Ett smått euforiskt uppväxtdrama om en 17-årig flicka som överlever cancer och övertalas av sina föräldrar att delta på ett sommarläger för barn som fått cellgiftsbehandling, ett så kallat ”chemo camp”.
Bella Ramsey var skeptisk när hon först hörde pitchen till George Jacques ”Sunny dancer”. Hon kallade det för ”ett katastrofrecept” och befarade att det skulle bli lökigt, pinsamt och klyschigt. Men efter att ha läst manuset och haft ett zoom-möte med regissören mitt under inspelningen av ”The last of us 2” tvärvände hon. Efter inspelningen i Skottland var hon lyrisk:
– ”Sunny dancer” är det bästa jag varit med om i min karriär hittills. Ett stort påstående, men ärligt talat var det nog de bästa sex veckorna i mitt yrkesliv, sa Bella Ramsey när hon mötte världspressen i Berlin på fredagen.
Upplevelsen blev också ett bevis på att hennes magkänsla var rätt – att lämna de stora Hollywoodproduktionerna för att satsa på brittisk independentfilm med låg budget.
– Det speciella med independentfilm är att alla är där för att de vill. Och med ”Sunny dancer” ville vi skapa något riktigt speciellt, säger Bella Ramsey och berättar att erfarenheten inspirerat henne till att så småningom börja regissera.
För George Jaques är cancertemat djupt personligt. Han var 15 år när hans mamma fick diagnosen bröstcancer i stadium tre – som hon lyckades överleva. Rädslan för att förlora sin mamma kanaliserades i filmskapande. Han berättar att det charmiga och hjärtevärmande uppväxtdramat ”Sunny dancer” bland annat inspirerats av filmer som ”Lady Bird” och ”Juno”.
I filmen spelar Bella Ramsey alltså den 17-åriga Ivy som hamnar på ett läger för barn där Neil Patrick Harris spelar en lägerledare. Ivy hittar framför allt oväntad vänskap i ett udda gäng outsiders.
Ramsey menar att det finns ”många märkliga paralleller” mellan hennes eget liv och rollfiguren.
– Jag hittade mig själv i Ivy. Jag fick aldrig riktigt vara tonåring, eftersom jag jobbade från så ung ålder. Jag gick liksom direkt från barn till vuxen, så tonårstiden hoppade jag över. Det var väldigt befriande och läkande att få uppleva det genom Ivy, säger Bella Ramsey som slog igenom i ”Game of thrones”.
Däremot var det en utmaning att ta sig an rollfiguren.
– Ivy var någon jag var rädd för att spela, för hon är ganska… vanlig, och jag har inte spelat så många vanliga personer. Det var läskigare, för det var mer utlämnande och sårbart, och det fanns liksom inget att gömma sig bakom, säger Ramsey.
”Sunny dancer” visas i sektionen Generation 14 plus på Berlinfestivalen som varit en politisk tummelplats sedan den grundades i kalla krigets gryning som ”ett skyltfönster för den fria världen”. Trots den politiska turbulensen som pågår i världen har den 76:e upplagan präglas av politisk beröringsskräck – i alla fall utanför biosalongerna. Wim Wenders, årets ordförande för Guldbjörnsjuryn, satte tonen under öppningsdagen: ”Vi måste hålla oss utanför politiken” svarade den tyska regissören på en fråga om Israel-Palestina-konflikten. Bredvid honom satt festivalens brittiska boss, Tricia Tuttle, som gjorde allt för att styra bort samtalet från politiken med samma frenesi som Basil Fawlty försökte att inte nämna kriget i ”Pang i bygget”.
Även årets hederspristagare Michelle Yeoh, som vann en Oscar för ”Everything everywhere all at once” uppmanade alla att ”fokusera på det som är viktigt för oss, nämligen filmen”.
Även ”Sunny dancer”-ensemblen valde att ducka för en skur av politiska frågor under fredagens presskonferens. På frågan om hur fascismen ska bekämpas svarade Neil Patrick Harris undanglidande:
– Vi lever i en märkligt algoritmisk och splittrad värld, och som konstnär vill jag göra saker som är opolitiska, säger Neil Patrick Harris, mest känd från tv-serien ”How I met your mother”.
En tysk journalist nöjde sig inte med svaren och dömde ut ensemblens försök att förneka att ”Sunny dancer” är politisk. Hon menade att det är ”pinsamt” att säga att filmen inte är politisk och ställde frågan: Vågar du kritisera din regering och tycker du att demokratin i USA är i fara?
– Wow, svarade Harris. Jag har mina egna politiska åsikter, men som konstnär försöker jag vara så inkluderande som möjligt. Jag läste aldrig det här manuset som ett politiskt ställningstagande, säger Harris.
Han fick medhåll av regissören George Jacques:
– Ibland är det mest rebelliska man kan göra att vara optimistisk. Och vi ville göra en film om glädje. Det händer så mycket i världen just nu, och jag ville skapa något som verkligen tar dig någon annanstans… Ja, det är en cancerfilm. Men egentligen handlar det om en ung tjej som börjar bli förälskad i världen igen. Något vi kanske alla borde försöka med.
Läs mer: Kim Ekberg: ”Jag vill göra svennig experimentfilm för hela folket”
Läs mer om filmfestivalen i Berlin
