Det är söndag och på Kokpunkten i Västerås är stämningen elektrisk. Hög musik dundrar ur högtalarna och bland badande familjer och tonåringar trängs 25 tävlande som alla har samma mål: att bli svensk mästare i vattenrutschbana.
Det är en sport som väcker både skratt och nervositet – och som påminner om att det aldrig är för sent att leka. Om man nu inte råkar vara en av de fem tillresta tyskarna. För dem är det här på största allvar.
Pulsen börjar slå lite hårdare i bröstkorgen, berättar Jimmie Holmström när han kliver fram mot startplattformen till vattenrutschbanan Double Racer. 77 meter lång och 14 meter i fallhöjd. Som verksamhetschef på ett företag som fyller kolsyrepatroner skiljer det här sig från vardagen. Här får han chansen att släppa loss.
– Det är roligt, mitt i allt allvar i livet, att få vara lite barnslig och härja lite, säger han med ett leende.
Efter att tävlingen haft ett uppehåll i några år är den nu tillbaka, och Jimmie var inte sen med att anmäla sig.
– Jag har gått varje år och tänkt att jag borde ha varit med och tävlat när jag hade chansen. När den nu är tillbaka, anmälde jag mig direkt.
Jimmie har kvalat in efter att ha kommit fyra av tio tävlande några veckor tidigare. Nu när han står redo har han strategin klar.
– Kasta mig ut i full fart och fokusera på kurvorna.
Han har tränat genom att åka så mycket som möjligt under den här förmiddagen och memorerat banan. ”Lagom spänst i kroppen – det är det hemliga tricket”, avslöjar han.
Och om framtiden?
– Om det blir OS-sport, då är jag lätt där och tävlar. Det vore hysteriskt roligt.
Några som garanterat skulle satsa på OS om chansen gavs är de fem tyska herrarna. Trots att de inte tillåts vara med i SM låter arrangörerna dem köra sitt eget race. Och här är stämningen allt annat än lättsam. De bär t-shirts med ”Team Germany” på ryggen, stretchar metodiskt och fyller på energibehovet med fruktdrycken Mer.
Efter att de noggrant har torkat av stången med en frottéhandduk skakar hela banan när de kastar sig ut. Tio sekunder senare hörs ett vrål några våningar ner när ännu ett rekord slagits. Kort därpå slutar tidtagaruret fungera och suckar hörs från det tyska laget.
Medan tyskarna är märkbart irriterade kämpar den tidigare junior-SM-pristagaren Angel Baggerman på.
Hon är också den enda kvinnliga deltagaren. Inte heller hennes tid blir registrerad. Efter flera försök, där hon gång på gång sprungit uppför trapporna till sjunde våningen, är hon slut i kroppen.
Till sist får hon överge sin något ovanliga teknik med att sitta upprätt – den hon övat på. Först då fungerar tiduret, men nu åker hon på ett sätt hon inte är van vid. Resultatet blir en placering långt ner, men hon skrattar ändå.
– Det handlar inte bara om att åka fort. Det handlar om att våga vara barnslig, att hitta glädje i det oväntade – och åka med hjärtat.
