Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Jay Kelly har varit en framgångsrik filmstjärna så länge att han inte märker att han ständigt omges av människor. Agenter, frisörer, pr-folk och assistenter som öppnar dörrar, serverar kaffe, berättar för honom vad han ska göra. En babblande spökstab av människor som vigt sina liv åt att se till att hans liv flyter fram utan att han behöver tänka på det.
”Jag kommer att vara helt ensam”, klagar han inför sin dotter när hon överger honom för att tågluffa i Europa. ”Du är aldrig ensam”, svarar hon och man ser i George Clooneys intensiva, men aningslösa blick att han verkligen inte förstår vad hon menar. Trots att han samtidigt tar emot en utsträckt drink från en osynlig hand. Det är som ”Sjätte sinnet” fast tvärtom: alla ser spökstaben utom han själv.
Clooney hanterar skickligt den skräddarsydda rollen: en man som är så smidig och väloljad att han verkar ha halkat ur sitt eget grepp. Filmens första del, som utspelar sig i Los Angeles, har också en spännande, faustisk potential kombinerad med Baumbachs överrumplande humor.
Ett ödesdigert möte med en gammal scenskolekamrat (Billy Crudup i obegriplig frisyr), som anser att Kelly har stulit hans liv, sätter igång minnen av hur Kelly fick sin första roll. Han påminns om varningen han fick av sin dramalärare: En skådespelare kommer tillbaka till sig själv mellan rollerna, en filmstjärna har ytterligare en roll att spela när kameran slutat rulla för dagen.
Jay Kelly har spelat båda rollerna så länge att han inte förstår varningen ens nu, när han minns den på ålderns höst. Han är ofta filmad med nästan påträngande närbilder, ibland med en annan ljussättning än omgivningen, så att han framstår som isolerad, liksom instängd i en filmbubbla.
Det finns något kusligt över att få sina högsta drömmar förverkligade. Men alternativet, att bli en tragisk gestalt som till exempel den före detta framstående regissören som tigger om att få använda Kellys namn för att få igenom en film – är ännu mer skrämmande.
Tyvärr släpper Baumbach både det lovande dramat och den koncentrerade miljön när han låter Kelly dra iväg till Europa för att hänga efter sin dotter och för att ta emot ett hederspris på en kulturfestival i Toscana.
Det är kul att hela det babblande teamet runt honom utan att tveka packar sina väskor och följer med för att försöka få tillbaka den krisande stjärnan. Men sen urartar det snabbt till en halvsmält blandning av Bergman (”Smultronställets” minnesbilder), Fellini (vita linnekostymer och absurda ansikten runt italienska middagsbord) och Woody Allen (som själv använt dessa lånta fjädrar i decennier och gjort det bättre).
Inte för att Baumbach alltid har levererat, men att han skulle fastna i den den här euromys-fällan hade jag inte väntat mig
I takt med att filmen överger sin historia överger de anställda Jay Kelly, som först då får syn på dem. Till slut är det bara den evigt trogne agenten (Adam Sandler) kvar och även han har tröttnat rejält.
Det är lite roligt att kombinera Sandler, som haft stämpeln ”plump kommersiell komedi” i pannan genom decennierna (trots att han vid det här laget har gjort många ”finroller”), med Clooney som visserligen är mer respekterad men ofta anses vara lite för väldoftande och stilig för ”riktig” dramatik.
Här får de två en revansch tillsammans, vilket är rart, men det hjälper inte när filmen dras ut i det oändliga och blir tunnare och tunnare för varje minut som går.
Inte för att Baumbach alltid har levererat, men att han skulle fastna i den den här euromys-fällan hade jag inte väntat mig. När Clooney springer runt och leker Marcello Mastroianni i Toscana börjar europén i mig känna sig direkt approprierad och kolonialiserad och andra begrepp som jag vanligen inte slänger mig med. Europa vill inte vara något kulturellt alibi. Åk hem och skildra ert krisande hemland istället. Och gör gärna färdigt Faust-filmen som utlovades i första halvan.
Se mer. Tre andra sköna Toscana-filmer: ”Ett rum med utsikt” (1985), ”Stealing beauty” (1996), ”Under Toscanas sol” (2003).
Läs fler film- och tv-recensioner
