Knappast något i dagens värld kräver så många tankar i huvudet samtidigt som Israel-Palestina-konflikten. Men innan man tar ett steg tillbaka måste man ta ett steg närmare.
Vad betyder slagordet ”från floden till havet” för israeler? De har redan upplevt scenariot, den 7 oktober 2023.
Vad har Israels krig mot denna idé betytt för barnen i Gaza? Sjutton månader av obegriplig skräck som kommer att prägla generationer framåt.
Det är mycket begärt att de drabbade ska lyfta sig över sådana erfarenheter. På avstånd har man ändå en skyldighet att sortera i konfliktens många lager, värdera människoliv lika.
Lidandet och det politiska haveriet är stort nog. Därtill kommer den symbolik som blivit regionens förbannelse. Att landremsan mellan Jordan och Medelhavet väcker känslor är förstås inget nytt – fråga korsfarare eller ayyubider – men i dag laddas den med rent apokalyptisk energi.
Ett tankeexperiment är att jämföra med Sudan. Uppmärksamheten kring den humanitära katastrofen där är minimal i jämförelse. Förklaringen kanske att konflikten passar sämre in i en postkolonial ram.
Mycket handlar om synvinklar. Av de 870 000 judar som 1945 levde i arabländer återstår nästan inga. Medan Israel integrerade judiska flyktingar från Jemen, Irak, Marocko, dömdes generationer av palestinier till lägerliv i limbo.
Kan man ha sådant i minnet, och samtidigt se Israels krigsbrott i Gaza och apartheidpolitik på Västbanken för vad de är? Om det varit svårt tidigare verkar det omöjligt nu.
Boken ”Världen efter Gaza” av den indiske författaren Pankaj Mishra är ett aktuellt exempel. Hans tes är att ”den livesända utplåningen av Gaza tystats ner eller rentav förnekats av västvärldens militära och kulturella hegemoni”, och att denna blinda fläck beror på Förintelsen.
Mishra spårar Israels frikort för övervåld till västs dåliga samvete. Dels menar han att Förintelsen har ”amerikaniserats”, dels jämför han 1940-talets Polen med 2020-talets Gaza.
Det är suggestivt, som att läsa Jan Myrdal eller Noam Chomsky. Passionerat, indignerat, späckat med citat och referenser. Men rätt snart frågar sig läsaren:
Med undantag för Israel som krigar på sju fronter och amerikanska högermedier som också tappat det – har verkligen Gazas helvete ”tystats ner”? Använder inte Mishra själv Förintelsen på det sätt han anklagar Israel för, som politiskt slagträ?
I hans pojkrum hängde en bild av Moshe Dayan, Israels försvarsminister från sexdagarskriget 1967 med lapp över ögat och en air av hjältemod. David, innan han förvandlades till Goliat
Om bokens helhet är problematisk så är detaljerna desto intressantare. Särskilt författarens bakgrund i Indien.
Mishras hindunationalistiska familj beundrade sionismen. I hans pojkrum hängde en bild av Moshe Dayan, Israels försvarsminister från sexdagarskriget 1967 med lapp över ögat och en air av hjältemod. David, innan han förvandlades till Goliat.
Som medlem i FN:s Palestinakommission stödde Indien planen på två stater, en judisk och en arabisk. Israels bidrag till den brittisk-franska kolonialismens sista ryck – försöket att ta över Suezkanalen 1956 – fick Indien att sluta upp bakom palestinierna.
Vågen av hindunationalism de senaste decennierna sammanfaller med Israels radikalisering. För Pankaj Mishra sluts en cirkel, när Indien återknyter till den politiska atmosfären i barndomshemmet:
”Vi beundrade Israel eftersom det tycktes ha en stolt och tydlig självbild. Med sitt upphöjt isolerade nationsbygge var Israel också en förebild när det gällde att tala med muslimerna på det enda språk de förstod: våld och mera våld.”
Först 2008 besöker författaren Västbanken, och överger sin ”slappa syn på sionismen som upprättelse och beskydd för de evigt förföljda”. Han åkallar sin farfar som inte hade några problem att ”balansera beundran av Hitlers patriotism och stöd till sionismen”. En projicering som inte bara Israel utan även farfar nog skulle betacka sig för.
Mishra gestaltar postkolonialismen, och samma resa som FN:s generalförsamling. Där har Israel de senaste tio åren fördömts mer än dubbelt så många gånger som alla andra länder i världen tillsammans.
För den som bara läser Mishra kan statistiken verka rimlig. Gaza tycks verifiera vad FN slog fast redan 1975: sionism är rasism. Det är en triumf för Hamas, som med bottenlös cynism mördade sig till denna motreaktion och uppmärksamhet. Inte olikt hur al Qaida lyckades få USA att invadera Irak.
En pervers följd av våldet i Mellanöstern är att hotbilden mot judar har förvärrats över hela världen. Regeringen Netanyahu missbrukar antisemitismen för att avfärda kritik. Visst finns det antisemitiska inslag i synen på Israel, men antikolonialism förklarar mer. Med en regering som nuvarande i Jerusalem – och fortsatt fixering i Teheran vid att utplåna ”den sionistiska enheten” – lär denna mardrömslika dynamik rulla vidare.
Världen efter Gaza ser onekligen mörk ut. Förintelsen och kolonialismen kastar långa skuggor, allt sker i kontext. Men den diplomati och empati som krävs för en ljusning måste blicka mera framåt än bakåt.
Det akademiska fältet postkoloniala studier uppstod i väst, ägnar sig åt hur västerlandets makt format bilden av den andre. Här finns likheter med hur sekularisering, till och med ateism, har sina rötter i kristen teologi.
Teoretiska ingångar bidrar till djupare förståelse men kan också leda ut i moralisk och politisk dimma. Som när Pankaj Mishra jämställer Winston Churchill, Woodrow Wilson, Joe Biden eller israeliska ledare med Hitler.
Nästan trettio år har gått sedan jag bevakade valet i Israel då Benjamin Netanyahu första gången kom till makten. Rubriken på min artikel: ”Farväl till freden.”
Stödd på en nationalistisk och religiös höger har Netanyahu gjort vad han lovade, krossat utsikterna till tvåstatslösning. En israelisk tragedi lika mycket som en palestinsk. Men för att göra ett sista tankeexperiment:
Hade denna process inträffat om länder som Iran, Irak, Syrien varit fredliga mönsterdemokratier? Är det verkligen bara lilla Israel som är ett subjekt med egen agens? Hur länge kan postkoloniala perspektiv motivera en sådan ansvarsfördelning?
Där någonstans finns Pankaj Mishras, och många andras, blinda fläckar.
Läs fler texter av Niklas Ekdal och andra av DN:s bokrecensioner
Läs mer:
Pankaj Mishra: ”Världen efter Gaza är en skrämmande plats”
