Ungdomsbok
Marit Sahlström
”Djupvattnet”
Bonnier Carlsen, från 12 år
Ryktet om ungdomsbokens död är dessbättre överdrivet, trots att bland andra jag själv påpekat det gång på gång: genren minskar, ungdomar läser inte (utom möjligen Tiktok-bästsäljare på engelska), förlagen har slutat satsa på ungdomsböcker och allt fler författare börjar skriva för åldersgrupper där det fortfarande finns en och annan kvarglömd läsare.
Men när det väl kommer en bra ungdomsbok spelar allt det där ingen roll, för inget gör starkare intryck även på vuxenläsare än just en berättelse för och om tonåringar. Det är för den åldern intensiteten finns, de stora känslorna och de stundtals melodramatiska överdrifterna. (Det borde skrivas opera för tonåringar, när jag tänker efter, genrerna arbetar med samma volym.)
Milo åker tillsammans med sin familj för att tillbringa sommaren hos morfar i Djupvattnet. Ingenting har varit som vanligt sedan Milos storebror Simon blev hemmasittare, med tiden allt djupare deprimerad. Bröderna som alltid hade roligt tillsammans? Plötsligt ville Simon inte ens prata med Milo längre, inte med någon. Satt bara framför datorn, tyst i sin huvtröja.
Sommaren i Djupvattnet blir het, men består bara av lösryckta bitar. Milo pratar med grannfrun, badar, spelar med kompisen Zeke när nätet någon enstaka gång fungerar. Äter förtvivlade middagar med familjen som också bara är lösryckta bitar numera, det är länge sedan de var en enhet. Simon vänder bort huvudet när Milo tittar in i hans rum.
Och så är det de där anfallen Milo får ibland, anfallen som inte är epilepsi men på något sätt hänger ihop med drömmen om den vita korridoren.
Något har hänt i Milos familj, något som har med Simon att göra, men Marit Sahlström låter läsaren lägga pusslet själv, fast det går inte heller för bitarna är inte tillräckligt många förrän precis i slutet
Något har hänt i Milos familj, något som har med Simon att göra, men Marit Sahlström låter läsaren lägga pusslet själv, fast det går inte heller för bitarna är inte tillräckligt många förrän precis i slutet. Även om det inte är en spänningsroman ökar spänningen. Räven visar sig, gång på gång, och Milo försöker i desperation använda gammal folktro för att få Simon att bli som vanligt igen.
Det är en roman som arbetar med speglingar, skuggor och tomrum, och Marit Sahlström utnyttjar sina verktyg maximalt. Hon har tidigare skrivit ett par vuxenromaner, och tagit med sig det bästa därifrån till ungdomsboken, med allvar och ett exakt språk. ”Djupvattnet” är en förtvivlat vacker roman.
Läs mer av Lotta Olsson och mer om ungdomsböcker
