Den franske filuren och filmskaparen Bruno Dumonts senaste skapelse är… ja, vad fasiken är det för något? Mycket talar för att berusningsnivån var hög när Dumont diktade upp den här historien.
”Star wars” möter bröderna Dardenne”, försöker filmbolaget, men nja. Möjligen det förstnämnda men någon socialrealism à la Dardenne är svår att hitta, snarare är det ett slags modernt bygdespel där en fransk Fröken Snusk skulle kunna dyka upp i en höskulle. Jo, det är en del sex, utan skidmask, men det är egentligen ovidkommande, mest en underhållande krydda.
Grundpremissen är i alla fall lättläst som en valaffisch: Gott mot ont. Utförandet desto mer egenartat: Det pågår en kamp mitt ibland oss, närmare bestämt mellan Ettorna och Nollorna, två rymdfolk som slåss om herravälde över universum och våra själar. De båda folken anländer till jorden i filmhistoriens mest barocka rymdskepp (Nollornas ser ut som slottet i Versailles, Ettornas som en gotisk katedral). Mäktiga bildfantasier iscensatta av Dumont och hans hantverkare.
Nollornas ledare är en hovrande bläckplump, som när han tar mänsklig form spelas av favoriten Fabrice Luchini, i en bisarr, kunglig sparkdräkt och galet stirrande blick. Ettorna anförs av ett ljusklot, som när hon stiger ner på jorden görs av den alltid underhållande Camille Cottin (”Ring min agent”).
Bruno Dumonts filmografi är kanske den mest eklektiska i branschen, från den bruntonade, hårdkokta realismen i ”Flandern” (2006) till den egensinniga musikalen ”Joan of Arc” (2019). Bäst är ändå ”Mysteriet i Slack bay”, ett skruvat klassdrama från samma nordfranska kustlandskap som brukar dyka upp i Dumonts filmer (där han också föddes), iscensatt med medvetet överspel och bärande släktskap med såväl Monty Python som Jacques Tati.
Man måste älska egensinnet, det dåraktiga modet att gå en egen vindlande väg, som inte alltid leder till vare sig den stora publikens eller kritikernas hjärtan. Den här gången har han överträffat sig själv när det gäller knasnivå, vilket inte bara är av godo.
En imponerande infallsrik och bitvis underhållande samhällskommentar, som väcker många frågor
Är det en kalkon? I så fall en medveten sådan. Vilket paradoxalt nog i så fall berövar filmen nämnda epitet, eftersom en kalkon är en film med högt flygande pretentioner men utan bärande vingar. Nej, ”Imperiet” svävar istället, självsäkert, några meter ovanför rimlighetens fundament. En galen C-film med europeisk A-filmbudget.
Det är knappast heller slipad satir men det är väl ändå där någonstans som ”Imperiet” landar, i en imponerande infallsrik och bitvis underhållande samhällskommentar som väcker många frågor.
Handlar det möjligen om extremhögerns landvinningar i hemlandet? Eller sociala mediers skadliga inverkan på mänskligheten? Och inte minst: får man en magisk svamp med biobiljetten? Det skulle garanterat göra publiken mer kompatibel med Dumonts rövarhistoria.
Se mer: Fler fyndiga Fabrice Luchini-filmer: ”Potiche – en fransk troféhustru” (2010), ”Bakom stängda dörrar” (2012), ”Brottet är mitt” (2023).
Läs fler film- och tv-recensioner i DN och andra texter av Fredrik Sahlin
