Den första filmen om Keanu Reeves stoiske yrkesmördare såg till en början ut som ännu ett krampande bidrag till den hög av ”geriaction” där den plötsligt så skjutglada Liam Neeson blivit en otippad affischpojke. Inte kunde man då tro att en rak och enkel pangpangrulle, om en ex-lönnmördares hämnd på de ryska gangsterfigurer som mördat hans hund, skulle bli startskottet för ett framgångsrikt universum. Förutom tetralogin om John Wick kom häromåret spinoff-serien ”The continental” (2023) som nu får sällskap av den nog så tydligt varumärkta ”From the world of John Wick: ”Ballerina”.
Strax efter att lilla Eve sett sin far mördas av en beväpnad styrka, ledd av Gabriel Byrnes mystiske ledare, rekryteras hon av lönnmördarsällskapet Ruska Roma. Tolv år senare befinner sig hon (nu spelad av Ana de Armas) i slutfasen av sin utbildning på en teater där ballettlektioner varvas med vapenträning och kampsport. Tidiga glimtar av sällskapets mytomspunne legendar John Wick gör det tydligt (åtminstone för fansen av franchisen) att berättelsen utspelar sig mellan den tredje och fjärde Wick-filmen.
”Jag är redo”, säger Eve. Jungfruuppdraget tar henne till en nattklubb som summerar världens estetik: neonlampor, elektronisk musik, uppklädda människor och stilren arkitektur som framhäver koreografin. Fast besluten om att hämnas sin far börjar Eve gå sin egen väg, vilket leder till fler bekanta miljöer – däribland lönnmördarhotellet The Continental.
Det råder ingen brist på fart och fläkt. Eve hänger utanför förarsätet på en sidoprejad bil, matar en skurk med handgranat och tar sig an en eldkastande köttskalle med brandsläckare. Ändå saknas x-faktorn som behövs för att leva upp till föregångarna. Där John Wick-filmerna kokade ihop ett rent actionkoncentrat dras ”Ballerina” med pliktskyldig baktyngd. Manuset har aldrig varit dessa filmers starka sida. Snarare det gränstänjande tävlandet i att designa överdrivna sekvenser som får somliga att dregla medan andra gäspande undrar hur mycket speltid som kan ägnas åt kast, slag, sparkar och skottlossningar.
Stjärnbytet från 60-åriga Keanu Reeves till 37-åriga Ana de Armas känns mer som ett frustrerande omtag än en föryngrande nystart
I ett kort men ljuvligt ögonblick slår Eve en motståndare med fjärrkontroll, där varje smäll utlöser kanalbyten som till sist landar på Buster Keatons berömda möte med ett rasande hus i ”Hans son på galejan” (1928). Blinkningen till denna stuntpionjär framhäver släktbandet mellan stumfilmstidens slapstick och moderna tiders muskulösa actionfilm.
Det är fint att se filmskapare fortsätta vårda den kroppsliga våghalskonstens äktenskap med filmen, men den här sortens cinefila gest hade egentligen gjort sig bättre i någon av föregångarna. Stjärnbytet från 60-åriga Keanu Reeves till 37-åriga Ana de Armas känns mer som ett frustrerande omtag än en föryngrande nystart. ”Ballerina” är för intetsägande och de Armas för svag i svängarna för att förtjäna bildutrymme med genrens panteon. Om inte ens upphovspersonerna tror att hjältinnan kan klara av slutstriden utan John Wicks hjälp, varför ska vi då tro på henne?
Se mer. Actionspinoffer som kan mäta sig med originalen: ”Creed” (2015), ”Bumblebee” (2018), ”Furiosa” (2024).
Så bra var den fjärde och senaste ”John Wick”-filmen
