Bara veckor före EM-slutspelet i Schweiz meddelade tre av Englands mest erfarna spelare att de tackar för sig. Mary Earps vägrade gå in på några detaljer om orsakerna bakom beslutet, men att den alltmer frekventa bänkningen till förmån för Chelseas målvakt Hannah Hampton lär vara en. Förbundskapten Sarina Wiegman uppges vara ”rasande” över Earps beslut.
Fran Kirby, som varit en bärande del av landslaget sedan 2014, meddelade strax samma sak efter att hon fått veta att hon inte ingick i EM-planerna.
Dagen därpå kom nästa återbud, då Chelseas kapten Millie Bright drog sig ur EM på grund av sin ”mentala och fysiska hälsa”.
Avhoppen har väckt frågor om sprickor i Englands trupp och kring Wiegmans kommunikation med spelarna.
– För mig är det väldigt viktigt att vara ärlig och att behandla människor på rätt sätt. Ibland får man goda nyheter, ibland inte och det tänker jag inte hymla med. Jag meddelar bara beslutet, sen kan jag inte alltid kontrollera hur folk svarar på det, förklarade Englands förbundskapten när truppen presenterades i början av juni.
Kanske är det en kulturkrock. Det saknas inte historier om hur just nederländska tränare, eller spelare för den delen, med sin beryktade rättframhet, bryter koderna när de kommer till England och säger exakt vad de tycker i varje givet ögonblick. I den brittisknederländske journalisten Simon Kupers klassiker ”Football against the enemy” från 1994 ägnas ett helt kapitel åt detta.
Sarina Wiegman sitter förstås relativt säkert på sin post efter EM-guldet på hemmaplan senast och finalplatsen i VM 2023. Faktum är att ingen annan förbundskapten vunnit fotbolls-EM sedan 2013, eftersom hon också ledde det nederländska landslag som tog hem titeln 2017.
Mycket har hänt inom damfotbollen i England sedan hemmaguldet på Wembley för tre år sedan. Det var sommaren då gemene engelsman fick upp ögonen för damlandslaget, då England kollrade bort Sverige med 4–0 i semifinalen och allmänheten lärde känna igen Lucy Bronze och Alessia Russo. På hösten valdes Beth Mead till BBC:s Sports personality of the year, som första damfotbollsspelare någonsin. Och landslagets framgångar, tillsammans med den alltmer välbesökta inhemska ligan, har ritat om spelreglerna för damfotbollen i England.
Från 2020 och fram till nu har antalet tjejer som spelar fotboll ökat med 56 procent, enligt siffror från det engelska fotbollsförbundet (FA). Intäkterna i ligan ökade förra säsongen med 34 procent och samma år rapporterade samtliga tolv klubbar i Women’s super league över en miljon i intäkter. Nyligen meddelade Arsenal att klubbens damlag ska spela alla hemmamatcher på Emirates stadium nästa säsong.
Trots det är den bubbliga stämningen från EM 2022 och finalen på Wembley förbytt mot en rad frågetecken. Englands ”lionnesses” har under våren blandat rena utskåpningar av Portugal och Belgien, med tajta förluster mot Spanien och – Belgien. I Nations League knep spanjorskorna förstaplatsen i gruppen, två poäng före England, som därmed missar finalspelet.
Men att det skulle röra sig om en kris för England vägrar Sarina Wiegman gå med på.
– För mig känns det inte alls som en kris. Jag är väldigt nöjd med laget och ser fram emot EM. Min erfarenhet är att det alltid är mycket ”brus” inför mästerskap. Det räknar vi med fram till vi inleder mästerskapet. Skillnaden mellan 2015 och 2017 och nu är att synligheten och uppmärksamheten kring damfotboll ökat så mycket att det verkar vara mer brus nu, men det handlar bara om att det är fler journalister här. Det är bra.
Frågan är förstås om bruset kommer att avta när England går in i turneringen i den, på pappret, tuffaste gruppen med Frankrike, Nederländerna och lillasyster Wales. En förlust mot fransyskorna i öppningsmatchen lär inte ha en brusreducerande effekt på hemmaplan. Seger där och vägen till slutspel ligger, å andra sidan, vidöppen.
