På Lumon industries belönas den medarbetare som uppnår sin kvot med en fem minuter lång dansupplevelse. De anställda i den skruvade tv-serien ”Severance” (Apple TV+) får själva välja vilken musik – trotsig jazz och maracas – de vill jazza loss till på det deppiga kontoret.
Oväntade dansscener som denna blir ofta minnesvärda. Jag har i alla fall alltid haft svårt att värja mig när karaktärer brister ut i dans. Som när Mads Mikkelsen gör piruetter i slutet av ”En runda till” (2020) eller tjejgängets dans till Rihannas ”Diamonds” i Celine Sciammas ”Girlhood” (2014). Men den senaste tiden har användandet av dansscener på film börjat kännas alltmer kalkylerat. Kombinationen lättklädd hunk + gammal poplåt har blivit särskilt populär.
Senaste exemplet var när en barbröstad Harris Dickinson gjorde ”kamelen” (populärt orientaliskt danssteg) till George Michaels ”Father figure” i ”Babygirl”. Innan filmen ens hade haft premiär hade jag sett honom åla sig närmare Nicole Kidman om och om igen på sociala medier.
Självklart gjorde stjärnintervjuaren och youtubaren Amelia Dimoldenbergen sin variant på dansen när Dickinson gästade hennes program ”Chicken shop date”. Enda skälet att vi aldrig såg Barry Keoghan dansa vidare på Tiktok efter sin insats i ”Saltburn” (2023) var att han var spritt språngande naken när han gjorde det. I det fallet blev det snarare exklusiviteten i att faktiskt ha sett hans omtalande nakendans till Sophie Ellis Bextors ”Murder on the dancefloor” som drog publik och fick den gamla dängan att klättra på listorna igen.
Tiktok har blivit en viktig plattform för både film- och musikindustrin. Inte minst för att nå en yngre publik. Ända från starten 2016 har en stor del av innehållet bestått av dansutmaningar (där användarna skapar enkel koreografi till kända låtar) som lett till att danssteg som ”flossa” (2018) och ”renegade” (2019) blivit virala.
Skräckfilmen ”M3gan” från 2022 var en av de första filmerna att utnyttja denna synergieffekt. Redan i trailern fick mördardockans bisarra dans, där hon slänger med sina bläckfiskarmar, draghjälp av Taylor Swifts ”It’s nice to have a friend”. Efter segertåget i sociala medier plockades scenen, som klippts bort ur filmen, tillbaka igen. Det faktum att trailern till uppföljaren, ”M3gan 2.0” (premiär 27 juni), bara består av att den onda dockan dansar till Chappell Roans ”Femininomenon” visar på danssceners ”meme-potential”.
Jenna Ortegas goth-dans till The Cramps ”Goo goo muck” i ”Wednesday” (2022) är ett annat exempel på en koreografi som fick eget liv på sociala medier och bidrog till att serien är den mest sedda Netflixserien någonsin med 250 miljoner strömningar (andra säsongen har premiär den 6 augusti).
Men relationen – dans och rörlig bild – uppstod naturligtvis inte i går. Många av Thomas Edisons och bröderna Lumières första inspelningar från 1890-talet var hypnotiska dansfilmer där stjärnorna Ruth St Denis och Annabelle virvlade runt i flödande tyger. För att inte tala om alla dansscener som blev bevingade långt före internets genombrott.
I slutet av 1980-talet ville till exempel alla testa Patrick Swayzes danslyft i ”Dirty dancing” och ända sedan premiären av ”Saturday night fever” har John Travoltas – ”pekfingret mot höften, pekfingret mot taket” – varit synonym med discodans. Just därför var Quentin Tarantinos casting av Travolta som twistande smågangster i ”Pulp fiction” så kongenial. Han och Uma Thurmans improviserade tävlingsbidrag på Jack Rabbit Slims dansgolv var dessutom som en jukebox av de klassiska danssteg, från ”the jerk” till ”the hitchhiker”, man förknippar med filmer som ”Grease”.
Som ni märker handlar den här texten varken om musikaler (”West side story”) eller dansfilmer (”Pina”) utan om de som enbart använder dansscener för att förstärka en känsla – vare sig det handlar om skam eller extas.
I ”Call me by your name” gör Armie Hammer bedårande hoppsasteg till ”Love my way”. Inget andas gott självförtroende som när en man i kortbyxor luftboxar till musik
Regissören Luca Guadagnino är en mästare på att skapa förhöjda scener med hjälp av musik och rörelse. Genom sina underbara låtval och rollfigurernas rörelser får han oss att lära känna dem. I bioaktuella ”Queer” spelar till exempel Daniel Craig författaren William S Burroughs alter ego på dekis i Mexiko. Svettig av abstinens och åtrå tar han med sig sin motvillige älskare Eugene (Drew Starkey) till Amazonas djungel för att testa den psykedeliska brygden ayahuasca. För ett ögonblick stillar ruset hans desperata längtan efter samhörighet. När deras dubbelexponerade kroppar förenas i en sensuell och febrig koreografi överbryggs avståndet mellan dem – bara för att försvinna igen så fort de nyktrar till.
I häxspektaklet ”Suspiria” låter han Dakota Johnson dansa med djävulen tills hennes ben knäcks och i ”Call me by your name” gör Armie Hammer små bedårande hoppsasteg till The psychedelic furs 1980-tals hit ”Love my way”. Inget andas gott självförtroende som när en man i kortbyxor luftboxar till musik. Mer pappadans blir det när Calum (Paul Mescal), trots dotterns protester, flaxar loss med armarna (fågeldansen?) till Queen och David Bowies ”Under pressure” i ”Aftersun” (2022).
Dansscener har verkligen en exceptionell förmåga att väcka sekundärskam. Men medan Magic Mikes juckande får de flesta att rodna möts kufen ”Napoleon Dynamite” sexiga moves i aulan till Jamiroquais ”Canned heat” av en ekande tystnad. För att inte tala om publikens förfärade miner över sjuåriga Olives ekivoka höftrörelser till Rick James ”Super freak” i ”Little miss Sunshine”.
Dans på film signalerar alltid någon typ av kontrollförlust där gränsen mellan plötslig rörelse och psykiskt sammanbrott kan vara hårfin. Den grekiska regissören Yorgos Lanthimos började sin karriär med att göra filmer för grekiska danskompanier och har sedan dess alltid använt sina skådespelares kroppsspråk.
I genombrottet ”Dogtooth” från 2009, där tre syskon hålls fångna av sina föräldrar, är ett gammalt VHS-band med 80-talshiten ”Flashdance” barnens enda kontakt med omvärlden. I en surrealistisk scen återskapar de den sexiga koreografin i vardagsrummet. På senare tid har han och det fysiska geniet Emma Stone bjudit på flera expressiva dansscener i både ”Poor things” och ”Kinds of kindness”.
Det är inte alltid lätt att skilja på en spritt språngande solodansare och någon som bara fått ”glädjefnatt”
Den plågade modern (Renate Reinsve) i norska ”Armand” från förra året står för en annan typ av rytmisk kollaps. När orden inte längre räcker till faller hon in i en desperat serie piruetter genom skolans korridorer som resulterar i en lysande uppvisning av mim, slapstick och fridans på gränsen till galenskap.
Att dansa ensam ses nämligen alltid som lite suspekt. Vad döljer solodansaren? Christian Bale gömmer i alla fall en yxa bakom ryggen när han moonwalkar genom rummet i ”American psycho” i 2000-talets gryning. Samtidigt som hans seriemördande yuppie plastar in möblerna (för att undvika blodfläckar) förklarar han för offret varför Huey Lewis & The news ”Hip to be square” är ett mästerverk.
Det är inte alltid lätt att skilja på en spritt språngande solodansare och någon som bara fått ”glädjefnatt”. Tom Cruise är till exempel bara glad när han, iklädd rosa skjorta och vita tubsockor, spelar luftgitarr i ”Föräldrafritt” medan Hugh Grants premiärminister i ”Love actually” skakar rumpan till The Pointer sisters ”Jump! (For my love)” för att han är förälskad.
Den mest innovativa användningen av dans, i båda fallen som ett uttryck för desperation, hittar man i för- och eftertexter. I ”Do the right thing” (1989) – om raskravaller i Brooklyn – sätter Spike Lee direkt tonen genom att låta Rosie Perez visa upp hela sitt register som dansare. Hade detta varit en tävling hade hennes explosiva dans till Public enemys ”Fight the power” vunnit på knockout.
Denis Lavant är en annan dansant skådespelare som skapat flera spektakulära dansscener med regissören Leos Carax. Från den smärtfyllda springdansen till David Bowies ”Modern love” i ”Ont blod” till de ”De älskande på Pont-Neuf” och ”Holy motors”. I Claire Denis 90-talsdrama ”Beau travail” spelar han en förtvivlad främlingslegionär som får sitt hjärta krossat i Djibouti. Filmen slutar med Lavant ensam på ett diskotek hållandes en cigarett i handen. Plötsligt går hans kropp från vila till rörelse. Graciösa steg förvandlas till spasmer. Är det en tillbakablick eller befinner han sig redan på andra sidan livet? Oavsett vilket spelas tydligen Coronas ”The rythm of the night” där.
En av få filmer som lyckats fånga känslan av att dansa är andra delen i Steve McQueens film-antologi ”Small axe” från 2020. ”Lovers rock” utspelar sig under ett dygn i 1980-talets London. På ett så kallat houseparty gnids svettiga kroppar mot varandra till Janet Kays silkeslena ”Silly games”.
Kameran rör sig långsamt i takt med musiken tills hela dansgolvet börjar leva sitt eget liv. Handlingen stannar upp och när det är dags för refrängen sjunger alla med. Till skillnad från de korta dansklippen som swishar förbi på nätet tar det McQueen hela tio minuter att få oss att förstå vad rörelserna gör med människorna i rummet.
Maracas-dans på kontoret i all ära men ”Lovers rock” lyckas faktiskt förmedla det allra märkvärdigaste med att dansa: den där berusande känslan som uppstår när vi släpper taget och blir ett med musiken.
Läs mer om film i DN och fler texter av Wanda Bendjelloul
