Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Det har tagit fem år för en av den svenska frijazzens skarpaste grupper, Anna Högberg Attack, att komma tillbaka från tystnaden. Senaste livstecknet var fina albumet ”Lena”. Under tiden har Anna Högberg själv arbetat som sjuksköterska. Det verkar ha varit en personlig tragedi som fått altsaxofonisten att väcka sin gamla grupp ur slummern. Dessutom i ny skepnad: där det tidigare var en sextett har personalstyrkan nu fördubblats. De enda återstående medlemmarna från den senaste inkarnationen är saxofonisten Elin Forkelid och trumpetaren Niklas Barnö. Tolv musiker ger sig här i kast med två kvartslånga stycken. Stor orkester, stor form.
Musiken pendlar mellan furiös vrede och inåtvänd förtvivlan, mellan ett dämpat ljudalstrande och ett monsunliknande gitarrdån
Det nya albumet är tillägnat Högbergs avlidne pappa. Han är titelns ”Ensamseglaren” och syns som ung pojke på omslagets svartvita foto. Att han nu försvunnit på sin sista seglats, över dödsfloden Styx, genomsyrar varje ton. Jag tänker på hur gitarristen Eddie Hazel spelade med sådan glödande intensitet på Funkadelics klassiker ”Maggot brain” efter att ha blivit tillsagd: ”Play like your mother just died”. Den sortens instruktioner behövs inte här. Musiken pendlar mellan furiös vrede och inåtvänd förtvivlan, mellan ett dämpat ljudalstrande och ett monsunliknande gitarrdån. Men den innehåller också stunder av befriande skönhet.
Hos Anna Högberg Attack sätts tillvaron på spel, här finns inga skyddsnät. Även tystnaden vibrerar. Jazz som sorgearbete – eller exorcism.
Bästa spår: ”Ensamseglaren/Inte ensam”.
Läs fler skivrecensioner och fler månadens jazz
