på den stora knuten: Att staten sitter på nästan all mark och att det samiska riksintresset först måste redas ut.
– Bara det kommer att fastna i åratal av rättprocesser.
– Sedan ska de kommunala processerna mala. De kommer att ta fem år ytterligare. Först därefter kan det sättas en spade i backen.
– Vi måste få köpa mer mark nu så plan- och byggprocessen kan komma igång för alla nya hus och lokaler. Och några fem år får det inte ta. Då hinner vi inte.
LKAB:s chef för samhällskontakter Niklas Johansson harklar sig. Vi sitter på 13:e och högsta våningen i LKAB:s driftskontor, en solitär skyskrapa i fjällvärlden skapad av den välkände Hakon Ahlberg med inspiration av FN-skrapan i New York.
Vad händer om LKAB inte hinner bygga upp nya bostäder på tio år?
– Vi kommer jobba stenhårt, säger Niklas Johansson och fortsätter:
– Men klarar vi inte av detta så är alternativet avveckling. Att inte fortsätta bryta vore en katastrof både för oss och för staden. Vi måste se till att hinna.
Trots upprepade frågor kan han inte garantera att de ska hinna. Han säger att den största oron nu, är osäkerheten.
– Vart ska de 6 000 människorna flytta? Även om både vi och kommunen har pekat ut var vi skulle vilja bygga ut staden, så är mycket statens mark och här krockar flera riksintressen, inte minst med rennäringen. Här måste staten agera.
Sverige har via fyra bindande konventioner i FN och Europarådet förbundit sig att Europas enda urfolk, samerna, ska få bedriva sin kultur. Där är traditionell renskötsel en viktig del.
Och det är runt Gabna sameby allt kretsar. Lars-Marcus Kuhmunen som är renskötare och ordförande sträcker sig över köksbordet strax utanför stan. Han låter pekfingret löpa över en karta som LKAB låtit göra över nya möjliga bostadsområden. Fingret stannar till vid det största, strax norr om stan.
– Där går vår sista flyttled för renarna. Vi måste säga nej där, säger han.
Även det nya gruvprojektet Per Geijer med de sällsynta jordartsmetallerna skär av samma flyttled helt.
Samebyn säger nej till Per Geijerprojektet. Under hösten bryter man dessutom ett 13-årigt samarbetsavtal med LKAB.
– Det har hetat att det varit samverkansmöten, men det har mest varit ett skådespel.
Han fortsätter:
– Vi vill så klart att staden ska utvecklas. Men innan gruvorna fanns gick våra flyttleder där nu staden och gruvområdena finns. Nu hotas den enda led vi har kvar.
Han blir tyst några sekunder.
– Vi har ingenstans att ta vägen.
Allas blickar riktas mot regeringen.
I mitten av september skriver landsbygdsminister Peter Kullgren (KD) att Länsstyrelsen i Norrbotten ska ”samordna olika samhällsintressen” runt Kiruna. Formuleringarna är luddiga. Uppdraget oklart. Och det ska vara klart först sommaren 2027.
Frågarna om stadsflytten och LKAB:s gruvbrytning kompliceras dessutom av att de är spridda på tre olika departement. Någon vecka senare besöker Kullgren och Ebba Busch Kiruna under ett stort mediepådrag. De ger inga besked om riksintressen eller någon konkret hjälp.
Färre märker ett annat högnivåbesök i Kiruna samma dag. EU:s industrikommissionär Stéphane Séjourné följer Ebba Busch ner i gruvan. EU-toppen pratar bara om utvinningen sällsynta jordartsmetaller och säger till Dagens Industri att Per Geijerfyndigheten är så bra för att den ”kan starta mycket snabbt och ge konkreta resultat”. Tyska der Spiegel är med i gruvan och skriver ett femsidigt reportage om det geopolitiska kriget mot Kina, med Kiruna i centrum.
Den 29 september samlas samtliga lokala partier i Kiruna utom SD runt en unik konkret 15-punktskravlista till regeringen.
Efter två månader får man ett kortfattat svar från regeringen – via landsbygdsministerns statssekreterare.
– Han svarade egentligen inte på något alls, säger Mats Taaveniku.
Under hösten träffar även kommunrepresentanter Statens fastighetsverk, som ansvarar för de statliga markerna.
– Som jag förstått, så ska dom och Länsstyrelsen titta på riksintressena, säger Mats Taaveniku och fortsätter:
– Om de fastnar så får regeringen besluta. Men om det kommer att fungera i praktiken vet jag inte.
Under mellandagarna togs ett första litet steg på vägen: LKAB ansökte om att få köpa 275 hektar mark av Statens fastighetsverk.
Läs mer:
Minister om Kirunaflytten: ”Kan inte ge ett slutdatum”
