Sedan 2022 har polisen haft i uppdrag att fördela medel till insatser för avhopparverksamhet och identifiera potentiella avhoppare, vilket har lett till att fler kommuner skickar in ansökningar.
Därutöver har Fryshusets avhopparverksamhet tagit emot allt fler avhoppare.
– Vi har fortsatt högt tryck, trots att samhällets beredskap för att hjälpa avhoppare är extremt mycket större än när vi startade 2010, säger Camila Salazar Atías, senior specialist på destruktiva miljöer på Fryshuset.
Det har framför allt skett en ökning av yngre avhoppare, fast att forskning visar att fler slutar begå brott när de blir äldre och har mer att förlora, berättar Anita Heber, professor i kriminologi vid Stockholms universitet.
– Oftast behöver de mogna och få tid till att reflektera. Enligt kriminologin är det generellt sett mer spännande att begå brott i unga år, säger hon.
Fler yngre avhoppare kan bero på den föryngring som har skett inom de kriminella gängen, tror Camila Salazar Atías.
– Fler väljer att hoppa av för att de vill rädda sina liv. De kanske inte har hunnit tröttna på miljön, men väljer ändå att lämna, säger hon.
Trots det stora behovet av stöd finns ingen enhetlig definition för myndigheter av vad som räknas som ett ”lyckat avhopp”, enligt Anita Heber.
– Är det ett lyckat avhopp om personen slutar begå brott inom ramen för ett kriminellt nätverk? Eller när personen begår mindre allvarliga brott än tidigare? Eller räknas det först som ett avhopp när personen är helt integrerad i samhället, med bostad och arbete? säger hon.
Återfallsrisken är betydande, men även här saknas tydlig statistik över i vilket skede återfallen oftast sker.
– Det är en svår omställning som inte alla klarar. Sker återfallen främst under den första månaden, eller är det inom ett halvår som det inte går som man tänkt sig? Det vore mycket värdefullt med en sådan utvärdering, säger Anita Heber.
Kommunerna och socialtjänsten har det yttersta ansvaret för att ge individerna stöd. Trots det brister kunskapen i hanteringen av avhoppare, enligt Camila Salazar Atías.
– Det finns en jättestor kunskapslucka. Det är först nu som det har börjat komma direktiv som ger tydligare instruktioner om hur man ska hjälpa, vad avhoppare behöver och hur deras situation ser ut, säger Camila Salazar Atías.
Personer som vill hoppa av förväntas ta kontakt med socialtjänsten, men många av dem har ofta ett lågt förtroende för myndigheter, menar Camila Salazar Atías.
– Myndighetsföraktet hos avhoppare är enormt. Man har ingen tillit till vare sig socialtjänsten eller polisen. Steget att ta kontakt med dem är väldigt stort för målgruppen, säger hon.
Traditionellt ses exempelvis polisens uppgift som att gripa brottslingar, men här axlar den även andra roller.
– Polisen är närvarande i alla led. De behöver arbeta förebyggande för att hindra personer från att dras in i kriminalitet, aktivt för att stoppa brottslighet och motiverande för att få människor att hoppa av från gängen. Hela kedjan behövs, säger Anita Heber.
Att lämna kriminaliteten är en svår process som kan ta flera år och ofta kantas av ensamhet, psykisk ohälsa och missbruk. Många avhoppare har levt i svåra familjeförhållanden och vissa har en oupptäckt diagnos.
– Det är en enorm livsomställning – ett kriminellt beteende ska ersättas av ett laglydigt. Det handlar inte bara om att förändra en enskild sak, utan hela livet, säger Anita Heber.
För att lyckas krävs ofta en stark motivation hos avhopparen – något som inte är statiskt utan ofta går upp och ner, berättar Anita Heber.
– Därför är det avgörande att fånga upp de här personerna när de är som mest motiverade, säger hon.
När en person har hoppat av och ska börja om och bli en del av samhället igen kan andra problem uppstå, såsom att få ett arbete och en bostad.
– Det kan leda till att den enda arbetsmarknad som välkomnar dem är den kriminella. Vi måste ha ett bättre erbjudande, annars riskerar vi att de återfaller i brott och dessutom får nya brottsoffer, säger Camila Salazar Atías.
Det krävs att fler aktörer i samhället är med i arbetet för att ge avhoppare bästa möjliga förutsättningar att leva ett liv bortom kriminaliteten, tror hon.
– Förutom ansvariga samhällsaktörer som polisen, Kriminalvården och kommuner, behöver vården, näringslivet, Arbetsförmedlingen, föreningslivet och många fler aktiveras och förstå hur de kan vara en möjliggörare.
Läs även: Sam lämnade kriminaliteten – lever under dödshot
