”Kritiker är också soldater. Problemet är bara att de skjuter på sina egna.”
Citatet lär komma från Jean-Luc Godard (trots att han själv hade en bakgrund som just filmkritiker). Han ställde sig därmed i en redan då lång rad av kulturskapare som ser kritiker som något som katten släpat in.
Redan 1800-talsförfattaren Charles Baudelaire vittnade om att han hade ett horn i sidan till kritikerskrået med sina bevingade ord: ”Om man frågar en konstnär vad han tycker om kritiker, svarar han att det är som att fråga en lyktstolpe vad den tycker om hundar.” (Ett citat som dock även tillskrivits andra författare).
Det är fullständigt rimligt att filmskapare vill trycka till oss kritiker efter en sågning men det är ändå förvånansvärt få som går i svaromål. Vilket nog är smart, det är svårt att debattera en åsikt även om man så klart kan diskutera hur den framförs.
Men man kan hitta ett otal underhållande exempel på hur regissörer och manusförfattare i stället bakar in sin kritik av kritiker i sina verk.
Det senaste exemplet är purfärskt: I Hannes Holms julfilm ”Regnmannen” spelar Robert Gustafsson en avdankad teaterregissör kallad Lill-Bergman som tidigare i karriären blivit hårt åtgången av en uppsatt kritiker. När hans dotter ser en gammal recension och tycker synd om fadern, avfärdar han kritikern med ett: ”Han kan inte hjälpa att han föddes utan hjärna”.
I december 2025 var det svensk biopremiär för den mäktiga filmatiseringen av Michail Bulgakovs überklassiker ”Mästaren och Margarita”. Den inleds med en fantasieggande scen där Margarita totalkvaddar kritikern Latunskis lägenhet, eftersom han nyss sågat hennes älskares pjäs om Pontius Pilatus. Eller… ”sågat” är väl egentligen en underdrift. Latunski är en teatertyckare anställd av den sovjetiska staten och hans omdömen kan sätta folk i fängelset.
En mer dråplig variant av kritikersmisk hittar vi i Ron Howards gamla fantasyfilm ”Willow” (1988) efter manus av av George ”Star wars” Lucas. Där heter ärkeskurken General Kael, döpt efter den legendariska amerikanska filmkritikern Pauline Kael. Lucas och Howard nöjde sig dock inte med det utan gav filmens tvåhövdade monster namnet ”Eborsisk”, bildat av namnen Roger Ebert och Gene Siskel – en klassisk kritikerduo i amerikansk tv kända för sina upp- eller ner vända tummar.
Filmnörden Quentin Tarantino ger oss en aningen mildare behandling i ”Inglourious basterds” (2009), man kan kanske till och med kalla den kärvänlig. Där gör Michael Fassbender en brittisk underrättelseagent som i det civila är filmrecensent – och som får nytta av såväl sin språkbegåvning som sin filmiska referensram när han ska dupera nazisterna. Till slut får han dock pungkulorna avskjutna, vilket kanske säger något om Tarantinos grundläggande inställning till vårt gille. Å andra sidan dör ju folk som flugor i hans filmer, så man kanske inte ska ta åt sig.
Tarantino låter för övrigt sin filmkunniga militär heta Hicox, en finurlig referens för de som känner till namnet på regissören Douglas Hickox som gjorde den bisarrt brutala lågbudgetfilmen ”Theater of blood” (1973). Där tar en teateraktör gruvlig hämnd på sina kritiker genom att mörda dem, i tur och ordning, medelst våld kopplat till Shakespearepjäser.
Woody Allens ”Annie Hall” (1977) ger oss en av de mest intelligenta scenerna som finns på temat. Dessutom med en metaskruv där Woody Allens karaktär bryter den fjärde väggen och talar direkt till publiken, och ondgör sig över alla pretentiösa förståsigpåare. Han och Annie (Diane Keaton) står i kö till biografen och har en intellektuell snobb bakom sig, som försöker imponera på sin dejt genom att högljutt sprida ett fyrstavigt kulturlingo. Han dristar sig dessutom till att racka ner på regissören Federico Fellini och andra Woody-favoriter, vilket driver Allens alter ego till vansinne.
Den filmiska slutknorrens mästare, regissören M Night Shyamalan (”Sjätte sinnet”) förstärker i ”Lady in the water” (2006) bilden av kritikern som en egocentrerad ensling med social fobi. Filmen handlar om ett gäng vänliga grannar i ett hyreshus som försöker rädda en sjöjungfru som hamnat i deras pool. Där bor också en filmrecensent som nästan orsakar sjöjungfruns död, och blir tillbörligt straffad. Sjöjungfrun bär för övrigt namnet Story… Nej, han är inte subtil, den gode Shyamalan.
Inte ens barnfilmen går fri från manusförfattarnas offensiv. I animerade ”Råttatouille” från 2007 (om råttan Remy som är en kulinarisk begåvning) figurerar krogkritikern Anton Ego, vars vampyrlika framtoning och vassa penna sätter skräck i krogbranschen. Men han får dock färg på kinderna när han får uppleva Remys magiska mat. För första gången får Ego äta något som kan mäta sig med hans mammas kokkonst, vilket gör honom yster och välvillig.
Här finns alltså en i grunden aningen mer förstående bild av kritikern som en människa som älskar sitt gebit men som mest bara serveras skräp. Så även i det historiska dramat ”The critic” (2024) (direkt till strömning i somras). Där spelar Ian McKellen en hårdför, maktfullkomlig och hatad teaterkritiker i 1930-talets London. I en monolog framgår det att det är hans passion för tiljorna som gjort honom till en skoningslös skarprättare, som gör att han känner sig sviken när den ”invaderas av charlataner”.
Kritikern, i den mån vår existens ens erkänns i filmer, är kort sagt en anal typ som inte sällan dödas eller hamnar i finkan. Det är klart att regissörer, författare och andra kreatörer blir förbannade på den som framför negativ kritik mot det verk som de processat i åratal. Det är mänskligt. Men vi skriver inte för filmskaparnas skull, utan för publikens.
Efter filmvetenskapen på Stockholms Universitet jobbade jag några lärorika år som alltiallo hos en känd svensk dokumentärfilmare. En tid senare, när jag hade börjat recensera, möttes vi på gatan och hen var besviken på att jag gått över till ”den andra sidan”. Blivit en ”simpel konsumentjournalist”. Vilket är helt korrekt (om man tar bort glosan ”simpel”).
Konsumentjournalistiken är en förvisso en del (men bara en del, bredvid analys, upplysning, underhållning mm) av kritikens uppgift. Vi ska varna för undermåliga och slarvigt hopsatta produkter (”produkter” refererar till konsumentjournalistiken) – och framför allt hylla det motsatta: Verk som får tanken att flyga och adrenalinet att rusa – eller bara underhåller för stunden, men gör det med egenart.
Jean-Luc Godard, Charles Baudelaire kan ha sina fyndiga formuleringar, men grunden handlar filmkritiken om en grundmurad kärlek till mediet och en önskan att förkunna om dess storhet.
Läs DN:s film- och tv-recensioner
