Jag bevakade mitt första amerikanska presidentval 1992, när Bill Clinton besegrade George H.W. Bush, och har sedan dess följt samtliga presidentval. När jag jämför den amerikanska utvecklingen med den svenska valrörelsen 2026 slås jag av att vi har skapat nästan motsatta problem.
I USA kan presidentkandidaterna i alltför hög grad välja vilka journalister och plattformar de vill möta. I Sverige tycks i stället varje större redaktion anse att den måste genomföra sin egen partiledarutfrågning.
SVT genomför åtta individuella utfrågningar. TV4 gör åtta egna, där varje samtal kan pågå i upp till tre timmar. Sveriges Radio låter samma partiledare möta flera redaktioner och program: Ekot/P1 Morgon, P4 Extra och Morgonpasset i P3 har var sin serie, medan Klartext har ytterligare ett format. Till detta kommer tidningarnas intervjuer, poddar och andra satsningar.
Och sedan debatterna. SVT, Sveriges Radio, TV4 och andra mediehus arrangerar sina egna stora partiledardebatter.
Jämförelsen med USA är tankeväckande. Under presidentvalet 2024 genomfördes två debatter mellan presidentkandidater. Donald Trump mötte Joe Biden i juni och, sedan Biden lämnat presidentvalet, Kamala Harris i september. Harris deltog alltså i en enda presidentdebatt som Demokraternas kandidat och Trump i två.
Det betyder inte att den amerikanska modellen är bättre. Tvärtom har kandidaterna under de drygt tre decennier jag följt valrörelserna fått allt större kontroll över sin medieexponering.
Den klassiska journalistiska utfrågningen har fått konkurrens av poddar och talkshows där kandidaterna i hög grad kan välja både intervjuare och publik.
Donald Trump satt 2024 i närmare tre timmar hos Joe Rogan och framträdde i en rad andra poddar. Kamala Harris intervjuades bland annat av 60 Minutes och Fox News, men också av Howard Stern, The View och podden ”Call her daddy”.
Det finns uppenbara problem med detta. Politiker kan välja sympatiskt inställda intervjuare och undvika den granskning de helst vill slippa. Den svenska traditionen, där partiledaren accepterar redaktionens frågor och villkor, är därför värd att försvara.
Men det finns en lärdom från USA: intervjuerna är faktiskt olika. De når olika grupper och utgår från olika idéer om vad publiken behöver veta. I Sverige riskerar vi i stället att få en mångfald av program utan motsvarande mångfald i journalistiken.
För varje redaktion är beslutet begripligt. Ingen chefredaktör eller programchef vill förklara varför konkurrenten får intervjua statsministern eller oppositionsledaren medan den egna redaktionen avstår. Men när alla gör samma rationella val uppstår en rimlig fråga: Vad tillför den åttonde längre intervjun med en partiledare som den tredje inte kunde göra?
När samma frågor ställs gång på gång har inte bara partiledaren hört dem tidigare. Det har också kommunikationschefer, pressekreterare och politiska rådgivare. Svaren har prövats, invändningarna förutsetts och formuleringarna finslipats. Det som från redaktionens perspektiv är ännu en kritisk utfrågning kan från politikerns perspektiv bli ännu ett väl förberett kampanjframträdande.
Fler partiledarintervjuer är helt enkelt inte nödvändigtvis detsamma som mer politisk granskning.
Det finns också en alternativkostnad. Varje ambitiös utfrågning kräver research, faktakontroll, reportrar, producenter, redaktörer och programledare. Multiplicerat med åtta partiledare och ett stort antal redaktioner handlar det om betydande journalistiska resurser.
I Sverige riskerar vi i stället att få en mångfald av program utan motsvarande mångfald i journalistiken.
Tänk om en del av dem i stället användes till att kontrollera vallöften, granska ekonomiska kalkyler, följa pengarna och undersöka resultaten av redan genomförd politik – journalistik som tar reda på sådant som partiledaren och dennes stab ännu inte har ett färdigskrivet svar på.
Jag föreslår inte att partiledarutfrågningen ska avskaffas. Men vi borde kunna kräva mer av oss själva än att alla gör var sin version av ungefär samma program.
Fyra förändringar skulle kunna ge bättre valjournalistik:
* Färre standardutfrågningar. Den som gör ytterligare en heltäckande intervju bör kunna förklara vad den tillför som väljarna inte redan fått veta.
* Tydligare skillnad mellan formaten. SVT, TV4, Sveriges Radio och tidningarna behöver inte göra var sin version av samma intervju – poängen med många redaktioner borde vara att de bidrar med olika journalistik.
* Mer granskning, mindre upprepning. Flytta resurser från ytterligare intervjuer till faktakontroll, ekonomisk granskning och uppföljning av tidigare vallöften.
* Färre men bättre debatter. Färre och mer tematiska möten skulle ge större utrymme för följdfrågor, fördjupning och faktakontroll.
Journalistikens kvalitet kan inte mätas i hur många timmar landets mest medietränade människor befinner sig framför en kamera eller mikrofon.
Efter valet borde de stora mediehusen dessutom utvärdera den egna bevakningen. Hur många längre partiledarintervjuer och debatter genomfördes? Hur mycket skilde sig innehållet åt? Och hur mycket gav faktiskt väljarna ny kunskap?
Efter mer än tre decennier av amerikanska presidentval ser jag tydligt riskerna med att låta politiker välja bort den journalistik de inte vill möta. Den modellen bör Sverige inte efterlikna. Men vi bör inte heller utgå från att den svenska motsatsen automatiskt är bättre.
Journalistikens kvalitet kan inte mätas i hur många timmar landets mest medietränade människor befinner sig framför en kamera eller mikrofon. Den måste mätas i hur mycket väljarna efteråt vet som de inte visste tidigare.
Läs fler texter om riksdagsvalet.