Jag har inte varit i Kentucky. Men jag har bott i klanernas Kalabrien. Och kanske är de inte helt olika varandra, har jag tänkt när jag i dagarna läst ”Hillbilly Elegy” (2016) av JD Vance, Trumps blivande vicepresident.
Vance är uppvuxen i Ohio, men hans släkt kommer från de fattiga Appalacherna i Kentucky. Hans beskrivning av deras kultur påminner mig om Elena Ferrantes roman ”Min fantastiska väninna”. För det är samma urartade familjegräl och dödliga släktfejder som i efterkrigstidens Neapel. Samma lättkränkta manlighet (i synnerhet om någon förolämpar ens mamma). Samma tabu mot att visa sig sårbar, att erkänna något skamligt utanför familjen. Samma paranoia över att någon mäktig alltid är ute efter en. Samma prioritering av lojalitet över rättvisa och stolthet över kompromissvilja. Som John Wayne sa: Be aldrig om ursäkt, det är ett tecken på svaghet.
Jag blir inte direkt förvånad när jag läser att ”Mamaw”, Vances älskade och skjutgalna mormor, höll tv-serien ”Sopranos” högst av alla. Huvudpersonen i den är ju maffiaboss i New Jersey, fast med rötter i Neapel.
Kan han verkligen ha känt sig så bortkommen när han hamnade på det anrika universitetet Yale som han beskriver?
Diskussionen om Vance och ”Hillbilly Elegy” som förs i Sverige skjuter dock ofta förbi målet. I Expressens bokklubbspodd (28/10) kretsar till exempel hela samtalet om boken kring pengar och klass. Hade Vance det verkligen så knapert under uppväxten? Kan han verkligen ha känt sig så bortkommen när han hamnade på det anrika universitetet Yale som han beskriver?
Andra fokuserar mer på värderingar. Men inte de som Vance vuxit upp med utan de han konverterat till. Den numera katolske Vance, menar Joel Halldorf (Expressen 15/8), är i själva verket en postliberal, som kritiserar liberala rättigheter för att de inte erbjuder människor mening och gemenskap.
Men den Vance som man möter i ”Hillbilly Elegy” drivs varken främst av sin upplevda fattigdom eller någon sorgsen vilsenhet i den liberala moderniteten. Han vibrerar i stället av en våldsam och vanvördig vilja att sätta sig i respekt, att ta revansch på alla som kränkt honom och visa dem vem som är starkast, egentligen.
Ibland kritiserar han lite pliktskyldigt den ”culture of honor” som i flera generationer präglat hans älskade appalachiska hembygd. Men han framstår ändå som både stolt över och fullkomligt marinerad i denna hedersmentalitet. Sina anfäder kallar han för ”hillbillykungligheter”, på grund av deras ökända klanfejder. Ofta har de stått över lagen och ibland har de till och med kommit undan med mord, berättar Vance roat. Eller kanske har de själva snarare dikterat lagen, i form av den starkes rätt.
Denna form av ”hederskultur” verkar vara tämligen okänd för många i Sverige i dag. När Björn af Kleen nyligen nämnde den lite i förbifarten i ett långt reportage om Vance (DN 17/10) gick en del i taket. Hade det handlat om hederskultur hade Vances heroinmissbrukande mamma aldrig kunnat gå igenom de femton pojkvänner som sonen beskriver! Hon hade blivit skjuten av en släkting innan hon ens hunnit hitta pojkvän nummer två, utbrast exempelvis debattören Sakine Madon.
Vances första anekdot om mormodern handlar just om hur hon redan vid tolv års ålder skjuter och närapå avrättar en man som försökt stjäla familjens enda ko.
Men hederskultur handlar inte bara om kontrollen över kvinnliga släktingars sexualitet. ”Culture of Honor: The Psychology of Violence in the South” (1996), en klassiker inom politisk psykologi, visar att sydstaterna, inklusive Appalacherna, länge dragits med mer dödligt våld än övriga USA. Men också att våldet är systematiskt, inte så kaotiskt som det ibland kan framstå när ”Hillbilly Elegy” beskrivs. Våldet bottnar nämligen allt som oftast i en ständig vaksamhet bland män (och även en del kvinnor) på minsta hot mot ens rykte som stark och hård, en vaksamhet som sanktioneras och uppmuntras av omgivningen.
Denna form av heder är en tillgång som även den fattigaste cowboy alltid kunnat skaffa sig i överflöd. På det sättet kunde redan de första européerna i dessa delar av USA, som ofta kom från skotsk-irländska herdekulturer, säkra sig mot boskapstjuvar. Även i oländiga bergstrakter dit lagens arm sällan nådde. Vances första anekdot om mormodern handlar just om hur hon redan vid tolv års ålder skjuter och närapå avrättar en man som försökt stjäla familjens enda ko.
”Hillbilly Elegy” genomsyras av stoltheten över detta slags våldskapital och ilskan över att bli kränkt när man inte förmår upprätthålla det. Som barn, som man, som hillbilly. Kränktheten väcker en skam som gränsar till själväckel, för att man har visat sig svag. Det är därför som Vance identifierar sig som en hillbilly men samtidigt också uttrycker vämjelse över samma grupps armod. Och det är därför som han haft driv nog att genomföra en fenomenal klassresa. Via marinkåren och sedan Yale har han tagit sig från ett våldsamt missbrukarhem hela vägen till att bli USA:s vicepresident. Han ska minsann visa dem.
Om några år kommer Vance förmodligen att själv kandidera som president. Då kan det vara värt att minnas hans egna ord: ”För att förstå mig måste man förstå att jag i själ och hjärta är en skotsk-irländsk hillbilly”. Eller som hans mormor ska ha sagt: ”Du kan ta grabben ur Kentucky, men inte Kentucky ur grabben”.
Läs mer:
Amanda Sokolnicki: Trump avslöjade precis varför han valde JD Vance – och det förändrar allt
Susanne Nyström: Om Trump ger Putin Ukraina – vilket europeiskt land står näst på tur?
