För drygt fem år sedan infördes EU:s hållbarhetsregelverk Sustainable Finance Disclosure Regulation, SFDR, för att göra finansmarknaden mer transparent och styra mer kapital mot den gröna omställningen. Tanken var också att göra det lättare att jämföra fonder och stoppa greenwashing.
– Tanken var vacker. Förordningen skulle göra det möjligt för vem som helst, pensionsspararen, den som lägger undan pengar till barnens framtid, personen som swishar in en hundring i månadssparandet från mobilen, att faktiskt veta vad deras pengar gör i världen, säger hållbarhetsprofilen Sasja Beslik, tidigare ESG-chef på Nordea och i dag investeringschef på det japanska fondbolaget SDG Impact Japan.
Det skulle bland annat åstadkommas genom att finansaktörerna delade in sina produkter i tre kategorier, artikel 6, 8 och 9, där den sistnämnda hade hållbara investeringar som mål och därför ställde högre krav på hur hållbarhetsmålet definierades och följdes upp.
– Fondbolagen har byggt om sina processer, anlitat ESG-analytiker, upphandlat hållbarhetsdata och producerat informationsblanketter som enligt EU-kommissionen själv kan löpa på upp till fem sidor per produkt, fulla av begrepp som ”principal adverse impacts”, ”do no significant harm” och gränsvärden för andelen hållbara investeringar. Men kunden på gatan vet fortfarande inte om pensionspengarna finansierar solceller eller kolkraft.
Detta är SFDR
Sustainable Finance Disclosure Regulation är EU:s regelverk för hållbarhetsinformation inom finanssektorn. Det började gälla 2021 och syftar till att göra det tydligare hur finansprodukter och kapitalförvaltare arbetar med hållbarhet och motverka så kallad greenwashing.
Skillnaden mot 2020 är att banken nu kan visa upp ett prydligt dokument som bevisar att den i alla fall försökt, säger han och pekar på en undersökning av över 11 000 konsumenter i elva europeiska länder som den europeiska konsumentorganisationen Beuc genomförde 2025.
– Betydligt färre kände sig väl informerade om investeringarnas hållbarhetsaspekter än om de finansiella.
Men var blev rådgivarna av, undrar Sasja Beslik.
– Här kommer den del som gör allt extra magstarkt. SFDR bygger på ett implicit antagande att det finns en kunnig människa i mitten, en rådgivare på banken eller i fondbolaget, som kan tolka klassificeringarna och förklara dem för kunden på ett begripligt sätt. Ett stort problem är att finansmarknaden bara sett det som en kostnad och inte som en möjlig intäktskälla.
Nu ska regelverket uppdateras. SFDR 2.0 föreslås ersätta dagens artikel 6, 8 och 9 med tre tydligare kategorier: Sustainable, Transition och ESG Basics. Syftet är att förenkla reglerna, göra det lättare för investerare att förstå produkterna och minska risken för greenwashing. Förslaget är fortfarande under förhandling. Nästa steg är att Europaparlamentet ska enas om sin ståndpunkt innan förhandlingar mellan parlamentet, rådet och kommissionen kan inledas.
– Att EU-kommissionen nu, bara några år efter att regelverket infördes, lägger fram ett helt nytt förslag, SFDR 2.0, med enklare tvåsidiga produktblad och tre tydliga kategorier i stället för dagens snåriga artikel 6/8/9-system, är i sig ett erkännande. Om regelverket hade fungerat som tänkt hade man inte behövt bygga om det redan nu. Man bygger inte om något som gör sitt jobb.