Sällan har det känts mer angeläget att putsa upp sin gamla skolfranska än nu, då engelskan (åtminstone den amerikanska) plötsligt inte längre framstår som fullt så attraktiv. Det var nog delvis därför som jag fastnade framför den franske presidenten Macrons tal till sin nation den 5 mars.
Talet har inte rönt någon vidare uppmärksamhet i Sverige. Någon ”bra tv” är det inte. I alla fall inte på det vis som Donald Trump själv beskrev presskonferensen där han och JD Vance gav sig på Volodymyr Zelenskyj.
Macron säger inget chockerande, han ägnar sig inte åt pajkastning. Han höjer inte ens rösten. Men alldeles på slutet säger han något viktigt, som inte bara gäller fransmännen, utan även alla oss andra européer. Vilka värden är det egentligen som nu står på spel?
Jo, det är inte bara demokratin och friheten i allmänhet, utan också ”en viss idé om sanningen” och den fria forskningen. En yttrandefrihet som inte inbegriper det fria hatet. Respekten i våra samhällen. Med ett ord: humanismen.
Här sätter Macron ord på en ideologisk klyfta mellan Europa och USA, en klyfta som börjar likna en avgrund. Och han gör det i medveten kontrast mot den ideologi som den amerikanske vicepresidenten Vance sammanfattade i sitt bisarra tal på säkerhetskonferensen i München i mitten av februari.
Där hävdade Vance att Europa och USA hittills stått för samma demokratiska och frihetliga värden, men att Europa på sistone börjat svika sin allierade i detta. Hans främsta exempel bestod av europeiska begränsningar av hat och misogyni i sociala medier, liksom försöken att bekämpa dold utländsk påverkan på fria val, som nu senast i Rumänien. Han nämnde även den svenska domen mot koranbrännaren Salwan Najem för hets mot folkgrupp.
Värdet av att få uttrycka sin ”honest opinion” sitter djupt i den amerikanska kulturen. Även när det undergräver sanningen eller förnedrar någon som redan är utsatt.
Den mest uppenbara reaktionen på Vances utfall mot Europa är att han och Trump är hycklare. I sina handlingar visar de ju dagligen att de varken bryr sig om demokratin eller yttrandefriheten. Men även om jag håller med om denna analys, så vill jag här nysta i en annan tråd. I stället för att fokusera på Trumps och Vances värderingar vill jag belysa en historiskt förankrad och vitt utspridd politisk kultur i det land som röstat fram dem till makten.
I själva verket har det alltid funnits en grundläggande spänning mellan hur yttrandefriheten betraktats här i Europa och på andra sidan Atlanten. I USA har denna ända sedan de amerikanska grundlagsfädernas dagar övertrumfat de flesta andra hänsyn. Värdet av att frankt få uttrycka sin ”honest opinion” sitter djupt i den amerikanska kulturen. Även när det strider mot hur man förväntas bete sig i en viss roll och ett visst sammanhang, när det undergräver sanningen eller förnedrar någon som redan är utsatt. Som på den famösa presskonferensen i Ovala rummet.
I Europa har vi däremot en lång tradition av att försöka balansera yttrandefriheten gentemot värden som heder, ära, värdighet och anseende. Respekt, för att använda Macrons modernare ord. Därför har vi varit mycket mer benägna att begränsa både illvilliga rykten och (enligt vårt sätt att se det smutsiga) ekonomiska transaktioner, genom vilka även den mest privata information blir tillgänglig för den som har tillräckligt mycket pengar för att kunna köpa den.
I forskningsartikeln ”Two western cultures of privacy” (Yale Law Journal, 2004) menar juristen James Q Whitman att man rentav kan se framväxten av rätten till ett privatliv i europeisk juridik som ett försök att bekämpa just de två värden som varit mest fundamentala för den amerikanska synen på frihet: yttrandefriheten och privategendomen.
Whitman spårar den europeiska traditionen tillbaka till de lagar som en gång i tiden reglerade dueller. Från början var det ju också främst kungligheter och aristokrater som hade möjligheten att skydda sitt goda namn från att dras i smutsen offentligt. Men i Europa har detta skydd sedermera utvidgats till att gälla även vanligt folk, menar Whitman.
Rätten att slippa bli hetsad mot på grund av till exempel sin religion kan förstås som en demokratiserad form av detta gamla världens privilegium: att ha en viss kontroll över sitt anseende, att slippa bli skymfad offentligt.
Men i USA har privilegier – för adel såväl som för utsatta grupper – sällan setts med blida ögon. Det påpekade den franske aristokraten Alexis de Tocqueville redan på 1830-talet, långt innan någon talade om ”hatspråk”. I storverket ”Om demokratin i Amerika” prisade han amerikanerna för deras kärlek till jämlikheten. Men han varnade också för att denna kärlek hade en baksida: det ”outsinliga hatet” mot även det ringaste privilegium.
Detta hat, menade han, riskerade gradvis att leda till en allt större koncentration av den politiska makten hos en och samma härskare. För så länge denne framstod som skoningslös mot de privilegierade skulle även de som inte stod ut med någon överhet i övrigt vara redo att underkasta sig honom, befarade Tocqueville.
Så här 200 år senare är det inte utan att man tänker att ibland gör vi nog rätt i att lyssna på fransmännen.
Läs mer:
Susanne Nyström: Vet Ulf Kristersson att han står vid ett vägskäl?
Amanda Sokolnicki: I Europa kliver ledarna fram – i Sverige klafsar de runt i skandaler
