Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Sveriges alla nyproggare och odlingsivrare har räknat ner dagarna i veckor, kanske månader. Förra veckan visades slutligen ”Kriget om fröerna”, Tina-Marie Qwiberg och Andi Loors knappt en timme långa dokumentär om fröindustrin, i SVT.
På utpräglad gotländska presenteras en ganska dyster bild av framtiden för odlingens, och matproduktionens, minsta beståndsdel: fröet.
Bakgrunden är det faktum att 75 procent av de växtsorter som odlades vid 1900-talets början i dag är borta. De går inte att få tillbaka. Nu för tiden används i jordbruket moderna, hårt förädlade sorter framavlade för maximal avkastning och maximal hållbarhet. Men de smakar inte lika gott som, innehåller mindre näring än, och tål väder, vind och sjukdomar sämre än de gamla svenska kulturarvssorter vi nu till så stor del har förlorat.
En ovanligt regnig sommar, eller en ovanligt varm – sådana som vi tycks ha många av numera – kan fullständigt ödelägga en årsskörd.
Detta är oroväckande av en lång rad anledningar. Det vore förstås optimalt om Sverige var någorlunda självförsörjande inte bara på mat utan också på utsäde av maten vi odlar, men i nuläget köps stora mängder utsäde in från länder i Asien och Sydamerika, där kostnaderna är lägre och arbetsförhållandena klart sämre än här.
Bönderna kan nämligen ofta inte odla sitt eget utsäde ens om de skulle vilja. De hyperförädlade hybridsorter de odlar av vete och majs går helt enkelt inte att ta frön ifrån. I stället måste de inför varje ny odlingssäsong köpa nya frön, och gör sig därmed beroende av de fyra internationella fröjättarna som dominerar marknaden (och som ofta i grunden är läkemedelsbolag!).
I tider av kris- och krigsberedskap talas det ofta om att individen ska ha si och så många konservburkar hemma. Mer sällan om var innehållet i konservburkarna ska komma ifrån, eller om vi i framtiden ens kommer att ha något att stoppa i konservburkarna.
”Kriget om fröerna” kräver ganska mycket förkunskaper. Många begrepp och skeenden förklaras inte och rent berättarmässigt spretar det en del, utan att tittaren ges någon riktig överblick. Som konstnärligt hantverk förtjänar dokumentären inga priser. Möjligen inte heller som journalistiskt hantverk, då inga företrädare för ”den andra sidan” – industrijordbruket, konventionella fröföretag, matjättarna – får komma till tals. (Å andra sidan är det skönt att slippa dem! Gudarna ska veta att det pågår intensiv lobbyism för deras sak på alla andra platser på jorden.)
Att göra rätt är svårare, men inte omöjligt – och ganska roligt
Men mycket kan som bekant förlåtas av den som sympatiserar med budskapet. Dokumentären kan i bästa fall fungera som väckarklocka för en grupp människor, hobbyodlare såväl som människor som äter mat i största allmänhet, som kanske aldrig reflekterat över var fröerna, och i förlängningen maten, kommer ifrån. Upplysningen om att till och med de tjusiga, målade fröpåsarna innehåller industrifrön från Kina kan i bästa fall få fler att välja svenskodlade, ekologiska fröer i stället.
Det är lätt att bli svartsynt av det faktum att det i princip är omöjligt att göra ett etiskt val i en vanlig mataffär. Även den ekologiska gurkan är från en jätteodling i Spanien. Det förment normala – att handla helt vanliga, konventionellt producerade varor, de som står på butikens bästa hyllor – är i själva verket något extremt, som utarmar våra jordar och sätter vår framtida matproduktion på spel. Ändå gör alla det. Det är ju så lätt.
Att göra rätt är svårare, men inte omöjligt. Och ganska roligt. Man kan helt enkelt börja med att stoppa ett frö i jord. Fast inte vilket frö som helst, förstås.
Läs mer:
Olga Grönvall Lund: Dags att börja respektera oss kvalitarianer
