Gotiska rysaren ”Heretic” med Hugh Grant förfärar och förtrollar

Det första de två unga missionärsflickorna diskuterar, är om magnumkondomer egentligen är större än vanliga eller om det bara är reklam. ”Tänk vad man kan sälja med reklam!”, konstaterar den ena medan kameran åker ut och visar annonsen på baksidan av bänken.

Marknadsföring – av lögner, varor och religion – blir ett genomgående tema i denna gotiska rysare, inledningsvis något av det elegantaste, roligaste och mest genomtänkta jag har sett på länge.

Upplägget är frestande: En genomlärd och genomcynisk gubbe – virtuost spelad av Hugh Grant – släpper in de två flickorna i sitt hus för att diskutera religion ur alla upptänkliga synvinklar. Jämförelser mellan olika upplagor av spelet Monopol är en av dem.

Samtidigt har regissörsduon noggrant byggt upp spelplatsen – ett gammalt ingrott hus, storm och regn utanför fönstret, knarrande dörrar och gnisslande lås – så att vi hela tiden ska veta att det är en skräckfilm, inte ett filosofiskt kammarspel. Det gör att man lyssnar som förhäxad på gamle mister Reeds utläggningar medan man spejar efter nödutgångar: Kanske släpper han ut dem om de svarar rätt på hans gåtfulla frågor?

Grant gör till synes inget annat än det han alltid har gjort (och som han alltid gjort bra!): höjer på ögonbrynen, ler sitt sneda leende, gör överdrivet höviska och lite komiska gentlemanna-gester. Men istället för att nicka och mumla fram något romantiskt så är det som kommer ut ur munnen något sataniskt. ”Ytterdörren går inte att öppna längre”, ler han beklagande. ”Telefonerna fungerar inte eftersom jag har metall i väggarna” förklarar han artigt medan skräcken växer.

Det hade varit alldeles för enkelt att göra en skräckkomedi som glorifierar monstret och gör sig löjlig över de två utsända men trots att mr Reed rent intellektuellt antagligen står närmare filmens publik än vad flickorna gör, så väcker han – och det är det som är Grants briljanta lilla överraskning till oss – inga som helst sympatier.

Flickorna däremot, Sophie Thatcher från ”Yellowjackets” och i synnerhet Chloe East (från bland annat ”The Fabelmans”) är rörande när de kånkar sina cyklar upp och ner för trappor och samtalar om porr, gudstro och sitt utanförskap i samhället. När de väl kliver in i odjurets grotta känner vi dem för väl för att avfärda dem som troende dumbommar. Vi vill att de ska vinna.

Jag trodde länge att mitt ointresse för skräckfilm berodde på överkänslighet. Att somliga kanske behöver känna hjärtat slå extra hårt och hoppa till av chockerande klipp men att andra inte behöver artificiell hjälp för att känna. Med tiden har jag förstått att orsaken är en annan. De flesta skräckfilmsregissörer överger alldeles för snabbt det verkligt kusliga – människors ondska, instängdhet och dödshot – till fördel för maskeradkläder och låtsasblod. Man blir besviken.

Det sista man förväntar sig av ”Heretic”, utsökt skriven av författarna bakom ”A quiet place”, magiskt filmad av Chung-hoon Chung (”The Handmaiden”, ”Oldboy”) och med en trio absolut koncentrerade skådespelare, är att den ska ramla i den maskeradfällan, men tyvärr är det just vad den gör.

Det känns som att bli bjuden på lyxrestaurang och allt, ljus, dofter, vin, sällskap, förrätter, stämmer perfekt men tredje rätten är slafsigt serverat, grådassigt kött. Rekommenderar man den krogen eller inte?

Det sägs att en film inte är bättre än sitt slut men den här filmen är just det. Bättre än hela sin tredje akt till och med. Men tack vare en förtrollande och svalkande slutbild blir helhetsupplevelsen ändå givande på gränsen till omistlig.

Se mer. Tre andra filmer med skräck- och thrillerstämning på bio just nu: ”Woman of the hour”, ”The substance”, ”Smile 2”.

Läs fler filmrecensioner och andra texter av Kerstin Gezelius

Intervju med Hugh Grant: ”Jag njuter av att ha gått över till den mörka sidan”