För runt fem miljoner år sedan befolkades den amerikanska nordvästkusten, och floderna som mynnar ut där, av den största laxarten vi känner till. Oncorhynchus rastrosus tros ha kunnat mäta upp till 2,7 meter och väga uppemot 200 kilogram, nästan dubbelt så lång och många gånger tyngre än de största laxarna som kan dyka upp i svenska vatten.
Fossil av den monstruösa fisken beskrevs för första gången på 1970-talet, och förutom storleken har tänderna fascinerat forskarna. Längst fram vid nosen var den utrustad med vad som antagits vara två stora huggtänder, vilket gav fisken smeknamnet sabeltandad lax.
Men nya fynd visar att fisken inte hade något drakliknande jättegap, utan snarare påminde om ett vildsvin.
Genom att analysera nya, mer intakta fossil med hjälp av bland annat skiktröntgen har forskare vid Oregon State University kunnat visa att de stora framtänderna inte var vertikala. De stod snarare ut i sidled från munnen, som ett par betar, enligt en studie som publicerats i den vetenskapliga tidskriften Plos One.
Forskarna föreslår därför i sin artikel att Oncorhynchus rastrosus bör kallas för spiktandad lax istället för sabeltandad lax.
Exakt hur betarna användes är svårt att säga, men forskarna bakom studien har teorier om att de kan ha grävt ut bon på flodbotten där de kunde lägga sin rom med dem, eller försvarat sig mot fiender. Några jaktvapen var de iallafall knappast eftersom fossilen tyder på att jättelaxen livnärde sig på att sila plankton med sina gälräfständer, som en ansjovis eller strömming.
– De får mig att tänka på fromma växtätande dinosaurier som antingen hade en svans med en klubba eller vassa taggar längst ut för att försvara sig. Kanske kunde fisken daska till en rival eller motståndare med huvudet och riva den med tänderna, säger Bo Delling som är intendent på Naturhistoriska riksmuseet och själv forskar på laxfiskar.
Analyser av fossilerna visar att den spiktandade laxen hade ett extra rörligt huvud, vilket troligen hjälpte till.
– De kunde se på kotorna precis bakom huvudet att det verkar som att huvudet var extra rörligt i sidled. Så att den på ett lättare sätt kunde vrida och svänga på huvudet vilket kanske kan möjliggöra för att använda de här sidoriktade tänderna på olika sätt, säger Bo Delling.
En annan upptäckt är att både hannar och honor av arten Oncorhynchus rastrosus var utrustade med betar.
– Det är lite spännande, hade det bara varit hanarna hade man lätt kunnat tro att de var till för att slåss om revir och sånt, säger Bo Delling.
Även om den spiktandade laxen är utdöd sedan länge finns det 16 nu levande fiskarter i Oncorhynchus-familjen. De har alla sin naturliga hemvist i och kring Stilla havet och angränsade vattendrag, men en inplanterad släkting finns i många svenska sjöar.
– Den närmaste släktingen vi är bekanta med är regnbågen, den som har ett lite rosaaktigt band runt kroppen och som många åker och flugfiskar efter i sjöar där de planterats in, säger Bo Delling.
Läs mer:
Otrogna blåmesar visar hur åldern spelar roll
Därför är höns mycket smartare än du kanske tror
Ny upptäckt: Elektrisk fisk utforskar världen med hjälp av andras sinnesorgan