Högt över Östersjön flyger en grupp franska militärplan i V-formation i riktning norrut. Ett stort transportplan, ett spaningsplan av typen Awacs, ett tiotal stridsflygplan och två tank- och transportplan av typen A330 MRTT ingår i formationen.
För fyra timmar sedan lämnade de Istres i södra Frankrike, där det franska flygvapnet har sin största bas.
Nu är de på väg mot Luleå – för att slå tillbaka en utländsk invasion.
I cockpiten i ett av tankplanen sitter adjutant Manon och antecknar i ett block. Då och då tittar hon fokuserat upp på skärmarna framför sig.
Hon är tankningsoperatör, med ansvar för att bränslet räcker hela vägen.
– Det gäller att hålla kontakt med piloterna, hålla huvudet kallt och vara bra på lagarbete, förklarar hon.
I övningsscenariot som hon och de andra deltar i har Sverige angripits av en främmande makt, som påminner mycket om Ryssland. Hela norra Norrbotten är ockuperat och Frankrike ska försöka undsätta den svenska armén.
Men det är omkring 3 000 kilometer från basen i södra Frankrike till Luleå, och stridsplanen av typen Rafale har max 1 850 kilometers räckvidd.
Det är här adjutant Manon, vars efternamn vi inte får skriva ut, kommer in i bilden.
Utanför ett av tankplanets sidofönster är ett Rafale-plan på väg att närma sig vingen. En slang fälls ut och i änden av den finns en slags korg.
Stridsflygplanet har ett slags munstycke som måste träffa mitt i ”korgen” för att tankningen ska börja. Sakta, sakta närmar det sig, tills det är så nära att vi ser pilotens anletsdrag.
– Att tanka i luften i 300 knop, cirka 560 kilometer i timmen, är speciellt. Då är varje rörelse farlig och potentiellt dödlig, säger Manons kollega, adjutant Christophe.
I Hollywoodfilmen Air Force One (1997) finns en scen där den amerikanska presidentens plan lufttankas och en oförutsedd rörelse leder till att flygplanskropparna stöter ihop. Bränsle läcker ut, en gnista uppstår och tankplanet exploderar.
Risker finns även i verkligheten, intygar Manon.
– Avgörande är den sista metern, precis innan stridsplanets munstycke får kontakt med ”korgen”. Då gäller det att hålla huvudet kallt, undvika turbulens och vara fokuserade, säger hon.
Senare berättar hon att hon tog värvning som mekaniker i flygvapnet som 19-åring. Nu är hon 30 år, och en av bara tre kvinnor i sitt yrke i Frankrike.
Bakom ryggen har hon piloterna, som håller ett vakande öga på radarskärmen. Ryska Kaliningrad ligger inte långt bort.
– Ryssarna brukar gå upp och markera om vi passerar nära dem i internationellt luftrum, säger brigadgeneral Patrice Hugret, som leder operationen.
Han betonar att fransmännen i dag flyger med transpondrarna påslagna, och att man tydligt visar att det rör sig om en övning.
– Men de följer oss så klart – och det vi signalerar är att vi på bara några timmar kan genomföra en operation i norra Sverige, utan USA:s hjälp.
Det där sista är viktigt.
På bara några månader har USA gått från att vara den självklara garanten för säkerheten i Europa, till att ses som en växande riskfaktor. Donald Trumps närmanden till Ryssland och hot om att dra sig ur Nato, om inte Europas länder höjer försvarsutgifterna till fem procent av bnp, har skakat om alliansen.
När Frankrikes president Emmanuel Macron i mars bjöd in Europas försvarschefer till överläggningar i Paris fanns ingen amerikan i rummet.
– USA har en lång rad olika militära förmågor som vi nu måste ta ställning till på vilket sätt Europa ska kunna ta över, sade Sveriges ÖB Michael Claesson till DN då.
Det är ett uttalande som skulle ha varit närmast otänkbart bara ett halvår tidigare.
Nu pågår ett intensivt arbete under Frankrikes och Storbritanniens ledning för att bygga upp det som kallas ”den europeiska pelaren” i Nato. Även Tyskland kan få en större roll nu när Friedrich Merz tillträtt posten som förbundskansler.
Problemet är bara att beroendet av USA är så stort.
Sedan Nato grundades 1949 har landet utgjort ryggraden i militäralliansen och än i dag har man cirka 80 000 soldater utplacerade i Europa – för att inte tala om de amerikanska kärnvapnen.
Om USA:s truppnärvaro minskar måste Europa få fram nya stridsdugliga soldater snabbt, vilket är lättare sagt än gjort. Det finns också en växande oro för att amerikanska vapensystem kan bli svåra eller omöjliga att använda i framtiden, om USA tar sin hand från Europa vid en konflikt med Ryssland.
EU-kommissionen identifierade nyligen en rad områden, som luftförsvar, artillerisystem, cyberförsvar, drönare och tillverkning av ammunition, där Europa behöver stärka sin kapacitet.
Det som många pekar ut som mest akut är ”militär mobilitet” och ”strategiska möjliggörare”. På militärspråk betyder det avancerade system för samordning och logistik, med allt från satellitunderrättelser till transport- och tankplan, som möjliggör snabba förflyttningar av trupper och resurser över stora avstånd.
De förmågorna kan bli avgörande för att bemöta ett eventuellt ryskt angrepp mot ett Nato-land. Ett sådant angrepp kan komma redan om två till fem år, om ett fredsavtal skulle nås i Ukraina, enligt Sveriges militära underrättelsetjänst Must.
Exakt var attacken i så fall sker är dock svårt att förutsäga. Det ställer höga krav på samordning och stridsledning – men i Europa sitter amerikanska generaler ännu på de högsta posterna i Nato.
Det är för att börja minska det beroendet som franska flygvapnet nu övar på snabb utryckning till norra Sverige. På drygt sex timmar har tranportplanet, tankplanen och ett stort antal franska Rafale-plan flugit upp till Norrbotten.
Med samma räckvidd skulle de kunna nå långt in i Östeuropa – ja, faktiskt hela vägen till Ukraina.
Isen ligger fortfarande på delar av Luleälven när vi närmar oss F21. För tankningsoperatören Manon är det andra gången hon besöker Norrbottens flygflottilj.
– Vi var här i februari och lärde oss då att tanka svenska Jas Gripen. Det fungerade bra, vi har synkat processerna både operativt och tidsmässigt. Så vi förstår varandra nu och kan utföra tankningen under säkrast tänkbara former.
Med hjälp av koordinater från svenska specialtrupper har Rafaleplanen runt oss utfört övningsattacker med 250 kilo tunga, laserguidade bomber mot olika mål. Då användes det amerikanska gps-systemet – men enligt en fransk pilot som DN talar med finns sätt att ta sig runt även den begränsningen vid behov.
Chefen på F21, överste Peter Greberg, är nöjd med att ha det hundratalet franska soldaterna på besök.
– Vi har ingen egen lufttankningsförmåga i Sverige, men alla våra Gripen-system är möjliga att tanka från luften och alla våra piloter är redo att genomföra lufttankning. USA har tidigare varit det land som haft stor förmåga på det här området, och nu behöver vi närma oss länder i Europa som har hyfsat god kapacitet. Dit hör Frankrike, säger han.
Varför är det så viktigt att kunna lufttanka?
– När vi bara försvarade Sverige var vi defensiva, passiva. Vi stod på marken och väntade på att något skulle hända. Men i Nato använder man luftstridskrafter på ett annat sätt, där man är längre tid i luften och på längre avstånd. Det innebär att bränslet inte räcker till, och då måste man kunna tanka båda på vägen in i ett operationsområde, och på vägen ut.
Frankrikes nya ambassadör i Sverige, Thierry Carlier, är femstjärnig general – ett tecken i tiden. Han talar varmt om det svenska totalförsvaret och vill se ökat samarbete mellan svensk och fransk försvarsindustri i framtiden, liksom fler uppskjutningar av satelliter från Esrange i Kiruna.
– Sverige har ju också sällsynta jordartsmetaller och flera kritiska mineraler, vilket är viktigt för vårt partnerskap. Det här är en viktig del av Europa för oss, säger Carlier till DN i Luleå.
I en intervju med SVT hävdar han senare att Frankrikes ”vitala intressen” omfattar även dess allierades intressen, och att de franska kärnvapnen därför skulle kunna ses som ett skydd för Sverige. Men det är en tolkningsfråga. President Emmanuel Macrons försiktiga öppning för att låta det franska kärnvapenparaplyet täcka allierade har väckt starka protester på hemmaplan.
Avskräckningen bör endast vara till för att skydda Frankrike, menar högernationalisten Marine Le Pen, som leder i opinionsmätningarna inför presidentvalet 2027.
Det är ett exempel på att de svaga länkarna i Europas försvar inte nödvändigtvis är tekniska – utan minst lika ofta politiska. För den grundläggande frågan sedan andra världskrigets slut har varit: vem kan man egentligen lita på när krisen kommer?
Läs mer:
Experter: USA kan göra svenska vapensystem obrukbara
Planen för att turborusta Europas försvar – tusentals miljarder i potten
Macron: Franska kärnvapen kan användas för att försvara EU
Har Charles de Gaulle fått rätt – 60 år senare?
