Polisen Jonatan hade just ätit lunch när han via en kollega fick veta att det var skottlossning på Risbergska skolan.
”Det är nog ungdomar”, sade han först, men bara sekunder senare rasade det in samtal. Det var inget busstreck, det var en masskjutning.
Jonatan och kollegan Lisa sprang ner till bilen och ju närmare de kom Risbergska, desto fler uppgifter förmedlades över polisradion. Det kom också ett beslut om att förstärkningsvapen skulle tas fram.
Jonatan vände sig till kollegan i bilen och sade att om detta är pågående dödligt våld, PDV, så kommer han inte ta förstärkningsväst eller förstärkningsvapen, ”utan bara gå in”. Det framgår i förhör i polisens nedlagda förundersökning som till vissa delar offentliggjordes under fredagen.
Framme vid skolan noterade Jonatan att en annan patrull hade ställt sin bil vid huvudentrén, men snabbt var det andra syner som fångade honom: en krossad fönsterruta, blod på marken, personer som sprang ut och pekade in mot skolan.
Jonatan förmedlade till kollegerna att nu gäller radiodisciplin. Sedan drog han sitt vapen och sprang in genom entrén:
”Jag tänker inte på om jag har med mig någon kollega”.
I skolan tjöt brandlarmet, blodspår löpte längs golvet. Fler poliser tog sin in.
Då dök plötsligt en helt svartklädd person upp.
Jonatan beordrade honom att visa händerna och förstod snart att det var en ur personalen.
Samtidigt hördes skott inifrån den stora, vindlande skolan.
”Jag säger till mina kolleger, följ mig”, berättar Jonatan i förhör.
De fortsatte följa blodspåren och i korridor C såg de en skjuten person, en kvinna.
Medan de rörde sig framåt hördes nya skottserier.
”Pang, pang, pang, sedan blir det tyst och sedan blir det pang, pang, pang igen”.
Patrullen tog sig genom rökfyllda lokaler där det låg tomhylsor på golvet och snart: fler skottskadade personer.
De förstod att gärningsmannen rörde sig runt om i skolan, men visste inte i vilken riktning. Samtidigt var de helt ensamma där det stod.
Polisen Viktor berättar i förhör att de inte hade ”någon struktur i hur de rör sig i lokalen”.
De backade hem till huvudkorridoren och gjorde en kort paus.
”Fram tills dess har jag varit ganska drivande och väldigt forcerande”, säger Jonatan i förhör. Men här frågade han sina kollegor: ”Vad ska vi göra nu?”
Polisen Emanuel svarade honom, att det inte kändes bra alls.
”Han tänkte på sin familj och sina barn”, berättar Jonatan och lägger till att han själv tyckte att det ”känns skit där de står”:
”Jag hinner inse att vi är mitt i skolan helt ensamma. Inga bakom oss eller några framför oss och vi har ingen tydlig riktning vart skotten kommer ifrån”.
Kollegorna gjorde en reträtt till C-avdelningen där fler poliser kom till undsättning, och snart även den regionala insatsstyrkan.
Några civilanställda kolleger med sjukvårdskompetens anslöt också, och började vårda skadade i CD-korridoren.
I efterhand uppskattar Jonatan att de hörde omkring 20 till 30 skott och att han var inne på skolan i uppemot tre timmar.
När han skulle avrapportera inne på polisstationen samma kväll, jämförde han det med att ha varit i krig men att han aldrig varit i krig innan.
Ryggmärgsreflexen hade kickat in när larmet först kom. Jonatan ville hitta och konfrontera gärningspersonen och var beredd att skjuta. Han hann inte tänka på sina egna anhöriga över huvud taget, berättar han i förhör. Skytten kunde stå runt varje hörn.
Samtidigt beskriver han att han var rädd inne på skolan: ”Jag har aldrig fruktat så mycket för mitt liv någonsin. Jag har inga skydd och jag är extremt exponerad där inne. Jag känner att det här kan vara det sista jag gör i livet”.
När han i förhör får frågan hur han mår, svarar Jonatan att han i dag mår okej, men att han mått lite dåligt över att han inte fick konfrontera gärningsmannen och oskadliggöra honom.
Läs mer:
Inifrån utredningen om masskjutningen: Här spåras mördarens hemligheter
