Close Menu
Sol ReporterSol Reporter
  • Sverige
  • Världen
  • Politik
  • Ekonomi
  • Hälsa
  • Klimatet
  • Sport
  • Ledare
  • Mer
    • Kultur
    • Mat & Dryck
    • Resor
    • Pressmeddelande
    • Trender
Trendigt

Lisa Magnusson: Att se ”Skam” igen gör mig chockad – jag mindes ju det här som genialiskt?

juli 14, 2025

Forskare om fertilitetsmyter på Tiktok: ”Jag blir tokig”

juli 14, 2025

Solcellernas lönsamhet pressas – så gör du för att lyckas

juli 14, 2025

Frustration i Secret Service – ett år efter mordförsöket på Trump

juli 14, 2025

Vänner om Trump efter mordförsöket: ”Mer tacksam”

juli 13, 2025
Facebook X (Twitter) Instagram
Login
Facebook X (Twitter) Instagram
Sol ReporterSol Reporter
Webberättelser
  • Sverige
  • Världen
  • Politik
  • Ekonomi
  • Hälsa
  • Klimatet
  • Sport
  • Ledare
  • Mer
    • Kultur
    • Mat & Dryck
    • Resor
    • Pressmeddelande
    • Trender
Nyhetsbrev
Sol ReporterSol Reporter
Hemsida » Ghousoon Bisharat: Jag gick ut på Haifas gator och skrek i protest
Kultur

Ghousoon Bisharat: Jag gick ut på Haifas gator och skrek i protest

NyhetsrumBy Nyhetsrumjuni 29, 2025
Facebook Twitter WhatsApp Telegram Email Tumblr Reddit LinkedIn

Till att börja med en bekännelse: Det här var första gången som jag gick i en demonstration mot kriget. Liksom många andra palestinier har jag sedan Hamas attack den 7 oktober 2023 varit rädd. För kriget. Men också för det kraftigt ökade polisvåldet.

Enligt Adalah, en palestinsk människorättsorganisation och ett juridiskt center med säte i Haifa, greps fler än fyrahundra palestinska israeler mellan oktober 2023 och mars 2024. Och mellan maj och juli 2024 greps minst trettiofyra demonstranter för att ha deltagit i fredliga protester.

Som mamma till två barn, elva och fem år gamla, har det viktigaste för mig varit deras och därför min egen säkerhet. Vi bor i Haifa. Hit nådde Hizbollahs raketer och här märktes Israels invasion av Libanon tydligt. Allt är nära. Och samtidigt ett avlägset eko om man jämför med utplåningen av Gaza.

Jag hade tänkt att mitt och mina kollegors journalistiska arbete på +972 skulle vara tillräckligt. Att rapportera om och avslöja Israels brott skulle, övertygade jag mig själv om, kunna bidra en aning till att stoppa kriget. Men sedan förändrades något hos mig. Jag kunde inte sitta hemma längre. Jag behövde komma ut på gatorna och skrika i protest. Åtminstone kräva eldupphör.

I månader hade jag velat gå i en demonstration som faktiskt skulle ses och höras av den israeliska allmänheten. I de små protesterna i palestinska byar och städer skriker vi tills våra röster går sönder. Men där hör ingen oss förutom polisen, som står och tittar efter palestinska flaggor eller banderoller med ordet ”folkmord”, ivriga att hitta förevändningar att gripit folk.

När möjligheten att marschera genom Haifa äntligen gavs visste jag att jag var tvungen att göra det. Haifa är en blandad judisk-palestinsk stad och hem åt mer än fyrtiotusen palestinier. Vi utgör elva procent av stadens befolkning. Men parollerna gjorde mig osäker. Flygblad och inlägg på sociala medier proklamerade: ”Nog med krig,” ”Ja till fred,” och ”En palestinsk stat nu.” Jag vet ärligt talat inte vad ordet ”fred” betyder längre. Eller om en palestinsk stat är något att tro på. Men ett av budskapen tvivlade jag inte på: Nog. Nog med detta krig.

Demonstrationen organiserades av ”Partnerskap för fred”, en bred koalition av organisationer och politiska partier som förenas runt ett par krav: omedelbart eldupphör, återförande av gisslan och jämlikhet inför lagen för landets samtliga medborgare.

Ryggraden i denna koalition är ”Demokratiska fronten för fred och jämlikhet” (Hadash/Al-Jabha). Det är det enda arabisk-judiska partiet i Israel och deras medlemmar är i övervägande utsträckning palestinier.

Ett par dagar före demonstrationen förklarade Reem Hazzan, en av partiets ledande politiker och chef för dess Haifaavdelning: ”Målet med denna demonstration är att motverka rädslan hos palestinier i Israel – rädslan för att gå ut på gatorna och kräva att kriget ska ta slut.”


Jag upplevde detta våld när jag var ung, men har aldrig behövt göra det som förälder

Samma dag som demonstrationen skulle äga rum fick jag höra att den bara var planerad att gå genom den palestinska delen av centrala Haifa. Då kändes det återigen som om det rörde sig om en ”arabisk” protest. Som om vi var tillbaka i en liten arabisk by, utom syn- och hörhåll för någon. Men Reem Hazzan förklarade varför rutten var planlagd som den var: ”Polisen försökte på alla möjliga sätt att stoppa oss från att demonstrera. Vår ursprungliga plan var att även marschera uppför Ben Guriongatan – alltså göra en liten avstickare till ett mer blandat område – men då varnade polisen oss för att det sannolikt skulle leda till konflikter”. Han påminde om när högerextrema aktivister attackerade demonstranter under en demonstration mot Israels invasion av Gaza 2014: ”Vi ville att demonstranterna skulle känna sig trygga.”

Organisatörerna uppmanade oss att ta med oss våra barn. Eftersom jag blev rädd bara av tanken på det polisvåld som så länge varit en del av våra liv lämnade jag mina hemma. Jag upplevde detta våld när jag var ung, men har aldrig behövt göra det som förälder. Hur skulle jag reagera om jag såg en polis greppa tag i min elvaårige son? Vad skulle jag göra om min femåriga dotter började skrika av rädsla? Min beskyddarinstinkt skulle kanske försätta oss alla i fara. Jag ville inte att mina barn skulle behöva se sin mamma gripas.

När jag promenerade mot mötesplatsen på Bishop Hajjargatan var det första som jag la märke till det stora antalet poliser. De var tungt beväpnade och utplacerade i varje hörn. Ett ögonblick tänkte jag att poliserna var fler än demonstranterna. Men ju närmare jag kom mötesplatsen desto mer lättad kände jag mig. Säkert tvåtusen människor stod redan samlade. De flesta var palestinier. Men där fanns även en stor grupp israeliska judar.

Även om inga palestinska flaggor vajade i luften var nationens färger — rött, grönt, svart och vitt — ett tydligt visuellt inslag. Demonstranterna bar på en stor skulptur av en vattenmelon, en symbol som länge använts för att kringgå inskränkningarna mot rätten att vifta med palestinska flaggor.


När vi nådde parkeringsplatsen vid St Johns grekisk-ortodoxa kyrka som var marschens sista anhalt hade ungefär hälften av demonstranterna avvikit. Snart förstod jag varför

Före detta Knessetledamoten Yousef Jabareen deltog i marschen och berättade att detta var första gången som en demonstration mot kriget skulle gå genom kvarteren i en blandad stad. ”Vi vet att folk är rädda. Jag hoppas att den här demonstrationen ska få fler att våga höja sina röster.”

När jag frågade varför inga palestinska flaggor syntes till sa Jabareen som det var: ”Folk har rätt att vifta med flaggor men det är uppenbart att Itamar Ben Gvir, ministern för nationell säkerhet, inte vill att sådant ska ske. Han tolererar det inte. Organisatörerna ville nog inte riskera att demonstrationen skulle stoppas.”

Det mest kraftfulla med demonstrationen var bilderna på dödade barn som folk gick och bar på. Jag promenerade en stund bredvid den judisk-israeliska aktivisten Adi Ronen Argov. Hon höll i ett foto av nioåriga Olina Bakron, som dödades den 26 maj 2025 under bombningen av en skola som fungerat som skyddsrum. På fotot håller flickan ett diplom som intygar att hon gått ut andra klass. Hon strålar av stolthet.

Ronen Argov är chefredaktör för The Daily Files, en politiskt oberoende organisation som dokumenterar Israels krigsbrott i Gaza. Hon och hennes vänner går i varje demonstration med porträtt av dödade palestinska barn i händerna. Jag hade tänkt intervjua Ronen Argov, men gjorde inte det. Plötsligt visste jag inte vad jag ville fråga henne. Jag gick bara och tittade på bilderna. Vi marscherade i tystnad.

När vi nådde parkeringsplatsen vid St Johns grekisk-ortodoxa kyrka som var marschens sista anhalt hade ungefär hälften av demonstranterna avvikit. Snart förstod jag varför. Det var nu talen skulle börja. Vem orkar lyssna på fler tal efter dessa sexhundra mardrömsdagar?

Men sedan hörde jag Ayman Odeh från Hadash/Al-Jabha säga följande från scenen: ”Det här är folkmord. Det här är etnisk rensning. Israel har kommit att betraktas som en pariastat överallt i världen. Netanyahu normaliserar kriget och vi normaliserar motståndet mot kriget. Den högerextrema ideologin förlorade i Gaza, den krossades där. Gaza vann och Gaza kommer att vinna.”

Hans sista formulering stannade kvar hos mig: ”Gaza vann och Gaza kommer att vinna.” Hur kunde han säga så? Allt sa mig – allt jag dagligen hör från vänner och kollegor som är där säger mig – att Gaza är förstört. Odehs ord lät märkliga i mina öron.

Jag ville prata med honom och fråga honom vad han menade. Jag ville veta vad han syftade på. Men innan jag hunnit höra av mig till honom hade hans tal gett upphov till en mycket bekant backlash. Haifas borgmästare, Yona Yahav, svarade Ayman Oden: ”Den som i Haifa står och skriker Gaza har vunnit och Gaza kommer att vinna, den som anklagar staten Israel och IDF för att begå krigsbrott och folkmord, är inte välkommen i Haifa. Demonstranterna söker inte fred och försoning. De hetsar och provocerar. Samexistensen i Haifa kommer inte att rubbas av en extrem och nationalistisk minoritet.”


Att kräva att ett folkmord tar slut borde inte uppfattas som ett hot mot judars och palestiniers ”samexistens”

Detta uttalande var bara början. Hadash/Al-Jabha är med i Yona Yahavs regerande koalition i Haifas kommunfullmäktige. Efter att ha tagit del av det Odeh sagt började koalitionens högerextrema medlemmar att framföra krav på att hans parti skulle uteslutas ur koalitionen. Och reaktionen var inte begränsad till stadens kommunfullmäktige. Nationelle säkerhetsministern Itamar Ben-Gvir appellerade till generalåklagare Gali Baharav-Miara. Han krävde att Ayman Odeh skulle fråntas sin parlamentariska immunitet så att polisen kunde utreda honom för ”uppvigling” och ”stöd till terrorism.” På X anklagade Likudledamoten Tally Gotliv Ayman Odeh för att vara ”terrorismsupporter” och hävdade att hans tal hade varit av hjälp för ”fienden i Gaza”.

Retoriken återkom hos Avigdor Liberman. Han kallade Odeh ”terroriststödjare” och skrev att ”den som säger att ‘Gaza har vunnit och kommer att vinna’ medan gisslan fortfarande är i Hamas fångenskap och IDF-soldater kämpar för att vi ska kunna känna oss säkra inte bör sitta i Knesset, utan i Gaza.” Energiminister Eli Cohen tillade att Odeh är en ”femtekolonnare” och framhöll att hans parlamentariska immunitet borde dras in så att han därefter kan ”skickas i fängelse eller till Gaza.”

På X responderade Odeh: ”Att uttrycka sitt stöd för Gaza under detta av Ben-Gvir och Netanyahu ledda utplåningskrig är det moraliskt och humanitärt nödvändiga att göra. Det finns hundratusentals israeliska medborgare som gör det. Över tusentals döda barn, över fördärvade familjer, över svältande civila och över fullständig förstörelse, segrar man inte. Ödeläggelse är inte en seger. Liv är en seger. Endast den som i likhet med den israeliska regeringen ser Gazaborna som ”terrorister från födseln” skulle kunna förvränga mina ord på det här viset. Ja. Gaza kommer att segra. Livet kommer att segra. Och det palestinska folket kommer att få det de har rätt till. Det som varje folk har rätt till, varken mer eller mindre.”

I skrivande stund har sjuttio riksdagsledamöter undertecknat en petition med krav på att en riksrättsprocess ska inledas mot Ayman Odeh. Bland undertecknarna finns åtskilliga medlemmar i oppositionen: samtliga sex lagstiftare i Avigdor Libermans parti och fyra av lagstiftarna i Benny Gantz parti.

Odeh, som i maj 2023 meddelade att han inte skulle ställa upp för omval, tar inte den eventuella riksrättsprocessen personligt. När jag talade med honom förklarade han att uttrycket ”Gaza kommer att segra” handlar om framtiden. ”Den israeliska regeringen har dödat, förstört och gjort livet omöjligt i Gaza. Men den har inte vunnit någon politisk seger över det palestinska folket. I slutändan kommer Gaza, som en symbol för det palestinska folket, att vinna. Det är historiskt oundvikligt.” Som svar på borgmästarens uttalande tillade han: ”Mina farföräldrar bodde i Haifa innan borgmästaren ens var född. Jag föreslår att han tar tillbaka de orden.”

Dagen efter att jag pratat med Odeh skickade jag ett meddelande till borgmästarens talesperson. Jag frågade: ”Varför motsätter sig Haifas borgmästare demonstrationer mot kriget? Och varför är Ayman Odeh, född och bosatt i staden och tidigare medlem i kommunfullmäktige, ’inte välkommen’ i sin egen stad.”


Under demonstrationen fick jag till slut syn på en palestinsk flagga. Den var liten och hade målats på en kanske nio eller tio år gammal flickas kind

Talespersonen svarade: ”Mer än en gång har borgmästaren gjort det tydligt att staden Haifa är en symbol för samexistens. De som försöker undergräva denna samexistens är inte välkomna här.”

Jag har själv bott i Haifa i femton år. Jag kallar staden mitt hem. Är jag också ovälkommen här? Jag pressade talespersonen vidare: ”Hur kan en stad vara en ‘symbol för samexistens’ om dess invånare inte får protestera mot ett krig där tiotusentals civila dödas? Precis som många andra palestinier och israeliska medborgare i denna stad håller jag med Ayman Odeh om att Israel begår krigsbrott, till och med folkmord, i Gaza.”

Talespersonen svarade: ”Israel är ett demokratiskt land. Alla får demonstrera och uttrycka sina åsikter som de vill, om de gör det lagenligt. Borgmästaren betonade endast att han inte vill se några demonstrationer under vilka man försöker elda upp snarare än att kyla ner känslorna. Haifas samexistens krävde mycket ansträngning för att byggas upp. Den ska inte brytas ner.”

Yona Yahavs idé om ”samexistens” tycks förutsätta att man är tyst om det som sker i Gaza. Men att kräva att ett folkmord tar slut borde inte uppfattas som ett hot mot judars och palestiniers ”samexistens”. Det är en livsförutsättning. Ett livskrav.

Under demonstrationen fick jag till slut syn på en palestinsk flagga. Den var liten och hade målats på en kanske nio eller tio år gammal flickas kind. Hon var i ungefär samma ålder som Olina Bakron, flickan vars porträtt Adi Ronen Argov hade burit under demonstrationen. Jag kunde bara hoppas att polisen inte skulle lägga märke till flaggan och att flickans föräldrar inte skulle bli förhörda.

Och när nästa demonstration äger rum hoppas jag att jag ska våga ta med mina egna barn. Det var trots allt för dem som jag marscherade.

Övers från engelska: Gabriel Itkes-Sznap

Läs mer:

Sandra Stiskalo: Varför dröjde det så länge innan offentligheten vaknade om Gaza?

Share. Facebook Twitter Pinterest LinkedIn Email Telegram WhatsApp

Relaterade Artiklar

Underverken, del 23 av 56

Kultur juli 13, 2025

Ola Larsmo: Är teatrarna rädda för Strindbergs första pjäs?

Kultur juli 13, 2025

Kristofer Ahlström: Han har svaret på varför du är så trött

Kultur juli 13, 2025

Vecka 28 i bilder – se världen genom DN-fotografernas ögon

Kultur juli 13, 2025

Amanda Bergman: ”När jag mådde riktigt dåligt var ’Planet Earth’ det enda jag stod ut med”

Kultur juli 13, 2025

Sommartipset: Ny chans att bli besatt av den norska ungdomsserien

Kultur juli 13, 2025

Angel är tillbaka – 34 år efter ”Sommaren i city”

Kultur juli 13, 2025

Karlsson: Snällare kan ingen vara än en kåsör

Kultur juli 13, 2025

Malin Ullgren: Högerpopulisternas besatthet av nationen är en fetisch som lockar

Kultur juli 13, 2025

Redaktörens Val

Forskare om fertilitetsmyter på Tiktok: ”Jag blir tokig”

juli 14, 2025

Solcellernas lönsamhet pressas – så gör du för att lyckas

juli 14, 2025

Frustration i Secret Service – ett år efter mordförsöket på Trump

juli 14, 2025

Vänner om Trump efter mordförsöket: ”Mer tacksam”

juli 13, 2025

Underverken, del 23 av 56

juli 13, 2025

Senaste Nytt

Sinner vann Wimbledon – hyllade rivalen

juli 13, 2025

Uppgifter: Rysk Wagnersoldat har hoppat av till Finland

juli 13, 2025

Ola Larsmo: Är teatrarna rädda för Strindbergs första pjäs?

juli 13, 2025
Facebook X (Twitter) Pinterest TikTok Instagram
2025 © Sol Reporter. Alla rättigheter förbehållna.
  • Integritetspolicy
  • Villkor
  • Kontakt

Type above and press Enter to search. Press Esc to cancel.

Sign In or Register

Welcome Back!

Login to your account below.

Lost password?