Formstarkt och uttrycksfullt när festivalen Frontside blickar bortom det synliga

Med sin hamn, sin sjöfart, Vinga fyr och västliga horisont har Göteborg alltid varit riktat utåt och inte in mot ett centrum. ”Sverige ligger i öster, men västerut där ligger världen”, skrev Evert Taube utifrån sin barndoms utsiktsplats.

När konst- och kulturentreprenören Bob Kelly och klarinettisten Karin Dornbusch startade kammarmusikfestivalen Frontside i Göteborg 2019 placerades den ute vid Röda Sten, och de första årgångarna har varit baserade på de fyra väderstrecken. Årets festival har temat ”Bortom horisonten”, även den med en centrifugal strävan utåt, men som inte är förankrad i det rent geografiska. Samtidigt har festivalen nu flyttat in till ett av de äldsta kvarteren i Göteborg, till Kronhuset i Västra Nordstan, i närheten av det hus som hyste stadens första teater och som var först i Sverige med att spela Shakespeare och Holberg.

Kvar i festivalprogrammet sedan tidigare är dock den underbara familjeföreställningen ”Berättelsen om en stad”, där artisten Ayla Kabaca och den nomadiska gitarrduon David Hansson och Thomas Hansy i The Gothenburg Combo tar med publiken på en odyssé som får Göteborg att klinga av holländskt 1600-tal, skotska sånger, spanska danser, Evert Taube, Kina och Amerika. En rörelseenergi i tid och rum som fortplantar sig ända ut till Sjöfartsmuseet i Majorna där man under en av festivaldagarna lyfter fram stadsdelens prägling av finska sjömän – bland annat med den finske tonsättaren Sebastian Fagerlund och hans ”Oceano” för violin, viola och cello.

Med temat ”Bortom horisonten” anknyter också årets Frontside till den uppmärksammade utställningen ”Romantiken. Ett sätt att se” på Nationalmuseum, och målningarna av Caspar David Friedrich. Om nödvändigheten av att ha kontakt med ett ”bortom”, ett ”beyond”, för att kunna leva här och nu. Det ord som Bob Dylan upprepar som ett mantra i sin ”Beyond the horizon”. Och som på Kronhuset gestaltas av Rosali Grankull i sitt verk ”Musik för strängar och silke”, som är en workshop och en kollektiv improvisation kring silkestrådarnas styrka och skörhet. En kvalitet som nådde Göteborg med Ostindiska kompaniet.

Ytterligare två verk som framkallar känslan av ett ”bortom horisonten” är Massimiliano Matesics ”Sirenens tystnad” för fagott och piano och, givetvis, Olivier Messiaens kosmiska ”Appel interstellaire” för solohorn. Hornet har länge, särskilt sedan romantiken, just använts för att framkalla stora avstånd. Men i Jonatan Sersams ”Rain heart hammer” som framförs den sista festivaldagen är det Karin Dornbuschs klarinett och en stråktrio som får horisontlinjen att avteckna sig. Det tresatsiga verket är en beställning av Sveriges Radio P2 och inspirerat av Edith Sitwells dikt ”Still falls the rain”. Ett enastående formstarkt och uttrycksfullt verk som lyssnar sig igenom ljudet av regn – ända in och förbi själva regnet. Mot något där bortom, en tystnad som bultar i en rasande frenesi.

Läs fler texter av Martin Nyström och alla texter om musik