Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Finns en odlingslitteraturens motsvarighet till att snart sagt samtliga svenska romaner samt fackböcker ges ut just i september, lagom till Bokmässan i Göteborg?
Nyligen ägde nämligen Trädgårdsmässan rum i Älvsjö – det vill säga odlingens egen bokmässa, med reservation för bristfällig information om hur mycket alla dahlia-entusiaster och Sara Bäckmo-stans festar på Älvsjös motsvarighet till hotell Park när själva mässområdet stängs för dagen.
Och på grund av Trädgårdsmässan, tycks det, har varenda odlingsprofil i hela landet sett till att just ha gett ut en odlingsbok. (Eller om det nu bara är så enkelt att våren är en naturlig tid för odlingsböcker att ges ut.)
Journalisten och DN-medarbetaren Elin Unnes har till exempel skrivit den coola och mycket lärorika ”En egen trädgård”. Den kallas ”en självhjälpsbok för trädgårdsägaren” och handlar om hur man skapar en trädgård från grunden, om man nu, som Elin Unnes, har råkat köpa ett hus med tillhörande övergiven trädgård. Boken innehåller en lång rad ovärderliga tips och råd under rubriker som ”Schysta lökar” och ”Snygg häck” – snabbkursen i odlingshumor får man på köpet.
Författaren och poeten Göran Greider blandar i den aktuella ”Rotskott från paradiset. Om undran inför lupiner, syrener och andra invasiva arter, såsom människan själv” trädgårdsfunderingar med civilisationskritik och växthistoria.
Duon bakom den omåttligt inflytelserika odlingspodden ”Jordkommissionen” har sett till att ge ut var sin odlingsbok: Lotta Lundgren den mycket instrumentella, liksom lottalundgrenskt kompromisslösa trädgårdsdagboken ”Odlarjournal” och Tove Nilsson den möjligen något mer estetiskt tilltalande ”Örter. Att odla och äta”. Själva odlingsdelen är förvisso överstökad på 50 sidor, men även kokboksdelen är tjusig och inspirerande.
I samma crossover-genre som ”Örter” återfinns också kockparet Paul Svensson och Camilla Essetegs ”Lätt att odla. Gott att laga”, även den fullproppad med odlingsfakta och recept med det egenodlade i fokus. Allt är omsorgsfullt med den, förutom att författarna inte kunde hålla sig från att skryta om ett barn som enligt uppgift ”i många år [brukade] säga att det godaste han visste var det vi just hade plockat i köksträdgården, lätt ångat med olivolja, lite rivebrödskrisp på toppen och med kantarellsås till”. Eller ska det också betraktas som odlingshumor? Ett barn som gillar ångade grönsaker med ”rivebrödskrisp”?
Då har jag ändå inte fått med hela vårens skörd. Men den som behöver en trädgårdspaus under de utbrändhetsframkallande odlingsmånaderna april-maj-juni kan vila tryggt i litteraturens värld. För vem vill inte få läsa att det är helt normalt att odla minst sex sorters basilika?
Läs mer:
Åsa Beckman: Min trädgård har gjort mig mindre rädd för att dö
