Det är nästan september och jag har ännu inte haft en bratsommar. En sådan som popstjärnan Charli XCX förespråkar, alltså. Hennes album ”Brat” är de senaste månadernas mest omskrivna. Tack vare henne betyder ”brat” inte längre ”bortskämd unge” utan, som Jan Gradvall skriver i DI, en tjej som ”festar hårt, med en cigg i handen och en drink i den andra, men samtidigt är smart och självständig och tar sig rätten att vara motsägelsefull”.
DN:s Saga Cavallin beskriver den nya tidens brats som ”fucked up hotfullt sexiga partybrudar” som livnär sig på ”smala cigg och ketamin”. Själv säger Charli XCX till BBC att man enkelt fixar en bratsommar: ”Ett paket cigg, en Bic-tändare och ett vitt linne utan bh. Det är typ det enda man behöver.”
Men det behövs förstås också en tuff attityd – vilket är socialt riskabelt. För att navigera rätt i den nya subkulturen kan man göra ett test på sajten Hardtimes.net som avgör om man är en framåt tjej som lever bratsommar, eller en tokig hagga som lider av narcissistisk personlighetsstörning: ”Visst, personlighetsstörningar går i din släkt, men du är annorlunda! Du är unik! Du är lite bättre än andra.”
För att fånga det utflippade frihetsrus som Charli XCX sjunger om tackar jag, för ovanlighetens skull, ja när jag blir erbjuden en cigarett på ett bröllop. Det fungerar inte. Jag mår bara illa av cigg som inte smakar menthol.
I stället går jag in för att dj:a på bröllopsfesten, där hälften av gästerna är amerikaner som vill höra disco och den andra hälften är göteborgare som vill höra Broder Daniel. Jag testar en Charli XCX-låt men den tunnar ut dansgolvet. ”Ska du inte slänga på lite Broder Daniel nu så att pensionärerna går och lägger sig?” frågar en kille. Jag sätter på ”Iceage” och inser att den gapiga svenska indierocken är 30 år gammal. Vi som älskar den har närmre till pensionen än till våra tonår.
Jag blir avundsjuk på unga som om 30 år kommer att drömma om bratsommaren 2024. Jag vill också uppleva den men har svårt att identifiera mig som fucked up sexigt hotfull partybrud. Det var lättare under vårens Taylor Swift-hajp när medelålders män hade en naturlig plats i fankulturen som så kallade ”swiftie dads”.
Däremot kan jag nog härma lite av den sorglösa stöddighet som Charli XCX besitter. Särskilt efter fem Cosmopolitan. När en av amerikanerna på bröllopet säger ”I heard that you’re kind of famous” svarar jag, inspirerad av Björn Ranelids bratsomriga DN-intervju: ”Jag är betydligt mer känd än Jan Gradvall i Sverige, jag har gjort mer för svensk rockjournalistik än både Gradvall och Andres Lokko, det är ett vetenskapligt faktum. Låter du Gradvall och mig gå på Ikea är det inte en enda som tittar på Gradvall, men 25 som vill ha bilder på mig.”
Amerikanen ser förvirrad ut men ber för säkerhets skull om en selfie. ”BD! Broder Daniel!” ropar en av göteborgarna och jag sätter på den ösiga ”Work”. Jag hade planerat att spela lite ny musik den här kvällen, för att visa att jag fortfarande hänger med. I stället blir det nostalgi för indieseniorer.
Men vem bryr sig? ”This is a brand new smash hit”, säger jag till en amerikan som frågar vad jag spelar. Jag tar mig rätten att vara motsägelsefull. Och när folk fortsätter att ropa ”BD” inser jag vad jag måste bli: brat dad. Det är ungefär som att vara swiftie dad fast med bättre musik och längre ut på det narcissistiska spektrat.
Jag ringer min 14-åriga dotter, som älskar Charli XCX, och berättar att jag startat den nya brat dad-trenden. ”Snälla sluta”, säger hon. ”Du är bara avundsjuk”, säger jag. ”Ditt sommarlov är över men min bratsommar har precis börjat.”
Läs fler krönikor och andra texter av Fredrik Strage