Skräck
”Sankta lucia”
Regi & manus: Viking Almquist
I rollerna: Sanne Broström, Niki Löfberg, Klara Ljungdahl m fl. Längd: 1 tim 12 min. Språk: svenska. Biopremiär
En galen lucia går runt i en förort och mördar folk. Där har ni intrigen. Långfilmsdebuterande Viking Almquist har några kortfilmer i sitt cv men är också något av en diversearbetare i branschen, vilket syns i eftertexterna till ”Sankta lucia”. Han regisserar, har skrivit manus, ansvarar för musik, ljud, ljus och agerar dessutom stuntman (och är ansvarig utgivare). Som en sådan där vandrande enmansorkester med bastrumma på magen och cymbaler på ryggen.
Budgeten lär ligga på horribelt låga 20 000 kronor (kan det verkligen vara sant?), vilket väl i princip motsvarar lussebullskontot för ”Jönssonligan kommer tillbaka”. Men så har ingen tagit ut något gage och rollerna spelas av Almquists kompisar (med full Guldbaggeresistens).
Men trots filmens … vad ska vi säga …? begränsade attraktionsförmåga, kan jag inte annat än imponeras av eldsjälens drivkraft, som jag antar stammar ur en djup kärlek till mediet och genren.
Viking Almquist har i samband med lanseringen av ”Sankta lucia” refererat till John Carpenters klassiska slasher ”Alla helgons blodiga natt”, och ackompanjerar också filmens framåtrörelse med Carpenterlika synthslingor men annars är det väl mest de långa knivarna som de har gemensamt.
Almquist och gänget etablerar varken några premisser eller miljöer, och knappt några rollfigurer, innan slakten börjar, vilket gör att den förryckta lucian mördar till synes helt godtyckligt. Och visst är det härligt nördigt med analoga effekter istället för digitala men nja … de är väl inte helt övertygande.
Kanske ska man se detta som en hyllning till vhs-videons dagar, ett mycket senkommet långfinger mot Siewert Öholm och hela videovåldsdebatten (värt att googla upp, kids) – och det från en filmskapare som inte ens var påtänkt när det begav sig.
Jag hade initialt tänkt skriva något pedagogiskt om den kvalitativa genrefilmen, att den oftast är skapad av en filmmakare med egenart, inte sällan sådana som bara är på besök i genren. Ja, ni vet: Stanley Kubricks ”The shining”, Bo Widerbergs ”Mannen på taket” – men efter en titt på ”Sankta lucia” ter sig dylika filmhistoriska utflykter helt futila.
Det här är sannolikt inte ett seriöst försök att göra en helgjuten skräckfilm, snarare ett test på vad som kan åstadkommas med en löjligt låg budget. Kort sagt en medveten c-film som nog bäst åtnjutes i ett glöggberusat tillstånd, i ett likasinnat skräckfilmsnostalgiskt sällskap.
Se mer. Tre bättre svensk b-skräck: ”Besökarna” (1988), ”Evil Ed (1995), ”Konferensen” (2023).
Läs fler film- och tv-recensioner i DN och andra texter av Fredrik Sahlin.
