![](https://i1.wp.com/static.bonniernews.se/gcs/bilder/dn-mly/ba4df35c-938f-4dc7-9fe1-1eae1d93e9a5.jpeg?interpolation=lanczos-none&fit=around%7C1024:576&crop=1024:h;center,top&output-quality=80&w=1200&resize=1200,0&ssl=1)
Teater
”Förbjud alla blommor”
Av Viktor Schröder Kelly och Lovisa Strååt
Regi: Ester Holmén. Medverkande: Alexander Jönsson, Elsa Wörmann, Nora Dellow och Rasmus Wessman. Koreografi: Signe Willmarsson. Scenografi: Ester Holmén, Signe Willmarsson och Lovisa Strååt. Kostym: Nora Dellow. Ljussättning: Clara Fia Tapper. Scen: Ö2 Kungsholmen, Stockholm. Speltid: 1 tim 10 min.
När Ö2 scenkonsts unga garde tar sig an ämnet sex är det i ett inplastat scenrum, som redo att bestänkas med allehanda kroppsvätskor. Dramatikerduon Viktor Schröder Kelly och Lovisa Strååt bjuder oss på en veritabel odyssé genom sexuellt laddade scener, främst hämtade ur litteraturhistorien. På den dryga timme föreställningen varar, rör vi oss från bibelns Sodom och Gomorra till Kristina från Duvemålas alltför välbefruktade potatisåker.
Inte så lite inspiration tycks hämtad från Ada Bergers och Liv Strömquists Dramaten-samarbeten, både vad gäller det associativa sättet att närma sig ett ämne och det höga tempot. Den fyrhövdade ensemblen kastar sig hejvilt mellan sång- och dansnummer och talscener. Till och med de asexuella bereds plats i form av en nunnekör som ägnar all sin passion åt curling och jobb.
Att kontrastera Carl von Linnés instrumentella ”artens överlevnad”-sexsyn mot sexpositiva författare som Oscar Wilde och Natalie Clifford Barney bjuder på en hel del komiska poänger
Det är ofta roligt. Särskilt när det rivs upp revor i de klassiska berättelsernas inbyggda determinism. Som när Nora Dellow stoppar scenen där hennes Kristina, nedstoppad i en skottkärra, är på väg att dö i barnsäng för att i stället föreslå Karl-Oscar icke-penetrerande tantrasex. Om hon nu prompt skulle vara så kåt att hon efter timmar av kroppsarbete att hon skulle riskera liv och lem för ett ligg. Eller samtidsblinkningarna där männen i Emma Bovarys liv gör gemensam sak och bildar en flersam trio där alla utom Elsa Wörmanns tidigare så utlevande Emma ges utrymme och bekräftelse. Att kontrastera Carl von Linnés instrumentella ”artens överlevnad”-sexsyn mot sexpositiva författare som Oscar Wilde och Natalie Clifford Barney bjuder på en hel del komiska poänger.
Att det blir lite rörigt och ofokuserat hör kanske till, men en eller annan älskling hade man gärna fått göra processen kort med. Både hora eller madonna-uppgörelsen och driften med hur mammor respektive pappor väljer att introducera sina barn i sexualitetens mysterier fastnar i väl slitna klichéer. Att en utstuderad scen som den mellan de explicit bananätatande Alexander Jönsson och Rasmus Wessman tillåts dra ut på tiden är däremot klockrent. I en samtid där sex kanske aldrig varit mer tillgängligt och närvarande är det just den där flörten, humorn och leken det vi längtar mest efter.
Läs fler scenrecensioner och fler texter av Anna Håkansson.