Minnet av chocken, när hans pappa dog knall och fall på jobbet, har följt Jafar Panahi genom livet. Fadern stod på en stege och målade när han drabbades av en stroke och föll död ner inför sina arbetskamrater, bara 53 år gammal. Det oväntade traumat blev en vändpunkt.
– Jag blev förtvivlad och sökte desperat efter Gud men fann honom inte i himlen. Det var i bildkonsten som jag hittade tröst och mening och det blev mitt kall. Filmskapandet ger mig frid, säger Jafar Panahi när vi ses i en sobert inredd vindssvit på Södermalms hippaste hotell.
En stund tidigare har han gjort entré som en loj och luttrad rockstjärna med mörka glasögon och en dessertskål i handen – rester från lunchen han just lämnat några trappor ner.
Den iranska registjärnan utstrålar ett orubbligt lugn, trots hektiska dagar efter Guldpalmsvinsten i Cannes med ”Det var bara en olycka” i våras. Efter år av fängelsevistelser, hungerstrejker, arbets- och utreseförbud är han nu – mot alla odds – på global pr-turné.
För någon månad sedan gjorde han sitt första offentliga framträdande i New York på 25 år, tillsammans med Martin Scorsese. Ett toppmöte mellan två av världens främsta filmskapare som utvecklades till en bromance-föreställning, där Panahi spexade och gick ner på knä inför ”en gud inom film”.
– Jag inspireras av filmskapare som Martin Scorsese, som inte bara gör egna filmer utan även lyfter andra regissörer, restaurerar klassiker och värnar filmkonsten. Att bidra till filmens värld på det sättet är för mig också ett sätt att söka Gud, säger Panahi.
Själv tillhör han de mest kreativa och uppfinningsrika regissörerna som tvingas jobba i smyg. Hans imponerande cv rymmer komplexa filmer som ”Den vita ballongen”, ”Offside”, ”Taxi Teheran”, ”This is not a film”, ”3 kvinnor” och ”No bears”.
Samhällskritiska, realistiska och underfundigt humoristiska filmer som skildrar vardagslivets kamp, sociala orättvisor och politiskt förtryck – ofta ur kvinnors perspektiv. Filmer som är präglade av hans hårda uppväxt, upplevelser av krig och konstnärlig censur.
Samma teman återkommer förstås i den mörka komedin ”Det var bara en olycka” som kretsar kring Vahid, en traumatiserad och nedbruten bilmekaniker som plötsligt ställs öga mot öga med den han misstänker vara vakten som torterade honom i fängelset. Efter att ha spontankidnappat sin plågoande börjar han begrava honom levande i en öken. Plötsligt stannar han upp och drabbas av tvivel – är det verkligen rätt person?
För att få klarhet söker han upp andra medfångar, men ingen kan säkert bekräfta mannens identitet. Detta blir upptakten till ett mörkt komiskt drama kring teman som hämnd, förlåtelse och våldets tröstlösa kretslopp. Spänningen stiger när den lilla brokiga samlingen tortyroffer åker runt i Vahids skåpbil och dividerar om hur de ska lösa dilemmat: hämnas och sjunka till sin plågoandes nivå, eller välja förlåtelse och riskera att förföljas av honom för alltid?
– Det är en film som är gjord inför det som kommer efter den islamiska republiken i Iran. Vi måste börja tänka på vad som ska hända när regimen är borta. Bestämma oss för hur vi ska agera: Ska vi fortsätta med våldsspiralen, eller ska vi någon gång säga stopp och äntligen få ett slut på våldet? säger Panahi och låter tydligt ana att han föredrar det senare valet.
Han menar att det finns ett tydligt före och efter den så kallade Kvinna, liv, frihet-rörelsen 2022 som flammade upp efter att den 22-åriga Mahsa Amini greps av moralpolisen och dog. När protesterna flammade upp satt Jafar Panahi själv i fängelse efter att just ha spelat in den hyllade ”No bears”. Väl ute konstaterade han att de iranska kvinnorna hade korsat en röd linje och förändrat landets historia.
– Jag märkte att Teheran hade förändrats totalt på kort tid. Kanske har systemet redan kollapsat, kanske kommer revolten att flamma upp igen, men som med många andra revolutioner så vet vi inte när eller hur det kommer att ske, säger Jafar Panahi.
Hur som helst är han övertygad om att dagarna är räknade för den iranska regimen.
– Ingenting är avgjort än, men i diktaturer kan förändringen slå ner som en blixt från klar himmel. Det är tydligt att den nuvarande regeringen inte kan fortsätta länge till under dessa omständigheter. Allt känns numera som en ytlig fasad, säger han.
Han är en av miljoner som fått betala ett högt pris för sin yrkesutövning. När det var som mörkast var han beredd att ge upp sin filmkarriär för att i stället köra taxi.
– När man får beskedet att man inte får arbeta på 20 år förändras allt. Till en början var det en chock, men sedan gäller det att hitta styrkan och kreativiteten i begränsningarna.
Som regissör arbetar han mer på instinkt och magkänsla än genom att planera varje bildruta i detalj eller skapa avancerade moodboard vid ritbordet. Filmen ”Det var bara en olycka” är ett resultat av de sju månader han satt inspärrad i fängelse.
– Vi fångar delade våra historier, och många av berättelserna har stannat kvar i mina tankar och påverkat mitt arbete. När jag kom ut snurrade tankarna fortfarande i huvudet och resulterade i den här filmen. Utan fängelset hade jag aldrig kunnat göra den. Det är som om historien trycktes på mig, det var inget jag kunde kontrollera.
Filmen spelades delvis in i hemlighet efter Panahis frigivning från fängelset, under stora risker och med omfattande begränsningar på grund av myndigheternas restriktioner. Hans strategi under inspelningen var att agera försiktigt – att börja med mindre riskfyllda scener och hela tiden förhålla sig till det ständiga hotet om razzior och avbrott.
I somras publicerade han ett passionerat upprop på Instagram, där han tycktes uppmana Irans högste ledare Ayatollah Ali Khamenei att avgå – mitt under den eskalerande konflikten med Israel. ”Det enda sättet att undkomma är att omedelbart upplösa detta system och inleda en folkstyrd och demokratisk regering”, skrev Jafar Panahi.
Samtidigt understryker han, som ett mantra, att han inte ser sig som en politisk filmare.
– Nej, i grunden är jag en social filmskapare som påverkas av allting omkring mig, oavsett om det handlar om politik, krig eller något annat. I slutändan handlar det alltid om det mänskliga perspektivet, säger han.
Efter en dramatisk flykt lyckades hans kollega Mohammad Rasoulof att lämna Iran förra året och har även planer på att spela in delar av sin nästa film i Sverige. För Panahi är det otänkbart. Trots den konstnärliga ofriheten är han så djupt rotad i den iranska kulturen att han inte vill lämna landet.
– Jag har varken modet eller förmågan att lämna Iran. Jag skulle till exempel aldrig kunna uttrycka mig konstnärligt här i Sverige – det skulle bara bli som att skrapa på ytan, som en turist. Jag vill vara där jag förstår människorna och kulturen.
Men finns det gränser. Panahi inser att hans gamla idé om att göra en krigsfilm inte går att göra i Iran under rådande omständigheter.
– Den utspelar sig under den sista dagen av ett krig, när soldaterna återvänder hem. Jag jobbade på idén mellan 2006 och 2011 men fick inte till det. I dagens värld, där gränser stängs och splittringar ökar, känns temat mer aktuellt än någonsin, säger han och lägger till:
– Jag saknar alla de filmer som aldrig blev av i Iran.
Samtidigt får iranska filmare starkt stöd från omvärlden. Förra året utsågs Mohammad Rasoulofs ”Det heliga trädets frukter” till Tysklands Oscarsbidrag. I år går Panahis ”Det var bara en olycka” under fransk flagg.
– Det är bra när andra länder hjälper till att sprida våra filmer och begränsningarna börjar luckras upp. Trots osäkerheten känner jag hopp, både för mig själv och för andra kulturarbetare i Iran, säger han.
Även om han fällde Guldpalmen i Cannes så vill han tona ner förväntningarna inför Oscarsgalan.
– Jag försöker att inte tänka på det. Mitt jobb är att berätta bra historier på film.
Guldpalmsvinnaren Jafar Panahi: ”Upproret kan flamma upp när som helst, det pyr en eld under askan”
