– Jag vet vem jag är. Jag har lättare att vara mig själv nu. Men det finns en klyfta mellan mig och min omgivning.
Det säger finländska Frans Forsman, 35, transman och gravid. I februari väntar han sitt första barn.
– När nästan allt varit svårt i livet hoppades jag att graviditeten skulle bli lätt. Det har varit enkelt att hitta partner och bli gravid. Jag har aldrig varit så här lycklig i mitt liv.
Frans Forsman bor i södra Finland och hans resa har varit lång. Han har alltid velat bli förälder, redan som barn. Då visste han också vem han själv var – men kunde inte tolka känslorna.
– Jag tror alla transpersoner känner likadant. Men alla sade ju att jag är en flicka, så jag trodde att det var så det var. Att alla flickor hade likadana känslor som jag.
Men när hans kropp började utvecklas under tonåren kändes inte allt rätt längre. Frans började må dåligt psykiskt, och alternativet att han var trans var inte helt självklart. På den tiden var transmän i samhället inte öppna på samma vis som i dag.
– Mina föräldrar hade uppfostrat mig som man gjorde på 90-talet. Jag var klädd i rosa och hade rosa tapeter i mitt rum. De kallade mig flicka. Jag trodde de ville att jag skulle vara en flicka.
Det var först som vuxen Frans insåg att hans föräldrar inte gjorde någon skillnad vilket kön han var. Hans föräldrar har stöttat honom och tagit processen bra.
Frans fortsatte må dåligt. Insikten att han var trans blev allt starkare – men samtidigt ville han vara en kvinna. Han ville föda barn.
– Mina känslor var motstridiga. Min kropp kändes fel och smutsig, jag hatade min kvinnlighet. Jag sökte hjälp, men det fick mig att må ännu sämre.
Han beskriver det som att proffsen han pratade med som yngre mest undrade om han utnyttjats sexuellt. Det här fick honom att undra om det ändå var honom det var något fel med.
– Ingen frågade mig om jag känner mig som en kvinna eller trans. Det var tungt.
Frans försökte länge förtränga sina känslor genom att fokusera på studier och karriär, men till slut blev insikten om den egna identiteten allt starkare.
– Sedan fem år tillbaka har jag känt att livet är värt att leva.
Det var då han accepterade att han är en man och inledde processen för könskorrigering. Han fick remiss till mottagningen för könsidentitetsutredning och fick sedan samtalshjälp innan de medicinska undersökningarna kunde börja. Han bad om samtalshjälpen.
– Jag undersöktes på transpolikliniken i två år utan att egentligen få någon vård. Jag bara väntade på diagnoser.
Efter den långa väntan fick Frans till slut påbörja hormonbehandling. Den första behandlingen var förberedande och pågick i ett halvår innan nästa steg kunde tas.
Samtidigt kämpade han med ångest över sin kropp och en stark längtan efter att bli gravid. Den biologiska klockan tickade och känslorna var motstridiga.
– Jag var orolig för att mina bröst skulle växa under en graviditet. Så jag bestämde mig för att låta operera bort dem privat. Jag var rädd att jag inte skulle hinna få två barn om jag behövde stå i kö i flera år inom den offentliga vården.
Frans började leta efter en partner för ett medföräldraskap. Det innebär inte nödvändigtvis att parterna har ett romantiskt förhållande.
– Jag var öppen med vad jag ville och för ett år sedan plingade det till i telefonen.
Allt klickade och Frans lade transbehandlingen på paus. Hans livmoder är inte ännu bortopererad.
I maj i år försökte de bli gravida genom en hemmainsemination i Hangö.
Det var vårkväll och helt vindstilla. Hela himlen och havet var röda. Frans hade tänt ljus i stugan vid havet. Klockan halv ett satte Frans och hans partner sig vid brasan.
– Vi talade om framtiden och våra drömmar. Vi tänkte att det här blir en fin historia att berätta för barnen och skrattade åt att det lär bli det mest romantiska vi kommer att ha mellan oss.
Frans säger att han nuförtiden uppskattar vänskap högre än romantiska relationer.
Graviditetens första fyra månader var tunga för Frans som måste sjukskriva sig från jobbet. Men nu mår han bättre än på flera år. Lycklig är han också.
Men partnern bor i Tammerfors och Frans bor än så länge i södra Finland. De planerar att flytta ihop vid årsskiftet.
– Jag har stora nätverk med cis-kvinnor som föder samma månad som jag, men det är omöjligt att hitta transpersoner i samma situation. Jag har känt mig ensam.
Rådgivningsbesöken har också varit problematiska. Där har Frans kallats för mamma, trots att personalen ser hans transdiagnos. Själv identifierar han sig som blivande pappa. De här känslorna påminner honom om hans kamp om att få vara sig själv.
– Det har varit jobbigt och de menar inte något illa. Men ibland behandlar människor en så att man börjar må dåligt.
När Frans Forsman började sin graviditet var han juridiskt sett inte en man. Han hade egentligen tänkt vänta med att byta juridiskt byta kön tills han använt testosteron en längre tid och börjat se ut mer som en man.
Men den här hösten tog han tag i saken. Sedan några veckor tillbaka är Frans juridiskt en man.
– Jag är jätteglad att jag kommit så här långt. Jag har länge gått i terapi och har lagt tiotusentals euro på transvården.
Under graviditeten har Frans också öppet berättat sin historia på sociala medier, främst på Tiktok. Han berättar att han får mycket stöd online.
– Alla transpersoner har kanske inte råd att få vården de behöver. Det är hemskt och de mår väldigt dåligt. Responsen jag får visar att det jag berättar är viktigt för många.
Frans får också en del hatiska kommentarer, men han ignorerar dem. Överlag tycker han att förståelsen för transpersoner har ökat i samhället.
För tio år sedan skulle han inte ha vågat vara lika öppen med sin situation.
– Nu är det främst så att människor inte förstår ens situation, inte det att de inte skulle vela göra det.
Frans vet det biologiska könet på bebisen han ska föda. Han och hans partner har som mål att uppfostra hen så könsneutralt som möjligt.
– Jag tycker det är viktigt att barn har olika könsroller omkring sig. Och så vill jag så snabbt som möjligt bli gravid igen för att få ett till barn. Efter det ska jag operera bort min livmoder.
Frans kamp för att få vara sig själv har också gjort att han har en önskan om sina barn.
– Jag hoppas att barnen kommer att identifiera sig enligt sina medfödda kön. Då skulle de komma lättare undan i livet.
Läs mer:
Nu kan Filip byta juridiskt kön: ”Det känns som jag varit 14 år i tio år”
Färre barn vårdas för könsdysfori: ”Vår son mår inte dåligt”
Ludwig, 15, väntar på transvård: ”Kommer inte ångra mig”
Emelie Köhler påbörjade behandling för könsdysfori – ångrade sig














