Paret Ahndorils ”Sommar i P1” inleds typiskt nog som en deckare.
Fast det ska snarare komma att bli ett porträtt av konstnärerna som unga.
Alexander Ahndoril och Alexandra Coelho Ahndoril, även kända som deckarpseudonymen Lars Kepler, har lustigt nog aldrig sommarpratat tidigare (även om Alexandra har en gång varit Vintervärd). Kanske är det bra att de får göra det först nu, så många år efter succén med och uppståndelsen kring ”Hypnotisören” 2009 att den historien inte längre känns som den mest relevanta att återberätta.
I stället handlar merparten av deras nittio minuter i etern om tiden före framgången. Det låter kanske lite kokett, och gudarna ska veta att paret Ahndoril ofta anklagats för att vara lite koketta, men faktum är att det är en på alla sätt och vis romantisk saga.
”Jag börjar måla och byter tilltalsnamn från Johan till Alexander” är till exempel en väldigt bra origin story, som inte försämras av att Pia, i en annan del av Sverige, samtidigt byter namn till Alexandra. En tid senare presenteras de unga tu med samma namn för varandra, och blir blixtförälskade. En är författare, en är skådespelerska, och tillsammans inleder de ett bohemiskt, utfattigt konstnärsäktenskap.
”Det låter pretentiöst, vi vet”, ursäktar de sig när de berättar om Stockholms blomstrande kulturliv på nittiotalet, men jag tycker bara att det låter underbart. Hallå, de firar millennieskiftet med Mare Kandre? Det är mer värt att skryta om än alla senare framgångar.
Det ovanliga i upplägget – två sommarpratare i stället för en – fungerar också oväntat bra, särskilt när det uppstår spontana små fniss och kommentarer i de i övrigt ganska hårt skrivna replikskiftena. Framför allt är det genuint rart att paret efter 33 år tillsammans fortfarande håller på med den historieskrivning om relationen som ofta präglar nyförälskelsens fas, när man älskar att hitta likheter och samband mellan varandra.
Ja, deras Sommarprat är ett hyllningstal till kärleken och till konsten, och avslutas med en fråga: ”Varför känner två unga människor att de måste bli skådespelare eller författare?”
Svaret finns kanske i den sista låten, Lana Del Reys ”White dress” (en blinkning till deras ökänt vitklädda ”Min helg”-medverkan i SvD Perfect Guide 2015?): ”’Cause it made me feel like a god.” För att det fick mig att känna mig som en gud.
Läs mer
Torbjörn Ivarsson: Var Peter Habers pappa med i Hitlerjugend?
Johan Floderus beskriver vad fångenskap gör med en människa
Allt om årets Sommar i P1
