Roman
Aslak Nore
”Det arktiska arvet”
Övers. Lotta Eklund
Norstedts, 440 sidor
Can you hear the drums, Fernando? I Bergen år 1976 sitter medlemmarna i den norska maoistiska organisationen AUF och försöker bestämma sig för huruvida ABBA-låten är förkastligt småborgerlig eller ej (det går snabbt: givetvis är den det). Men den avhoppade AUF-medlemmen Connie går i protest ut och köper singeln sedan organisationen tvingat henne till abort. Fadern till barnet är för övrigt hennes fars kusin Hans (den roman där de båda medverkar är en sån som har ett släktträd på försättsbladet), medlemmar av den stenrika redarsläkt mot vars status i det borgerliga samhället de revolterar.
Detta är blott en av de många melodramatiska trådar som bildar intrigen i norrmannen Aslak Nores ”Arktiskt arv”. Det är en thriller med vissa pretentioner, en som i förbifarten kan prestera en träffsäker analys av marxism-leninismens lockelse på skandinaviska rikemansbarn eller av stämningen i en av de norska gymnasieskolor där en av huvudpersonerna sägs ha gått.
Approprieringen av svensk populärmusik tycks vara ett led i ännu ett norskt försök att flytta fram de internationella positionerna att erövra ytterligare ett nytt område efter autofiktionen, skidskyttet och de kungliga skandalerna. En viss skrovlig världsklokhet i tonen hör till, en antydan att författaren är hemmastadd i mänsklighetens alla vinklar och vrår och inte bara har pluggat på om krypteringsalgoritmer och terminalballistik.
Intrigen jäktar sig däremot genom genrens lika obligatoriska som förutsägbara twister
All denna research står dock bara i tjänst hos en genretypisk intrig som förhåller sig till verkligheten ungefär som Björn och Bennys frihetskämpar i ”Fernando” till verkliga gerillakrigare i Centralamerika. Personskildringen håller sig på rövarromanens beprövade nivå, där personerna drivs av hämndbegär och mörka hemligheter som ideligen kommer i dagen (”Hon var din mamma, Johnny, och jag är din far!”).
Formuleringarna som vill avslöja skarpsynt insikt i det norska samhällslivet hasar något för ofta fram på felvallade skidor: ”Signy var Senterpartiets tidigare olje- och energiminister, ett politiskt djur som fått den uppblåsta formen av ett stort fjäderfä efter att dagligen ha ätit kraftfoder på politiska möten i 35 år”. Intrigen jäktar sig däremot genom genrens lika obligatoriska som förutsägbara twister och växlar mellan exotiska miljöer som om den redan förutsåg sin upphöjelse till välbudgeterad miniserie.
Dialogen är slutligen ett collage av hetsöversatta textremsor från någon streamad lågbudgetthriller – ”Så kom de efter dig också till slut?” ”De två tillsammans är dåliga nyheter”. ”Vi har ett problem”. ”Det här är mycket större än Olav Falck”.
Inget fel på småborgerlig populärkultur. Detta är dock inte utslag av något popgeni, snarare norsk eurodisco av habilt men knappast särskilt uppseendeväckande slag.
Läs fler artiklar av Jesper Högström och läs fler bokrecensioner
