Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Sakprosa
Jack Fairweather
”Åklagaren. Mannen som drog nazisterna inför rätta”
Övers. Kjell Waltman
Norstedts, 542 sidor
Homosexuell, judisk och jagad av nazisterna: Fritz Bauer. Hört talas om honom? Utan Bauer hade eftervärlden inte känt till Auschwitz abnorma existens eller sett supernazisten Adolf Eichmann stå inför rätta eller mött ett Tyskland som bearbetar sin nazistiska historia och sitt ansvar för folkmordet på Europas judar och romer.
Det är stort – men tydligen krävs det en brittisk journalist för att en bok om Fritz Bauer ska få uppmärksamhet i den anglosaxiska världen. ”Åklagaren. Mannen som drog nazisterna inför rätta” av Jack Fairweather har hyllats i Storbritannien och i USA och kommer nu på svenska. Hyllningarna är något överdrivna men Bauers gärning är djupt imponerande och skildringen av den tyska efterkrigstiden oerhört intressant läsning.
Fritz Bauer, som föddes 1903 och växte upp i Stuttgart, var inte bara jude och homosexuell utan också socialist. Han var Tysklands yngste domare under Weimarrepubliken men så snart nazisterna kom till makten sattes han i koncentrationsläger för sina politiska åsikters skull. 1936 flydde han till en syster i Köpenhamn och lyckades även få föräldrarna till Danmark. De familjemedlemmar som stannade i Stuttgart, deporterades till Riga och mördades.
I Danmark var homosexualitet lagligt men prostitution olagligt. Bauer anklagades för att ha köpt sex (han nekade) och hamnade i danska polisens register, så när nazisterna ockuperade landet 1940, dömdes han till straffläger på grund av sin sexuella läggning. När nazisterna skulle tömma Danmark på judar i oktober 1943, flydde Bauer och hans föräldrar ännu en gång, nu på en skruttig fiskebåt över Öresund till Sverige.
Han gör det till sin livsuppgift att ställa nazister inför rätta. Men han möter ingen entusiasm för sitt arbete, tvärtom
Först 1948 återvänder Fritz Bauer till Tyskland och blev åklagare i delstaten Hessen, övertygad om att Förbundsrepublikens nyfödda demokrati inte skulle klara sig utan att göra upp med nazistregimens brott, och han gör det till sin livsuppgift att ställa nazister inför rätta. Men han möter ingen entusiasm för sitt arbete, tvärtom. Rättsväsendet, hela efterkrigstidens Tyskland, är fullt av förövare som inte vill att deras brott ska avslöjas. Bauer övervakas, motarbetas och dödshotas.
Västtysklands första ledare, Konrad Adenauer, ogillade nazister men hade inget intresse av att undersöka deras brott. Hans prioritet var att återuppbygga nationen och återställa Tysklands status som en fri världsmakt, och som närmaste medarbetare hade han juristen Hans Globke. Samme Globke skrev den undantagslag som gav Adolf Hitler obegränsad makt, han gjorde förarbetet till två av de tre antijudiska Nürnberglagarna och föreslog att alla tyska judar skulle tvingas ta förnamnen Sara eller Israel. Viljan att begränsa Fritz Bauers nazijakt gick alltså hela vägen upp till landets översta maktskikt.
Bauer kontaktade därför Israel så att nazisten Eichmann kunde gripas och senare ställas inför rätta i Jerusalem
När Bauer fick kännedom om Adolf Eichmanns adress i Argentina ställdes motståndet på sin spets. (För den som delar filosofen Hannah Arendts åsikt om Eichmann som en banal skrivbordsmördare kan jag påminna om att det finns inspelningar från hans tid i Argentina där han deklarerar att allt han ångrar är att inte fler judar mördades och att deportationen av över fyrahundratusen ungerska judar till Auschwitz var ”en bedrift som saknade motstycke”.)
Bauer kontaktade därför Israel så att nazisten kunde gripas och senare ställas inför rätta i Jerusalem – och här kommer Fairweather med häpnadsväckande inblickar i det kalla krigets verklighet. Till exempel ville Östtyskland och andra kommunistländer bara öppna sina arkiv om Eichmann på villkor att Israel avsade sig det kapitalistiska systemet. Och Konrad Adenauer tog till utpressning på högsta nivå: Hans Globke måste hållas utanför processen annars skulle Västtyskland dra tillbaka sitt stöd på femhundra miljoner till Israels kärnvapenprogram.
Fritz Bauers kanske största insats var rättegången mot tjugofem ”mellanchefer” i Auschwitz 1963-1965. Syftet var bland annat att ändra den juridiska definitionen av mord, som enligt den tyska strafflagen innebar att gärningsmännen endast kunde dömas för enskilda mord och där uppsåt att döda hade fastställts. Men Bauer ville visa att ”alla som arbetade inom denna dödsmaskin, oavsett vad de gjorde, var skyldiga till medhjälp till mord … från vakterna upp till den högsta nivån”.
Målet gick inte som planerat. Några dömdes för mord, andra för mindre brott och fem frikändes. Ingen visade ånger. Men vittnesmålen från offren chockerade den tyska allmänheten och Auschwitz blev en referenspunkt för det mest brutala en människa kan göra mot en annan.
I Tyskland blev han en förebild för en ny generation av jurister, utbildare och journalister
Sommaren 1968 påträffades Fritz Bauer död i sitt hem, troligen med hjärtattack som dödsorsak. Bara tre månader senare trädde lagen om preskription av nazistiska brott i kraft och Bauers planer om att åtala de ansvariga för nazisternas eutanasiprogram lades ner. Ändå har hans gärning lämnat ett enormt avtryck.
I Tyskland blev han en förebild för en ny generation av jurister, utbildare och journalister, som i sin tur förändrade det offentliga samtalet och hur de tyska skolorna förde vidare kunskapen om Förintelsen. En av dem var den tysk-svenske författaren Peter Weiss, som följde Auschwitzprocessen och skapade ett oratorium utifrån vittnesmålen. ”Rannsakningen” hade premiär i fjorton väst- och östtyska städer 1965, fick ett oerhört starkt genomslag och utlöste en avgörande debatt om Förintelsen.
Trots sitt intressanta innehåll har Jack Fairweathers bok klara brister. Knappt en enda kvinna finns med – den modiga danska Anna Maria Petersen som gifte sig med Bauer för att skydda honom från förföljelse nämns bara en gång, trots att de var vänner livet ut. Språket är bitvis torftigt och ogenomtänkt, till exempel används nazimördarnas begrepp ”den slutgiltiga lösningen” utan citattecken – obegripligt och omoraliskt på samma gång. Men i en tid då kunskapen om Förintelsen vittrar till likgiltighet är ”Åklagaren” viktig läsning.
Och Fritz Bauer? Världen blev bättre tack vare honom. Den som vill kan besöka Örgryte gamla kyrkogård, där han ligger begravd intill sina föräldrar, och buga postumt.
Läs fler texter av Elisabeth Åsbrink och andra av DN:s bokrecensioner
