”Andens språk är så svårt att uttrycka sig på”, sa 1500-talsmystikern, karmelitnunnan och helgonet Teresa av Ávila inför inkvisitionen.
500 år senare kommer en annan spanjorska och gör det som om ingenting.
Rosalías album ”Lux”, som släpptes den 7 november i år, genomsyras från första till sista låten av religiös mystik. Den informationen kan man som lyssnare förstås göra lite vad man vill med – även utan andliga förhandskunskaper är det en häpnadsväckande vacker och rik skiva. Den katalanska flamenco/pop/r’n’b-stjärnan sjunger med en kraft och känsla som saknar motstycke i samtiden. Musiken sträcker sig över genrerna, Londons symfoniorkester hörs på samma spår som Daft Punks Guy-Manuel de Homem-Christo. Det låter både hypermodernt och uråldrigt. Det är en omedelbar, obestridlig klassiker.
Mycket uppmärksamhet har ägnats det faktum att Rosalía själv sjunger på 13 språk, eller 14, om man skiljer katalanskan från spanskan. Utöver de två modersmålen kan man på albumet höra arabiska, engelska, franska, tyska, hebreiska, italienska, japanska, latin, mandarin, portugisiska, sicilianska och ukrainska. Språken korresponderar med var sitt kvinnligt helgon, vars livshistorier och uppenbarelser har vävts in i låttexterna.
Först och främst är ”Lux” nämligen ett religiöst konceptalbum, där katoliken Rosalía har studerat, och kanaliserat, en lång rad kvinnliga mystiker. The usual suspects i katolska sammanhang – Teresa av Ávila, Hildegard av Bingen, Jeanne d’Arc – såväl som taoistnunnan Sun Bu’er, sufimystikern Rabia Al-Adawiya, hinduhelgonet Anandamayi Ma och ortodoxa furstinnan Olga av Kiev. Albumet bjuder in till ingående språkstudier och exegetiska tolkningar av låttexterna, särskilt för oss som inte är spansktalande och på sin höjd förstår några glosor här och där (företrädesvis glosor av typen ”gràcia”, ”omnipresencia” och ”intervención divina”).
Det ligger närmare till hands att jämföra henne med sena Leonard Cohen än med Madonna eller Lady Gaga
Rosalía är inte den första att kombinera popmusik med religiös tematik, men till skillnad från vissa av sina föregångare ägnar hon sig inte åt provokativ frigörelse utan snarast åt något som liknar mysticism i praktiken. Det ligger närmare till hands att jämföra henne med sena Leonard Cohen än med Madonna eller Lady Gaga.
Redan inledningsspåret ”Sexo, violencia y llantas” befäster skiljelinjen mellan vår värld och himmelriket, det profana och det sakrala. På jorden: sex, våld och bildäck. I himlen: gnistor, duvor, helgon, nåd. Vem kan leva mellan världarna? Älska både världen och Gud? Det är som att Rosalía, på två minuter och tjugo sekunder, lyckas göra allting nytt.
Den morrande, vagt hotfulla ”Porcelana” bryts plötsligt av en kör, vars sång stegras ihop med stråkar och trummor – det är musik värdig en himmelsfärd. På ”Divinize” sjunger hon att hennes ryggrad är ett radband, på ”Reliquia” att hennes kropp, själ och ägodelar finns utspridda över hela världen, som helgonens reliker. Den enastående operaarian ”Mio cristo piange diamanti”, inspirerad av relationen mellan den helige Franciskus av Assisi och Klara av Assisi, är som ett Gudsbevis i sig – aldrig är Rosalías röst så besjälad, så fullständigt genomsyrad av anden som på detta albumets bästa spår.
Och samtidigt är Rosalía en vanlig tjej. Jag använder ordet ”vanlig” motvilligt, för om hon är vanlig, vad är då vi andra stackare? Låt oss kalla henne en jordisk tjej, åtminstone. För trots allt påminner hon oss, på skivans mest jordiska (och antagligen mest självbiografiska) spår ”La perla”, om att hon också har jordiska bekymmer. Här sjunger hon om en ”nationell hjärtekrossare” och ”emotionell terrorist”, en man som samlar på bh:ar och skyller sina misstag på sin ”doppelgänger” (kraftigt spanskt uttal).
Rosalía är 33 år, lika gammal som Jesus när han korsfästes, och nog är hennes framtoning Kristus- eller åtminstone helgonlik
Men allt det där är hon färdig med, nu vill hon vara ”guapa para Dios”, vacker för Gud. I sitt långa mörka hår har hon blekt en gloria av guld. På omslaget till ”Lux” bär hon nunnedok. Rosalía är 33 år, lika gammal som Jesus när han korsfästes, och nog är hennes framtoning Kristus- eller åtminstone helgonlik. Från henne strålar ett särskilt ljus, något utöver det ljus som säsongens it-tjej alltid sprider runt sig.
Hennes status som it-tjej är förvisso inte ny. Hon slog igenom 2018 med sitt andra album tillika examensprojekt vid den katalanska musikhögskolan, ”El mal querer”, som blandar traditionell flamenco med popmusik. Med det reggaetoninfluerade albumet ”Motomami” (2022) och samarbeten med artister som colombianska J Balvin och puertoricanska Bad Bunny har hon blivit förgrundsfigur för den spanskspråkiga popvågen – där hon framstår som dess klarast lysande, mest konstnärligt djärva och experimentella stjärna.
Fast själv strävar Rosalía efter att upplösa sitt kändisskap och sitt ego, som en sockerbit i en kopp kaffe. Det är en bild som förekommer i den storslagna förstasingeln ”Berghain” och dess symboltyngda musikvideo. På ”Reliquia” sjunger hon: ”jag är inget helgon, men jag är blessed.” Hon pekar inte på sig själv för att säga att hon är frommast, eller heligast, eller närmast Gud.
Alla som har stått framför Berninis skulptur ”Den heliga Teresas extas” vet att religiös och erotisk extas knappast måste vara väsensskilda fenomen
Tvärtom är albumet, liksom hennes persona i sociala medier och på konserter, en uppvisning i hur man är både mycket helig och mycket värdslig. Hon är sexig, helt enkelt. Men alla som har stått framför Berninis skulptur ”Den heliga Teresas extas”, där en ängel genomborrar Teresa av Ávilas hjärta med den gudomliga kärlekens pil, vet att religiös och erotisk extas knappast måste vara väsensskilda fenomen.
Även de många språken framstår ironiskt nog som ödmjuka och allt annat än fåfänga. Hon rappar inte på japanska som en sorts Gwen Stefani för 2020-talet, utan för att gestalta buddistnunnan Ryonen Genso (1646–1711). När nunnan nekades tillträde till templet där hon ville fördjupa sig i zenmystik, eftersom hennes skönhet ansågs kunna distrahera de andra studerande, brände hon sitt ansikte med ett glödgat järn.
Det är i denna anda av vördnad, respekt och specifikt kvinnlig identifikation man ska förstå hennes alltomfattande ambitioner, hennes vilja – mission! – att omfamna hela världen. I en intervju med Rosalía kallar The Guardian henne ”politiskt naiv”, kanske för att hon inte tycks vara rädd för att anklagas för det som brukar kallas kulturell appropriering. Man skulle också kunna kalla henne för en verklig visionär. Eller en konstnär, rätt och slätt.
”Konstnärer är kärl”, säger Rosalía i The Guardian-intervjun. ”Konstnärer är sensorer”, säger den portugisiske kardinalen och poeten José Tolentino de Mendonça när han berömmer ”Lux”.
Men kärl och sensorer för vad? Kanske för att världen äntligen var redo för något helt nytt. Och på samma gång något väldigt gammalt. Något som, för första gången på länge, talar med andens språk.
Läs mer:
Rosalía är 2000-talets mest enigmatiska och avancerade popstjärna
