I förra veckan lanserade Donald Trump sitt förslag om hundraprocentiga tullar på utländsk film som han beskrev som både propaganda och ett säkerhetshot mot USA. Som president för det land i världen som varit mest framgångsrikt när det kommer till att utöva mjuk makt genom film borde han förstås veta vad han talar om. Men med en ny världsordning kommer också nya dramaturgiska utmaningar – för med Ryssland som ny bundsförvant kommer Hollywood att förlora sin allra pålitligaste antagonist.
Den amerikanska kommunistskräcken, som föddes i och med den ryska revolutionen och sedan förstärktes under McCarthy-eran, har genom åren resulterat i ett otal filmskurkar med lömsk slavisk brytning. Under Kalla kriget förstärktes denna antagonism ytterligare och redan i öppningsscenen av ”Röd gryning” (1984) kunde vi se hur ryska fallskärmssoldater mejade ner oskyldiga skolungdomar under sin invasion av USA.
Året därpå dödade det ryska muskelberget Ivan Drago (Dolph Lundgren) Creed under en boxningsmatch i ”Rocky IV.” Sedan dess har en kavalkad av samvetslösa ryska psykopater passerat revy i amerikansk film. Mördarmaskiner som Sergei Podovsky i ”Rambo: First blood II” (1985), kallhamrade maffiabossar som Viggo Tarasov (Michael Nyqvist) i ”John Wick” (2014) och megalomana oligarker som Andrei Sator i ”Tenet” (2020).
Dagens vurm för 1980-talet har dessutom återintroducerat sovjetiska agenter som ett hot i serier som ”Stranger things.” Oavsett om de dykt upp på slagfältet eller i yttre rymden, har deras funktion alltid varit densamma – att besegras av den amerikanske hjälten – så som Harrison Fords president gjorde när han sparkade ut Ivan Korshunov (Gary Oldman) från ”Air force one” (1997).
Medan andra filmskurkars brytningar, från franska till tyska kommit och gått, har ryskan bestått i Hollywood. Pådrivet av det världspolitiska läget har bilden av ”ryssen” varit konstant. Tills nu. Tre år in i Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina ser det nämligen ut som om arketypen ”ryss” är på väg att gå från endimensionell antagonist till älskvärd antihjälte.
Den första indikationen på detta kom i och med Marvel-filmen ”Kraven the hunter” (2024) där viltjägaren Sergei Kravinoff hatar sin grymme far, maffialedaren Nikolai (Russell Crowe), och därför svär att bekämpa alla brottslingar som påminner om honom. Genom att dricka en magisk dryck får han ett djurs snabbhet, styrka och skarpa syn. Precis som björnen och vargen känner han sig mest hemma i de ryska urskogarna. Hans värld är full av sibirisk mystik och animism trots att han, som de flesta andra ryssar på film (i ett land med 190 olika etniska grupper) är en vit storstadsbo. Men det mest häpnadsväckande med honom är ändå att han, från att ha varit Spindelmannens nemesis i serierna, plötsligt gått och blivit en godhjärtad djuraktivist.
Även ”The legend of ochi”, som har premiär 16 maj, bygger på rysk mytologi. Under ledning av trasgeneralen Maxim (Willem Dafoe) jagar en grupp ungdomar (bland annat Finn Wolfhard från ”Stranger things”) så kallade ochis i skogen. Dessa fasansfulla varelser river boskap och sprider skräck bland befolkningen på den fiktiva ön Karpatia i Svarta havet. Det hela utspelar sig på 1980 -talet och miljöerna spänner från dragiga datjor i bergen till byns lilla Wes Anderson kolorerade matbutik.
Det suggestiva sagouniversumet är genomsyrat av en mycket sällsam östeuropeisk melankoli. Ochisarna sorgesamma lockrop vemod och härledaren Maxim rörs till tårar när han hör gamla ryska schlagers på radion. Och han är långt ifrån den enda gråtmilda ryssen med våldskapital på film just nu. Den stereotype ryssen; tatuerad, ordkarg och sentimental har på sistone nämligen seglat upp som ett hett mansideal i populärkulturen.
Senaste säsongen av tv-serien ”The White Lotus” blir till exempel de tre semestrande väninnorna väldigt attraherade av sin vältränade hälsomentor Valentin (spelad litauen Arnas Fedaravicius). Hotellägaren är inte förvånad: ”Alla vill ha honom. Han är ju så stilig… och från Ryssland.”
En kväll tar Valentin med tjejerna ut för att festa med hans polare (typiska gopniks med guldlänk och träningsoverall). De dricker shots (”rysk medicin”), har sex och går på boxning tillsammans. Ett passande upplägg i en serie som bygger på västerländska projiceringar på andra kulturer. Kvinnorna har garanterat andra preferenser när det kommer till att välja partners hemma i USA.
Ingen personifierar detta mansideal så som den ryska skådespelaren Yura Borisov. I två av hans senaste internationella produktioner spelar han just den här typen av förste älskare. I finska ”Kupé nr. 6” (2021) gör hans Lyokha ett rätt dåligt första intryck på Laura när hon kliver på tåget till Murmansk. Han fiser, dricker vodka och säger saker som: ”Du är så allvarlig att du kommer att bli gammal och rynkig i förtid.” De hade inte kunnat vara mer olika. Han är en tjurnackad gruvarbetare och hon är en akademiker på väg till Murmansk för att studerar gamla hällristningar. Men under resans lopp visar det sig trots allt bo en romantiker i Lyokha och några fylleslag senare uppstår ljuv kärlek.
I Oscarsbelönade ”Anora” spelar han Igor, som sätts att vakta den unga strippan Anora från att rymma. Trots hårda tag visar han sig vara den enda som ser Anora som en människa. I en mycket brant utvecklingskurva går han alltså från förövare till hjälte medan karaktären Anora tyvärr sällar sig till en lång rad hypersexualiserade ryska goldiggers och känslokalla agenter.
Under sin karriär mötte till exempel James Bond två sovjetiska agenter; Rosa Klebb i ”Agent 007 ser rött” (1963) och Xenia Onatopp i ”GoldenEye” (vars mest minnesvärda färdighet var att hon kunde krama ihjäl män mellan sina lår). De kvinnliga lönnmördarnas iskyla kommer sig ofta av en svår barndom. Flera av dem förlorade tidigt sina föräldrar.
Villanelle i ”Killing Eve” (Jodie Comer) och Black widow (Scarlett Johansson) är båda barnhemsbarn uppfostrade till förhärdade mördare. I Marvel-universumet kallas detta träningsprogram ”Red room” där de flickor som överlever steriliseras för att inte ha några familjeband. I ”Red sparrow” tvingas dessutom Dominika Egorova (Jennifer Lawrence), som blir agent efter att hennes danskarriär går i stöpet, agera ”honeytrap” (det vill säga använda sex för att komma åt information). Men nu ser det alltså även ut som om de ryska filmkvinnorna är på väg att nyanseras en aning.
I bioaktuella ”Thunderbolts*” har Yelena Belova (Florence Pugh) fått mänskligare drag, kortare hår och mer funktionella kläder. Hon är uppenbart deprimerad men insikten om hennes obearbetade trauman hjälper henne också när Sentrys psykiska ohälsa hotar att ta över världen.
Tillsammans med Red Guardian (David Harbor) utgör hon resterna av en mycket udda rysk migrantfamilj. Hennes adoptivfar, som en gång i tiden var Sovjets motsvarighet till Captain America, framställs här som en jovial gammal föredetting. Han sitter numera mest tårögd och tittar på gamla vhs-rullar från 1980-talets glansdagar då folk fortfarande paraderade till hans ära i Moskva. Men så i förra veckan förändrades allt. Då avslöjades det nämligen att Thunderbolts är de nya Avengers vilket alltså innebär att de två ryska antihjältarna kommer att skydda universum från attacker framöver. Nya tider innebär som sagt var nya hjältar och fiender.
Läs mer:
Nicholas Wennö: Nu är tv-skurkarna ryska – som under kalla kriget
