Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Hugh Grants politiska projekt och flygplatsrusandet i all ära – det mest orealistiska med ”Love actually” är hajpen kring vilken låt som blir ”julens hit”. Radio och tv bygger upp kampen mellan pojkbandet Blue och avdankade rockgubben Billy Mack (Bill Nighy) som om det vore ett presidentval.
I verkligheten vill de flesta bara lyssna på klassikerna. ”Fairytale of New York”, ”Feliz navidad”, ”All I want for christmas is you”. Min egen lista har – bortsett Civil Polis och Elis Monteverde Burraus briljant poetiska ”Jul på Beasley street” – sett identisk ut i många år.
Men, kan någon invända, Ariana Grandes ”Santa tell me” petade ju ner Triads ”Tänd ett ljus” som den mest spelade jullåten i Sverige i år? Ja, men Grandes låt kom 2014. Med tanke på menlösheten i ”Tänd ett ljus”, är det snarare förbluffande att låten hängt kvar som etta så pass länge.
Ändå fortsätter artister att insistera, trots att det finns en inneboende motsättning i konceptet ”nya jullåtar”.
En folkkär tv-kock singeldebuterar med ”Älskling vi gör julen så bra”, där texten delvis har skrivits av Camilla Läckberg. Tareq Taylor sjunger att det doftar gott från köket och om att njuta av brasa och glögg. Jag hoppas att det är ett skämt. Oddsen på att han medverkar i Melodifestivalen 2027 är i alla fall knappt spelbara.
Några andra tv-profiler som säkert drömmer om Mello är makarna Mandelmann. Musikaliskt är deras ”Jul på Österlen” snäppet mer originell än Tareq Taylors låt, men rader som ”Kalle klockan femton och jag njuter av kakbuffén” får mig att vilja ställa in årets firande. Man kan faktiskt vara dålig med finess.
Öppet mål? Ja, men det är ju trots allt jul.
Om Oasis återförenas kan EMD inte vara sämre. Firma Erik/Mattias/Danny släppte redan 2010 albumet ”Välkommen hem”, och comebackar nu med pekorala sömnpillret ”Vägen hem till jul”. Över min tröskel kommer de i alla fall inte.
Jag vadar vidare. Cornelisimitatören Albin Lee Meldau och Arvid Nero tonsätter en Stig Dagerman-dikt? ”Boken är bättre”, som det brukar heta. Kaliffa gör dagisreggae av att packa pick som pack och dra till värmen. Wiktorias ”Let’s make christmas last forever” har några subtila Phil Spector-flörtar (om man ska vara riktigt snäll i år), men kunde varit AI-genererad. En annan popartist med förnamn (Filippa) sjunger om att tomten är hennes framtida man: ”stor och så stark, han håller mig varm, ja, han är den enda för mig”.
Ellen Sundberg försöker kanalisera sitt jämtländska vemod på jullåten ”Julen kommer igen”, ihop med Triakel. Sympatiskt, men överraskande konventionellt. Nike Sellmar och Andreas Weise visar på ambitioner i folkpop-aktiga ”Christmas evening”. Men bland det svenska utbudet finns två nya julsinglar som sticker ut på ett positivt sätt, från varsin sida av det musikaliska spektrumet.
Att Sibille Attar och Taken by trees står för den ena, är inte överraskande. ”’Tis the season”, samskriven med Adam Olenius från Shout Out Louds, är en dovt driven synthpoppärla om att återse en gammal bekant i rökrutan på julfesten.
Den andra? Ett vedträ i debattbrasan. På ”Nu kommer alla jullåtar” sjunger De vet du: ”När vi ska slå oss ner och dricka glögg och äta skinka, rimma, pynta, vill vi höra Last christmas / Och inte någon färsking från Mello”. Det är trivsamt, befriat från pretention, och funkar i sin bagatellartade genre.
Ännu viktigare: humorgruppen ger ju stöd åt min tes.
Läs mer: Varför är julens låtar så hopplöst deppiga?
Läs fler texter av Gabriel Zetterström och mer om musik.
