Formsäkra flyktingdramat ”Green border” är en blivande klassiker

En ihjälfrusen, naken ung man vid gränsen till Belarus, blev väckarklockan som fick Agnieszka Holland att rikta kameran mot sitt eget land på nytt. Det var hennes vänner som fann kroppen, mitt i deras bästa svamp- och hundskog, har den polska veteranregissören berättat.

Ur detta har Holland skapat ett verklighetsnära, starkt politiskt drama i flera akter som följer upp den flyktingkatastrof som ägt rum sedan 2021 i skogarna mellan Polen och Belarus vid ”den gröna gränsen”.

”Green border” börjar i svepande klorofyllgrönt men övergår snabbt i kontrastrikt svartvitt.  Ett turkiskt flygplan som snart ska landa i Minsk. En syrisk liten kille, Nur, ber sin sovande stolsgranne om att få byta plats så han kan se ut genom fönstret, se framtiden. Tillsammans med mamma, pappa, farfar och två syskon är han på väg till Sverige. Allt är fixat, tror hans familj. En släkting är redan på plats i det nya landet och har betalat för den här resan, som ska vara så mycket tryggare än att fara över Medelhavet.

Men Belarus diktator Aleksandr Lukasjenko vill något annat. Han tänker använda den syriska familjen, den ensamstående kvinnliga afghanska läraren som sovit och många andra flyktingar som kanonmat. Hans hybridkrigföring mot grannlandet Polen kräver ständigt nya offer.

Vi får följa syrierna och deras olyckskamrater medan de kastas fram och tillbaka över taggtrådsgränsen. Utkörda av belarusiska militärer, tillbakamotade av polsk gränspolis som hetsas att avhumanisera flyktingarna för att motivera det brutala våldet mot alla, inklusive barn och gravida kvinnor. Men lyckligtvis får vi också möta eldsjälarna som försöker hjälpa de flyende i skogarna, däribland en engagerande kvinnlig psykolog.

Den 75-åriga Holland blev hotad och trakasserad av topparna inom den förra högernationalistiska Lag och rättvisa-regeringen, både när hon gjorde filmen, och när den vann ett fint jurypris på Venedigs filmfestival förra året.

Det känns som ett under att hon faktiskt stod på sig. Men också att hon lyckats förena ett starkt budskap med ett visuellt övertygande formspråk. Flödande, drivet. En mosaik av människoöden där alla får framträda och bli individer. Inte för inte har Holland ett ben i den gamla världens mörka 1900-talshistoria och den andra i den nya.

Hon har växlat mellan tidiga dramer om Förintelsen och senare ”Mr Jones” (om 1930-talets svältkatastrof i Ukraina som framkallades av Stalin) med att regissera avsnitt av amerikanska succéserier som ”The wire”, ”The affair” och ”House of cards”. Mitt i hennes spretiga filmografi finns också den ljuvliga barnskildringen ”Den hemlighetsfulla trädgården”.

I ”Green border” tycks hon förena all den här kompetensen. Ett hjärta som bultar för mänskligheten och för humanismen och en kreativ hjärna som fogar samma verklighet och dikt till en estetiskt sammanhållen berättelse som vågar se den mest fasansfulla döden i vitögat. Men också låta ljuset glimta till i det kompakta mörkret. En blivande klassiker..

Se mer. Tre andra filmer om flyktingöden: Danska ”Flykt” (2023), svenska ”Exodus” (2023) och italienska ”Kaptenen” (2023).

Läs fler film- och tv-recensioner i DN och andra texter av Helena Lindblad.