Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Det senaste från memfabriken @WhiteHouse: ett klipp med Marco Rubio, Donald Trump och Nicolas Maduro till Notorious B.I.G:s ”Hypnotize”. Detta trots att utrikesministern är Team West coast.
”Jag tycker att Tupacs texter var mer insiktsfulla”, sade Rubio i en intervju för många år sedan. I den tio år gamla Washington Post-artikeln ”The Marco Rubio guide to hip hop” går det att läsa om republikanens musikaliska preferenser, som bland annat inkluderar Eminems socialrealism.
Längst ner i texten ligger vad som påstås vara Rubios egen spellista ”What I’m currently listening to”. Här återfinns både Sugarhill Gangs klassiker ”Rapper’s delight” och ”Clique” med Kanye West, Jay-Z och Big Sean.
Oaktat vad Rubio helst lyssnar på i dag: att den folkrättsvidriga attacken mot Venezuela tonsätts med rap är bara den senaste turen i kärlekssagan mellan genren och Maga-rörelsen.
Donald Trump har nämnts i hiphoplåtar långt innan han blev politiker. Och som sådan har han ju inte bara stöttats av nämnda Kanye West. Här finns Lil Wayne, Sexyy Red och 50 Cent. Kodak Black, Azealia Banks, M.I.A. DaBaby och Waka Flocka Flame. I samband med valet 2024 släppte Lil Pump låten ”American hero” där han rappar att Trump är ”patriotic as apple pie/And fireworks on the fourth of July”, och på efterföljande presidentinstallation uppträdde Snoop Dogg. Strax före jul gjorde Nicki Minaj ett uppmärksammat framträdande med Charlie Kirks änka Erika, vd för Turning Point USA, där rapparen uttryckte sin beundran för såväl Trump som JD Vance.
Och när det nya året ringde in på Mar-a-Lago stod Vanilla Ice för underhållningen.
Det finns till och med artister som bygger karriär på att vara rappande vallokomotiv för Trump, där propagandan kommer först och musiken därefter. Maga-rappare som Bryson Gray, Forgiato Blow, Topher och Tom MacDonald. Vissa håller en extremt hög produktionstakt (om jag räknar rätt har Gray släppt 21 album på sex år). Forgiato Blow kallar sig ”Mayor of Magaville” och uppmanar till lynchning i djupt hatiska ”Good vs evil”, en låt gjord med countryartisten JJ Lawhorn. Topher blev ett namn i december 2020 med ”The Patriot”, som ett tag låg trea på Billboards hiphoplista. Han och samarbetspartnern The Marine Rapper levererade rader om att marschera runt Kapitolium och storma ”the city gates”.
Vilket ju hände två veckor senare.
Kanadensaren Tom MacDonald slog i sin tur igenom häromåret med låten ”Facts” där konservativa kommentatorn Ben Shapiro gästade. En på alla sätt anskrämlig låt, rasistisk och transfobisk, där MacDonald sjunger ”I don’t care if I offend you/I was put here to upset you” och att amerikanska stjärnbaneret har ersatts av BLM-flaggor och regnbågar. Allt över en 00-talsdoftande refräng så fläskig att Ovala rummets nuvarande inredning framstår som smakfull.
Av rädsla för att mina algoritmer ska korrumperas fullständigt stänger jag av, men läser att Nicki Minaj gladdes åt låtens förstaplats på Itunes topplista.
Forskare, politiker och opinionsbildare försöker i alla fall förstå den alltmer kärvänliga relationen mellan rapmusik och Donald Trumps politiska projekt. Barack Obama drog gubbstereotypa linjer mellan sin efterträdare och hiphoppens kärlek för ”bling”. Tayo Bero skrev i The Guardian att den numera hyperkommersialiserade rappen inte längre förkroppsligar ett afroamerikanskt motstånd, utan har ”omdesignats för att glorifiera just de frågor som den en gång drev så hårt emot”.
Med tanke på att högerextremismen växer överallt inom populärkulturen (och att samma politiska rörelse har hittat strategier för att använda den för eget syfte) vore det konstigt om musiken blev ett undantag.
Det finns dock en aktuell motpol till Maga-rapparna. Mannen som i en dyster värld förkroppsligar politiskt hopp för dagen har ju en hiphopkarriär bakom sig. Men på den tiden gick New Yorks nytillträdde borgmästare Zohran Mamdani under aliaset Mr. Cardamom.
Läge att greppa micken igen?
Läs fler texter av Gabriel Zetterström och mer om musik.
