Snabbaste vägen ner från tolfte våningen.
Hissen? Trapporna?
Nej.
Bakåthopp från balkong till balkong med 180 graders vridning i luften.
Frankt uttryckt: Det ser helt enkelt livsfarligt ut.
Till slut når Kevin Franzén marken.
Var du inte rädd?
– Jo! Men det är just det, alltså … rädsla är jättebra.
Han och flickvännen Helena Margot Ryan skrattar.
– Rädsla är jättebra!
Rädsla är jättebra?
– Mina föräldrar var så här, ”okej men vad gjorde du där?”, säger Helena med ett härmande gällt röstläge. Jag älskar att visa den videon.
Kevin är från Bjuv och Helena från USA. De bor i Malmö och vi träffas på ett kafé i Hyllie för att prata om de två VM-medaljerna han nyligen tagit.
Men det mynnar ut i ett längre resonemang om sådant som vi alla förmodligen kan lära oss något av. Mer om det senare.
Han kommer med sin högerfot i gips, en skada från ett event i Norge, vilket gör att vi behöver träffas en gång till senare för att kunna filma och fotografera olika moves.
Då är vi på parkouranläggningen i Malmö.
Men vi tar i dag 24-årige Kevin Franzéns livshistoria från början.
Uppväxt i en brottarfamilj blev det en naturlig introduktion till idrotten. Som liten tyckte han så mycket om att slå handvolter på brottardockorna att tränaren rekommenderade gymnastik.
Inte heller det kändes rätt.
Och i skolan blev livet som barn och ung tonåring allt mer påfrestande. Han tvingades utstå det inget barn ska behöva utstå.
– Absolut mobbad, från trean till nian, berättar han.
Mamma Pia har sparat alla papper med lärarnas omdömen från den tiden och Kevin återberättar vad som står skrivet.
– Årskurs 1–3, Kevin pratar jättemycket, jättesocial. Och i fyran, femman, sexan var jag väldigt inåtriktad.
– Jag hade inte svårt för skolan ämnesvis, men jag tyckte inte om att gå dit för att jag kände mig utstött och påhoppad.
Mitt i mörkret kom han i kontakt med parkourföreningen Air Wipp i Helsingborg. Livet fylldes med innehåll och glädje.
– Parkour har betytt allt för mig, och är allt för mig. Det var så jag träffade min flickvän och alla mina kompisar, det är det jag får mina pengar från, det jag får min glädje från. Och det har verkligen tagit mig igenom svåra tider i skolgången.
– Jag fick tillbaka min självsäkerhet.
Efter första ungdomstävlingen i Göteborg 2015 byggde pappa Mathias en parkourpark på tomten, och på den vägen är det. Ett decennium senare är Kevin världskänd inom sporten och har det som sitt levebröd.
– Jag tävlar ju, det blir inkomst ibland. Jag ger workshops, oftast utomlands, och just nu har jag fokus på kreativitet. Jag arrangerar events och jobbar som parkourtränare här i Malmö, och som verksamhetschef för Air Wipp.
Vid SPL4 (Sport Parkour League) i september i Vancouver, det de invigda anser vara det riktiga världsmästerskapet, tog Kevin silver i style och brons i skill.
Style fokuserar på kreativitet och estetik, man skapar sin ”line” och komposition. Skill handlar mer om effektivitet och precision.
– Hjärnan börjar spela spratt med en och oftast i de här tävlingarna på VM sätter de utmaningar som är precis på folks fysiska och mentala gräns. Så det är både jättestort, jättetekniskt och jätteläskigt.
Och Kevin skulle utföra ett spektakulärt och avancerat trick med de förutsättningarna. Ångestladdad snurrade han ett antal varv runt ett ”rail” och byggde upp farten. Sen svingade han sig iväg och svävade horisontellt i luften mot en vägg, studsade med fötterna mot den, voltade bakåt och landade upprätt.
Klockrent.
Jubel bröt ut.
– När jag landade mitt trick visste jag att jag inte hade kunnat göra det bättre. All press släppte, och all känsla av ”hur kommer det gå?” försvann. Jag visste då att jag skulle få min första pallplacering i VM, men jag visste även att vilken placering jag än hade fått hade jag gjort mitt bästa och pushat mina gränser.
”Pusha gränser” – håll det i minnet.
Jag är inte helt obevandrad med parkour och jag tänker på utövarna i klyschiga djurmetaforer. Stark som en björn, listig som en räv, snabb som en vessla, smidig som en katt …
– Nej, nej, nej. Jag skulle inte säga att jag är speciellt smidig eller vig. Jag har problem med att nudda mina tår ibland.
Tvek på om jag kan tro på Kevins ord efter att ha sett honom träna utan att ens vara helt återställd.
– Styrketräning har jag börjat med de senaste fem åren och jag har blivit betydligt starkare än jag någonsin varit. För att bli bra på parkour behöver man passionen. Du måste tycka det är kul.
Och vara som ett barn.
– Barn klättrar på allt. De ser världen annorlunda och har man den egenskapen kommer man vara bättre i parkour. För man kommer se hopp som kanske inte finns för andra. Sen är det ju en fördel om man är spänstig.
Skadeperioden som varit under hösten säger något om Kevins och Helenas gemensamma livssyn. När vännerna tyckte att man ändå kunde hitta något positivt i det, att Kevin skulle vara hemma mer, kände inte Helena så.
– Jag tänkte att det var dåligt eftersom han inte kan göra det han älskar. För mig är det så mycket värre än att ha honom i min närhet. Jag vill ju att han ska vara någonstans i världen och göra sin grej.
Kevin, kan du och Helena gå och hålla varandra i handen när ni är ute och går eller blir det ”där borde jag göra något”?
– Jag kan ju hålla mig från att göra någonting för stunden, men jag kanske tar en bild, klättrar upp på en mur bara för att se hur det ser ut bakom, eller går och känner på ett rail. Man ser nästan ut som en hobbyarkitekt när man går runt och petar och kollar mått.
Tillbaka till de inledande balkongerna. Under tiden Helena bodde i Berlin och de var ute och just promenerade la Kevin märke till dem. Han återvände med parkour-kompisar och arbetade metodiskt för att kunna förverkliga sin idé.
– Jag hoppade från tvåan till ettan. Sen gick jag upp och gjorde trean till tvåan till ettan. Sen fyra, tre, två, ett. Sen åtta våningar, det var tolv balkonger, och jag la till en varenda gång. Jag ville testa varje balkong innan jag gjorde hela grejen.
– Jag såg till att jag hade handduk, borstade av allting med stålborste, och torkade av. Alla rör jag håller i, alla väggar.
Jag vänder mig mot Helena och undrar om hon inte är rädd att Kevin ska skada sig.
– Nej, det har inte varit en enda gång jag tänkt ”Kevin, det där var så dumt”. Jag kan faktiskt säga det.
Hennes familj är inte heller framme med pekfingrarna.
– Fruktan finns där, men på det mest positiva sätt man kan tänka sig. De skulle aldrig säga till honom att inte göra det, det är mer ”wow, Kevin, oh my God”. Det är en passion. Du måste göra det du måste. Det är en omtänksam fruktan.
Men det går ju inte heller att bortse från riskerna. Hade Kevin tappat eller missat greppet … Hjärnan agerar rationellt. Hjärnan varnar inför tricks och hopp.
– Jag har gjort det hundra gånger nere på marken, superlätt, men om jag ska upp på en höjd blir det plötsligt jättesvårt. Fast det är exakt samma sak.
– Och om det är att svinga från ett rör och göra en dubbelvolt – det är inte svårt när man har en mjuk madrass. Men sen plötsligt när man hoppar upp och det är asfalt under säger hjärnan ”nej, men hallå, detta går inte”.
Här kommer så svaret till varför rädsla är ”jättebra”.
– För det skyddar dig från att bli skadad.
– Vi brukar säga att det finns två nivåer, du har din fysiska och din mentala. För de flesta är den fysiska bättre än den mentala, men den mentala gränsen är vad du själv väljer att göra.
– Sen är det vissa personer som har det precis bredvid varandra, det är de som pushar jättehårt. Ibland sätter någon en mental gräns högre än sin fysiska och det är där det kan uppstå skador.
Men rädslan är dubbelbottnad. För den begränsar också. Det går att överföra Kevins resonemang från parkour till olika livssituationer vi alla ställs inför.
– Det som är jättevackert med parkour är att jag vet när det är fysiskt möjligt. Då ska jag bara överkomma min egen rädsla för att göra något som är helt logiskt. Allt jag behöver göra är att stänga av min egen hjärna. Kroppen vet oftast bättre. Det är lite som en väldigt extrem typ av meditation.
Med rätt förberedelser kan vi stretcha våra mentala gränser – och Kevins budskap är att vi kan mer än vi tror.
– Det kanske verkar omöjligt, men om man bryter ner det i små trappsteg blir det plötsligt genomförbart. Oftast är det bara att hjärnan är mycket bättre på att hitta anledningar varför du inte skulle kunna göra någonting än varför du skulle kunna. Och det är ju av design.
– Din hjärna vill hålla dig tillbaka för att den vill skydda dig. Men det finns mycket spelrum där, ibland måste du gå in i det och se vad som är möjligt. Du kommer alltid falla, du måste bara lära dig hur du ska komma upp igen och hur du kan göra fallet lite lättare.
Hur mår du i dag?
– Jag mår väldigt bra. Jag har lärt mig att känna efter i min hjärna hur saker är. Tack vare parkour är jag väldigt duktig på att analysera de situationerna och vad som behövs. Jag har alltid haft en jättestöttande familj och flickvän, och kan göra det jag har drömt om sen jag var elva.
Det finns fler än du som upplever det du gjorde i skolan – finns det något budskap du kan skicka vidare till dem?
– Testa så mycket saker som möjligt! Och när du hittar det du tycker är kul – satsa fullt. Du förlorar inget på att göra det du tycker är kul och där kommer du träffa människor som tänker och tycker som du.
