Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Sex astronauter respektive kosmonauter från olika länder lever sitt vardagsliv ombord på den internationella rymdstationen i omloppsbana runt jorden. Där uppe umgås de, äter, sover, tränar sina förtvinande muskler, lagar och fixar, rymdpromenerar, experimenterar med möss och med växter. Där finns en rysk toalett och en amerikansk och det finns regler kring vilka som får använda vilken, men för rymdfararna är det mest något att skämta om.
Nedanför roterar jorden och med den resten av mänskligheten. Över den Indiska oceanen bildas en tyfon. I Samantha Harveys Bookerprisvinnande roman ”Omloppsbanor” handlar allt om perspektiv, om närhet och om avstånd.
”Omloppsbanor” är på det stora hela ett omtag av idén om Spaceship Earth, där jorden ses som ett rymdskepp och mänskligheten som dess besättning på en färd genom tomheten. När människan nådde rymden, och kunde skicka tillbaka bilder på sitt hem från en tidigare omöjlig synvinkel, blev det uppenbart hur sårbar vår plats i universum är. Hur vi alla, kort och gott, sitter i samma båt.
Insikten är långt ifrån ny, men tål att upprepas. Det vet Harvey också: ”Men det finns inga nya tankar. Bara gamla tankar som föds i nya ögonblick – och i ögonblick som dessa lyder tanken: Utan den här jorden är det slut med oss. Vi skulle inte överleva en sekund utan dess nåd, vi är sjöfarare på ett skepp omgivna av ett djupt och mörkt osimbart hav.”
En lågmält ambitiös roman som ”Omloppsbanor” kräver sitt språk, vilket för svensk utgivning innebär att den kräver sin översättare. Lyckligtvis har förlaget Modernista anlitat Eva Åsefeldt, som bland annat vunnit Kulturhuset Stadsteaterns internationella pris för sin översättning av Lucy Ellmans ”Ankor, Newburyport” och nyöversatt Virginia Woolfs ”Mrs Dalloway”. Hon lyckas med det allra svåraste i översättningskonsten: Att få det att låta som om texten från första början vore skriven på svenska. Dessutom är språkrikedomen i Åsefeldts översättning bättre än i de flesta svenska originalverk. Ta till exempel ett ord som ”molnbelupen”. Jag ryser av respekt.
Jag kommer inte undan känslan av att det hela blir för tillrättalagt, nästan själlöst.
Dessvärre är romanen hon satts att översätta ganska tråkig. Den vördnadsfulla blicken på vår planet riskerar hela tiden att tippa över i storvulenhet. Jag kommer inte undan känslan av att det hela blir för tillrättalagt, nästan själlöst. Kanske beror det på att vi aldrig får komma riktigt nära astronauterna som individer. Att det också mellan dem och läsaren upprätthålls en distans. Men återigen, Harvey är självmedveten: ”De har pratat förut om en känsla de ofta har, en känsla av att smälta samman. Att de inte riktigt går att skilja från varandra, från rymdskeppet.”
Det är som att Harvey hela tiden tar höjd för den egna romanens fallgropar och ursäktar dem. Och ja, det stör mig litegrann.
Men inte så mycket att jag inte kan njuta av utsikten från rymdstationen. Särskilt uppskattar jag glimtarna från jordytan och de människoöden Harvey då och då zoomar in. Som den filippinska fiskarfamilj astronauten Pietro träffade på en dykarsemester en gång, som nu stålsätter sig för den annalkande tyfonen.
Där nere på jorden är den en vrålande kraft, en förgörare, ett alltuppslukande monster. Men uppe i omloppsbanan sover astronauterna lugnt. När tyfonen till sist slår till är det från deras avlägsna fönster vi bevittnar den: ”I outsäglig frid och tystnad drar tyfonen in över land.”
Avståndet förvanskar och förskönar. Vår planet är på samma gång både enorm och minimal, både avgörande och oviktig. Och som verk är ”Omloppsbanor” varken mer eller mindre än en hyllning till det pyttelilla oerhörda som är jorden och dess mänsklighet.
Läs fler texter av Johanna Käck och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur
