Jag fick en bok av en vän. ”Du kommer att tycka om den”, sa han med emfas, men sedan låg den ändå och dammade. Fast jag kände, när jag passerade min dammiga bokhög, att det låg en bok där som ville bli läst.
Ett författarnamn jag inte var bekant med: Emmanuel Carrère. En titel i stora, upphöjda, liksom genomskinliga bokstäver på omslaget: ”Yoga”. Det är en underlig titel eftersom boken inte handlar om yoga. Den handlar om ett meditationsretreat. Och om attentatet mot Charlie Hebdo. Och om att bli inlagd på psyket. Och om ett flyktingläger på en grekisk ö.
Man kan knappt tro att det är sant att så udda delar går att få ihop till en roman. Men så, har det visat sig, är det med många av Emmanuel Carrères böcker. Jag har nämligen ägnat det senaste halvåret åt att febrigt läsa nästan allihop.
”En rysk roman” (2007) – en nazianstruken familjehemlighet, skapandet av en dokumentärfilm om livet i de ryska provinserna, ett stormigt förhållande. ”Andra liv än mitt eget” (2009) – tsunamikatastrofen 2004, en svägerska med cancer, det franska civilrättssystemet. ”Himmelriket” (2014) – Emmanuel Carrères egen kortvariga frälsning, och de tidiga kristnas historia med aposteln Paulus i centrum.
Trots att nästan alla hans böcker sedan 1989 översatts till svenska, och trots att översättningarna – förstår jag när jag börjar läsa på – genom åren recenserats här och där, är han märkligt okänd i Sverige. Det måste det bli ändring på.
Ofta är det Emmanuel Carrère själv som i sina böcker står i strålkastarljuset. Denne snart sjuttioårige franske författare och filmskapare ägnar sig sedan tidigt 2000-tal åt autofiktion, ibland med journalistiska ambitioner, ibland inte.
”Limonov” (2011) är till exempel en biografi över den fängslande, omväxlande älskvärda och djupt omoraliska Eduard Limonov, rysk författare och nationalbolsjevik. ”Doktor Romand” (2000) är berättelsen om ett verkligt och mycket uppmärksammat franskt rättsfall, där en man mördade hela sin familj efter att i många år ha bluffat om sitt liv och sin förment framgångsrika karriär.
Det är inga dåliga böcker. ”Limonov” är till och med en mycket bra bok, tack vare huvudpersonens obegripligt rika liv och författarens oupphörliga intresse för det. Ändå är det som skildrare av sig själv som Emmanuel Carrère är verkligt enastående. Han skriver i ”Yoga” (2020): ”Jag har en övertygelse, en enda när det gäller litteratur, ja i alla fall den litteratur som jag ägnar mig åt: det är en plats där man inte ljuger.” Det häpnadsväckande intrycket i boken är att han på allvar talar sanning.
Alla håller inte med. En vän till mig, en annan vän än han som gav mig ”Yoga”, för Carrère-febern sprider sig, sade att Emmanuel Carrère i ”Yoga” framstår som för god för att romanen ska kännas sann. Jag rådde honom att i stället läsa ”En rysk roman”, där Emmanuel Carrère snarast framstår som ond. Eller åtminstone som oändligt självcentrerad, oempatisk, ärelysten och opålitlig.
Närmast på vinst och förlust tar han ett helt tv-team till en avlägsen rysk håla för att göra en dokumentärfilm om hålan i fråga: Kotelnitj. Väl där har han inga idéer, sitter och surar, låter filmfotografen söka upp människor att skildra. Han tänker på sin flickvän hemma i Paris, hon som skrattar för högt och tror att Saul Bellow heter ”Solbello”, men som han är sexuellt överväldigad av trots att, eller för att, deras åldrar och klassbakgrunder skiljer sig åt.
I ett sårbart, och pinsamt, parti infogar han hela den erotiska novell han skrev och publicerade i franska Le Monde, en invecklad onani-instruktion riktad direkt till flickvännen.
Hon ska ta ett visst tåg, en viss dag, ett visst klockslag, för att möta Emmanuel Carrère vid ankomsten. Han ser noga till att publiceringsdatumet för novellen blir samma dag. I den beskriver han i detalj hur hon ska agera under hela resan: vid Poitiers ska hon viska runda ord för sig själv, vid Surgères får hon uppsöka tågtoaletten för att ge sig själv orgasm. I flera månader går han sedan och väntar på publiceringen, övertygad om att han står i begrepp att genomföra tidernas förförelseakt.
Flickvännen missar tåget. Potentiellt för att hon är otrogen, tror Emmanuel Carrère. I stället intar han själv hennes sittplats, och inser med fasa att Le Monde skickat en nyhetsreporter för att på plats bevittna den orgiastiska yra som författaren förutspått ska infinna sig ombord. Där sitter emellertid bara han, övergiven och generad, omgiven av tråkiga och oattraktiva människor som inte alls kåtat upp sig enligt plan över hans sexfantasi.
I slutändan läser flickvännen aldrig novellen. I stället gör de slut, på det mest utdragna och plågsamma sätt.
Detta är bokens, och kanske författarskapets, själva centrum. En man blottar sig, och sedan fortsätter han att blotta sig. Läsaren följer inte bara en isolerad händelse utan allt som följer på händelsen. Skammen, förnedringen, ilskan. Livet som går och som präglas av allt som hänt.
Själv tror han att han har skrivit en oanständig kärleksförklaring som på sin höjd kommer att uppröra några moralister och hans egen mor, konservativ Rysslandshistoriker och Franska akademiens ständiga sekreterare. Först i efterhand inser han att han har satsat allt, och förlorat. För att han trodde sig vara allsmäktig, gudalik, straffades han av gudarna.
Eller Gud, beroende på vilken Emmanuel Carrère man frågar.
För under ett par år på 1990-talet var författaren devot, ja, nyfrälst kristen. Dessa år skildrar han i ”Himmelriket”, som en drygt hundra sidor lång prolog till berättelsen om aposteln Paulus och evangelisten Lukas. Det är en postkristen uppgörelse med Bibelns ord om de tidiga kristna, skriven av en tvivlare som en gång kunde tro.
Jag tänker ofta på Knausgård när jag läser Carrère. Häromåret sade Knausgård att Carrère borde få Nobelpriset
”Himmelriket” påminner om Karl Ove Knausgårds andra roman ”En tid för allt”, där norrmannen återberättar tre av Bibelns berättelser i sørlandsk gestalt. Jag gör inte jämförelsen lättvindigt, och inte utan grund – även Knausgård gick ju efter ”En tid för allt” över till autofiktionen, och på många sätt är Emmanuel Carrère och han litterära bröder. Jag tänker ofta på Knausgård när jag läser Carrère. Häromåret sade Knausgård att Carrère borde få Nobelpriset. Kanske står det just mellan de två, de främsta utövarna inom samma distinkta 2000-talsgenre? Att berätta allt.
I sammanhanget är det en pikant detalj att Emmanuel Carrère numera inte, rent juridiskt, kan berätta allt. När han för fem år sedan skilde sig från sin andra fru Hélène, som läsaren känner väl från ”Andra liv än mitt eget” och ”Himmelriket”, signerade han ett avtal om att i fortsättningen inte skriva om henne eller deras gemensamma dotter. Samma år kom ”Yoga” på franska.
Romanen är följaktligen full av stora narrativa hål. Ibland benämnda: ”när det gäller mig själv kan jag skriva vad jag vill, också de minst smickrande sanningarna, men inte om någon annan”. Ibland stumma och obegripliga.
Men förvirringen läsaren känner inför det som uppenbarligen lämnats osagt bidrar till identifikationen med denna förvirrade man. Han är deprimerad, kanske psykotisk, och att anledningen – om det nu går att tala om skilsmässa som en anledning till depression – bara anas glimtvis gör själva sjukdomsberättelsen suggestiv och skrämmande. Det är sagan om en livskris, med livskrisens själva utlösande faktor som ett mörkt, för oss dolt mysterium.
I boken som kom därefter är författaren påfallande tyst om sitt privatliv. Det är kanske å andra sidan på sin plats.
”V13” (2022, ännu inte i svensk översättning) handlar om rättegången mot terroristerna som i november 2015 attackerade konsertlokalen Bataclan, nationalarenan Stade de France och en rad restauranger i centrala Paris. 130 personer dog, över 350 skadades. Fast att läsa ”V13” är att in i märgen förstå att långt över 350 skadades.
Från den första dagen till den sista under rättegångens nio månader rapporterar han från rättegångssalen. Han återger vittnesmål, berättar gärningsmännens bakgrundshistorier, lär känna offer och förövare. Så litterärt högtstående brottsjournalistik kan vi bara drömma om i vårt eget land. Man önskar att det kunde sitta en författare med på varenda rättegång, och helst önskar man att det kunde vara Emmanuel Carrère själv.
Att läsa böckerna i tät följd är att lägga ett pussel över ett liv, särskilt som böckerna ofta refererar till varandra. Emmanuel Carrère kan ge nycklar till en tidig bok i en senare bok, och ibland, lustigt nog, tvärtom. Saker och ting får sina förklaringar allt eftersom författaren avtäcker mer och mer av sig själv, som en oljemålning som restaureras, millimeter för millimeter.
Själv skriver han i ”Himmelriket”: ”Jag tycker om landskapsmålningar, stilleben och icke-figurativ konst men framför allt tycker jag om porträtt, och jag betraktar mig själv som ett slags litterär porträttmålare.”
Läs fler artiklar av Greta Schüldt och läs mer om böcker
