![](https://i0.wp.com/static.bonniernews.se/gcs/bilder/dn-mly/1f3ee7be-a2c2-4819-b269-56f1dac56938.jpeg?interpolation=lanczos-none&fit=around%7C1024:576&crop=1024:h;center,top&output-quality=80&w=1200&resize=1200,0&ssl=1)
Lyrik
Glenn Bech
”Jag erkänner inte längre er auktoritet”
Övers. Michael Larsson
Ellerströms, 332 sidor
”Det är en reaktionsbok. Det var inte meningen att jag skulle skriva den, jag var egentligen igång med något helt annat”, säger Glenn Bech i en intervju med Sanna Samuelsson (GP, 20/4). Han har varit i Sverige för att prata om diktsamlingen som nu kommit i svensk översättning, och som sålt i 75 000 exemplar i Danmark.
Jag har aldrig hört ordet ”reaktionsbok” tidigare, men tänker att det stämmer. Det passar det här manifestet, som det står på omslaget. Boken är ett rasande svar på det ojämlika och repressiva samhälle vi helst inte vill se att vi lever i. Att läsa den är som att äntligen slå upp fönstret i ett kvalmigt rum. Tack. Syret är efterlängtat. ”Till klasskampen” står det inledningsvis, och när Bech i en intervju i DN (19/4), får frågan vad som provocerar honom allra mest, svarar han blixtsnabbt: ”The one percent”. Det vill säga den enda procent superrika som tillåts dominera resten av samhället.
”Jag erkänner inte längre er auktoritet” är en diktsamling som är lätt att börja läsa. ”Jag och morsan” heter första delen, som startar med en rak utsaga: ”kom inte och säg / att det ena är mer identitet än det andra”.
Just identitetsfrågan är en återkommande smärtpunkt. ”Min glesbygdshomosexuella kropp klarar inte av mer utanförskap”, skriver Bech. Men hur han än rör sig, från landet till stan, från heterosexuella ordningar till queera, från fotbollsträning till Forfatterskolen, från grundskolan till psykologprogrammet, är utanförskapet lik förbannat kvar. Han skriver:
och plötsligt var det detta som var min identitet
den splittrade
den som aldrig riktigt hörde hemma
som alltid halvt om halvt spelade på bortaplan
Ja, det går lätt att komma in i läsningen. Och Bech är inte bara arg, han är också rolig, medryckande, känslosam. Är det alltför lätt? Inledningsvis funderar jag över det, om den publikfriande talspråkligheten gör dikten krönikeartat enkel. Jag vill inte bara svälja diktsamlingen som en chokladbit, en framgångsstämplad succé, något mumsigt för oss förträffliga läsare av Dagens Nyheters kultursida att oreflekterat bejaka. Den tanken är lika vämjelig som en medlidande klapp på huvudet. Eller annorlunda uttryckt: det är en auktoritativ gest som den här diktsamlingen inte skulle erkänna som legitim.
Jag måste tänka själv. Och landar i att texten vet precis vad den håller på med. Bech är medveten om att han tar en risk, och han tar den, fullt ut. Eller, som det står i avdelningen ”Klassamhället”: ”förlåt men / åt helvete med den goda läsupplevelsen / nån gång då och då”. Den hållningen har jag all respekt för.
Bristen på undertext kompenseras av ett starkt emotionellt undertryck, läsningen bränns och känns. Det spelar roll att diktsamlingen är lång, drygt trehundratrettio sidor. Det gör att en dikt som ensam kan framstå som onyanserad, får komplexitet genom läsningen av en annan. Tillsammans vecklar dikterna, som alla har titeln ”X”, ut en solfjäder där motsättningar får rymmas.
Ett manifest är som bekant ett offentligt tillkännagivande. Oftast en politisk programförklaring eller estetiskt visionär deklaration. Men som adjektiv innebär det manifesta något som redan är klart framträdande, påtagligt och uppenbart. ”Jag erkänner inte längre er auktoritet” lyckas kanske framför allt med det senare, vilket gör den till en bra diktsamling snarare än en politisk pamflett. Den tar plats, och den ger plats, åt andra röster än den urbana medelklassens heterosexuella.
”Landsbygdsbögar är gud”, heter en av bokens åtta delar. Kommer de svenska landsbygdsbögarna att läsa Bechs poesi? Jag hoppas det. Men oavsett identitetsetikett är det här en ovanligt inbjudande diktbok som skiter i auktoriteter och förkunskaper. Jag tror att det där som Bech sa i GP-intervjun, att det var en reaktionsbok som bara kom, när han egentligen tänkt skriva annat, också har estetisk betydelse. Det märks att den är skriven oreserverat ur hjärtat. Den är ogarderad och ärlig. Debutromanen tog fem år att skriva, den här blev klar på ett halvår.
Glenn Bech har jämförts med både Yahya Hassan och Édouard Louis, men om jag skulle försöka placera ”Jag erkänner inte längre er auktoritet” i en svensk kontext? Då skulle jag dra paralleller till Johan Jönsons klasshat, den manliga homosexualiteten, psykologin och mammakärleken i Jonas Bruns poesi och den ekonomiska analysen i Andreas Cervenkas ”Girig-Sverige”.
Läs mer:
DN:s Gabriel Zetterström möter Glenn Bech i Köpenhamn