En kort tid innan jag läser tyska Irmgard Keuns ”Barn utan land” (1938) råkar jag bläddra i en påfallande snarlik roman, skriven flera decennier tidigare av en av de stora jiddischförfattarna, ukrainskfödda Sholem Aleichem: ”Motl, kantorns son”, publicerad i två delar 1907 och 1916.
Berättaren är i båda fallen ett barn på flykt från Europa till USA. Tioåriga Kully i Keuns bok lämnar Nazityskland med sina föräldrar eftersom hennes författarfar ”har skrivit att han hatar regeringen”. Motl, ”nästan nio år”, kommer från den fiktiva judiska shtetln Kasrilevka någonstans i Östeuropa. Pogromer och fattigdom tvingar familjen att söka lyckan på andra sidan Atlanten.
Läsaren följer Kully och Motl från den ena staden till den andra: Oostende, Bryssel, Paris (Kully), London, Antwerpen, Kraków (Motl). Båda stannar till i Wien och Lemberg (dagens Lviv) innan de anlöper New York. Över huvudet på dem talar de vuxna om pass, visum, gränser och annat som de inte riktigt begriper. Sedd med barnens blick är flykten spännande, ett äventyr: de har ju inget annat val än att acceptera omständigheterna.
Man skulle kunna tro att Keun har inspirerats av Aleichem. Men ”Motl, kantorns son” översattes inte till tyska förrän på 60-talet. Med största sannolikhet är det så enkelt att de båda författarna använde sina egna erfarenheter, och att dessa liknar varandra för att flykt och migration är så väldigt vanliga inslag i den moderna människans historia.
Till skillnad från Aleichem, som bosatte sig i New York, lyckades Keun hålla sig kvar i Europa. Hon föddes i en köpmannafamilj 1905 och växte upp i Köln. Efter korta karriärer som maskinskriverska och skådespelerska debuterade hon 1931 med ”Gigi, en av oss”. Den blev en sensation, liksom året därpå ”Konstsilkesflickan”, hennes mest lästa verk. Båda romanerna skildrar ett av Weimarrepublikens typiska subjekt: unga, frihetstörstande kvinnor i kamp med de livsregler som traditionen har skrivit åt dem men som under mellankrigstiden verkade vara på väg att förlora sin giltighet.
När Hitler kom till makten hamnade Keuns urartade romaner på bokbål. Tillsammans med författaren Joseph Roth, som hon vid det laget hade inlett ett förhållande med, lämnade hon Tyskland och flackade runt i Europa. Hon återvände 1940 och levde inkognito fram till krigsslutet, skyddad bland annat av att flera internationella tidningar hade rapporterat om hennes död. Som människa och författare hämtade hon sig aldrig från krigserfarenheterna. Efter decennier av alkoholmissbruk avled hon i cancer 1982.
”Om man blir av med passet är man död för världen”
”Barn utan land” utspelar sig på några av de orter där Keun själv vistades i mitten på 1930-talet. Översättaren Martin Lagerholm påpekar i förordet – det är förresten utmärkt, liksom översättningen – att romanen därmed bör ses som ett betydande tidsdokument. Precis som Anna Seghers ”Transit” (1944), en besläktad skildring av krigets Marseille, bygger den på högst levande intryck från emigranternas hastigt växlande tummelplatser.
Barnperspektivet ger Keun en produktiv ingång till den maktlöshet som präglar flyktingens livssituation. Kully äter glass, leker på Oostendes stränder och lär sig snabbt de lokala språken, som vilket barn som helst. Samtidigt konstaterar hon med påtvingad brådmogenhet att inget går att förutse. Ens öde avgörs av till synes minimala skillnader, som huruvida man har eller inte har ett visst dokument. ”Ett pass är ett litet häfte med stämplar och ett bevis på att man finns. Om man blir av med passet är man död för världen. Man måste ut ur ett land men får inte komma in i ett annat.”
Ännu ett osäkerhetsmoment är Kullys far (eventuellt modellerad på Joseph Roth). På sätt och vis är han en typkaraktär: en lynnig spelare och slarver som lever på sin charm och begåvning. Han ser till att familjen bor inkvarterad på eleganta strandhotell. Emellanåt försvinner han iväg för att fixa pengar, ofta bokförskott, som han sedan bränner på sprit och lyxiga måltider. Modern är av förklarliga skäl desto sorgsnare, ensam som hon är med barn, vardag och verklighetsförankring.
Den sortens allvar ligger än så länge bortom Kullys fattningsförmåga. Och det är imponerande hur väl Keun lyckas med det svåra att använda ett barn som fokalisator. Prosan har en direkthet och en stursk fräschör som gör att man faktiskt tycker sig lyssna till en tioåring. Hon rör sig mellan våld och lek, krig och snäckskalssamling. Sin fars abstinensbesvär i förbudstidens USA sammanfattar hon så här: ”Far är inte ett dugg intresserad av läsk, och därför tyckte han efteråt att tillvaron i Virginia hade varit särskilt besvärlig.”
Läs fler texter av Rebecka Kärde och fler av DN:s bokrecensioner.
