Gerald Murnane skulle aldrig resa till Sverige för ett Nobelpris, men han är utan tvekan värd det

Den urbana människans blick tar stryk, har jag hört. Ett öga som inte kan förlora sig mot en oändlig horisont drabbas av klaustrofobi. I Stockholm, där jag bor, finns det alltid en svart skog, ett berg eller en samling hus som står i vägen för horisonten. Man får ta sig långt från stan för att låta blicken andas.

Ur ett motsatt perspektiv uppfattar det mänskliga ögat skillnaden mellan bokstävernas trycksvärta och papperet de är tryckta på. Det är naturligtvis frågan om mindre än en hårfin skillnad, men ögat uppfattar den. Det är lite stressigt för oss som ofta läser, att tänka sig ögat studsande före och efter, minsta komma i boken. Varenda bokstav.

Någonstans mellan blicken mot den oändliga horisonten och längs papperets bokstäver, skriver Gerald Murnane. Man får nog kalla den australiske författaren för excentriker, om man vill torgföra honom. Han har alltid bott i närheten av Melbourne, har ytterst sällan rest därifrån och aldrig flugit. I en intervju har han försäkrat att han aldrig skulle resa till Sverige för att ta emot ett Nobelpris i litteratur. Ändå är han utan tvekan värd detta pris.

”Inlandet” är en roman, men titeln skulle också kunna stå som en huvudrubrik för Murnanes författarskap. Fyra av hans böcker har översatts till svenska: tre romaner och en novellsamling. ”Inlandet” kom redan 1995, så detta är en reviderad nyutgåva som vi tacksamt tar emot.

Det är en uppslukande bok. Att tala om en horisontal svindel som den man kan få när man stirrar ut över inlandet, slätten, veldten, savannen, prärien, pampas, pusztan eller vad det än kallas i olika delar av världen, är inte långsökt. Just den ungerska pusztan är viktig för Murnane. Så pass viktig att han vid 56 års ålder lärde sig ungerska för att i original kunna läsa ”Puszták népe” – en roman från 1936 av den ungerske arbetarförfattaren Gyula Illyes som faktiskt finns i svensk översättning med titeln ”Pustans folk”. Det är särskilt en scen i denna folklivsskildrande prosabok som drabbat Murnane, nämligen den som skildrar en flicka som dränker sig i en brunn efter att ha blivit våldtagen. Brunnen återkommer i flera av hans böcker och spelar en roll även i ”Inlandet”.

”Inlandet” brusar av sinnesintryck som nästan stockar sig i omtagningar, stilbrott och högst privata associationer. I sitt lika informerade som passionerade förord beskriver Viktoria Jäderling boken som ”hans kanske mest undflyende och gåtfulla verk, men också ett av de sorgligaste”. Som i flera andra böcker inleder Murnane med att beskriva hur han – berättaren – sitter och skriver. Adressaten är hans redaktör i USA men grubbleriet kring skrivakten tappar snart fästet och de fria fantasierna tar fart. Allt är osäkrat i Murnanes inland, och hans barndomsminnen tar alltmer överhanden.

Men han rör sig alltså sällan i den fysiska världen, aldrig utanför Melbournes omgivningar. Under sina första år i skolan, skriver han, hade han alltid högsta betyg i geografi. Han läste i sin atlas och lärde sig allt. ”Mina studier skulle med tiden göra mig till en man som beundrades av sina studenter och kollegor: en man som kunde tala i timmar på atlasers språk ända till dess att luften kring honom var fylld med osynliga skikt av kartor.”

Lars Ahlströms översättning är en njutning att läsa.

Gerald Murnane brukar själv framhålla Marcel Proust som en förebild. Visst finns här en valfrändskap mellan de två författarna, med tanke på hur de bägge fäster minnet i detaljer, gärna från barndomen. Men Prousts minnen börjar som bekant – i ”På spaning efter den tid som flytt” – med doften och smaken av en madeleinekaka doppad i lindblomste. Gerald Murnane säger sig vara född utan smak- och luktsinne. Det ligger nära till hands att gissa att han kompenserar detta bortfall med en skärpt tonvikt på synen, blicken, färgerna.

Kanske har Murnane ändå skickat en hälsning till kollegan

Proust må vara en tematisk valfrändskap, men stilistiskt associerar jag snarare till en kollega som han aldrig nämnt i det avseendet, såvitt jag vet. Den italienske författaren Italo Calvino skriver på ett liknande sätt, ibland nästan kubistiskt, eller kalejdoskopiskt, och med – som i romanmästerverket ”Om en vinternatt en resande” – författarrösten som en ständig och ibland rent av påträngande närvaro i texten. Kanske har Murnane ändå skickat en hälsning till kollegan: det gåtfulla institutet för prärieforskning som ofta förekommer i ”Inlandet” heter Calvin O. Dahlberginstitutet.

En bit in i boken riktar sig författaren mot läsaren, som efter några transformationer nu är liktydig med författarens amerikanska redaktörs make, en herre som är prärieforskare vid nämnda institut och heter Gunnar T Gunnarsen – ”den bistre svensken med sin kalla hud”. Författaren börjar bli hotfull mot läsaren och övergår efter ytterligare några sidor till att blott och bart tala om ”min fiende”. Det är en svindlande upptakt som nästan ställer en Calvino i skuggan. Man får också konstatera att Murnanes stråk av vemod och svävande saknad är mer direkt än Calvinos.

Ändå kan man nog tala om en särskild, Murnanesk humor, som inte gör något väsen av sig och är svår att skilja från hans allvar. Som när han skriver: ”När den sak inträffat som kommer att få folk att säga om mig att jag har dött”. Ett annat sätt att säga detta skulle vara ”När jag är död”. För den som på allvar är intresserad av litteratur med allt vad det innebär, är Gerald Murnane en författare att lägga på minnet.

Läs fler texter av Jonas Thente  och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur.