Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Upptakten har ett klassiskt spänningsupplägg. En mulen man (Ebrahim Azizi) kommer körande i nattmörkret på en öde väg. Bredvid sitter den höggravida frun i slöja och försöker jämka ihop makens avsky mot skvalmusik med den lilla dotterns behov av att sittdansa i baksätet.
Så pang! Bilen krockar med något. En stor hund. Motorn krånglar efter den plötsliga sammanstötningen och föraren har turen att kunna rulla in på en verkstad innan bilen dör. Den tortyrskadade mekanikern Vahid (Vahid Mobasseri) får en chock när han skymtar den främmande föraren – ett möte som sätter igång en våldsam och omvälvande händelsekedja för många inblandade.
Under de senaste 15 åren har Jafar Panahi i olika omgångar fängslats, förhörts, suttit i isoleringscell, hungerstrejkat, fått arbetsförbud och hindrats från att lämna landet. Trots det har den iranska festivalfavoriten i smyg lyckats göra en rad internationellt prisbelönta filmer som ”Taxi Teheran”, ”3 kvinnor” och senast ”No bears”.
En karriär som säger en hel del om hur viktigt omvärldens stöd är för modiga filmskapare från skoningslösa diktaturer som mullornas Iran. Men också något om konstens inneboende kraft.
Med den mycket personliga ”Det var bara en olycka” signerar Jafar Panahi sitt första verk på länge som han kunnat göra i relativ frihet, om än utan några officiella tillstånd. Och som han tar ut svängarna! Den välförtjänta Guldpalmsfilmen rör sig vilt och obändigt över i stort sett alla genrer, från thriller till kammarspel, hämndaction, svart komedi, moraldrama, roadmovie och politisk satir.
Vahids nattliga kund visar sig vara ingen mindre än hans enbenta förhörsledare Eghbal från fängelsetiden. Hämndbegäret flammar upp och den forna fången lyckas dagen efter på ett närmast slapstick-artat sätt kidnappa sin gamla förövare. Men just när han tänker begrava sin nemesis levande ute i ett bistert ökenlandskap drabbas han av osäkerhet. Är det verkligen… rätt person?
Vahid samlar ihop en brokig skara andra före detta fångar som han delade fängelsetiden med, för att få hjälp med att identifiera sitt offer. Men också med det moraliska dilemmat. Ska de verkligen sänka sig till samma nivå som regimens smutsiga hantlangare?
Med svängiga ”Det var bara en olycka” har Panahi nått fram till sitt mest moderna berättande hittills. Ett visuellt drama med ett brett och tillgängligt tilltal, samtidigt som den iranska mästaren borrar på djupet, såväl psykologiskt som politiskt. Hans sätt att jobba med ljudet, inte minst när det gäller latenta hot, är stilfullt och illustrerar betydelsen av att fångarna tvingats leva en stor del av fängelsetiden med förbundna ögon.
Alla skådespelare är enastående uttrycksfulla och klarar elegant de hastiga växlingarna i såväl tempo som berättarmässigt temperatur. Inte minst de två kvinnorna, den själsligt sargade bröllopsfotografen Shiva (Mariam Afshari) och den aggressiva blivande bruden Gola (Hadis Pakbaten) vars blanka brudklänning blir alltmer solkig ju längre det dramatiska äventyret varar.
Svärtan i grunden lättas upp med hela gruppens suveräna känsla för komisk tajmning. Inte för inte finns Becketts ”I väntan på Godot” i fonden som en både bildlig och bokstavlig referenspunkt. Den genomgripande samhälleliga korruptionen och de sjaskiga mutsystemen får sig en släng av sleven på ett oerhört roligt och vasst sätt.
Men Panahi väjer inte för det grundläggande strukturella mörkret i historien, även om han vill – och lyckas – göra en film som också är djupt underhållande. ”Det var bara en olycka” formar sig till en uppfordrande motståndshandling mot våld och förtryck med en frihetskänsla som fortplantar sig rent fysiskt i kroppen. Man vill skratta, gråta och faktiskt kanske till och med dansa lite.
Läs också:
Fler film- och tv-recensioner i DN
