Termen ”incel” används om en man som präglas av kvinnohat, kränkthet och hämndbegär för att ingen vill dela livet med honom eller ens ligga med honom: förkortningen står för ofrivillig celibatär.
Den enda poängen med att kalla Hjalmar Söderbergs romanfigur doktor Glas för incelman är att ordet ofelbart hamnar i rubrik och genererar klick. Det mord som denne man slutligen genomför har ingenting med sådan mentalitet att göra.
Värre är spekulationer om att författaren själv skulle ha kunnat begå samma handling: ”På sätt och vis var han Doktor Glas, incelmannen som vill vara övermänniska, herren över liv och död”, skriver Jesper Högström i sin artikel i DN 5/4. Och rena insinuationer: ”hade någon klämt honom på ett svar hade han nog inte haft något emot eutanasi på förståndshandikappade heller.”
Detta grundas på att Söderberg vid något tillfälle sagt att han sympatiserade med Glas önskan att ta livet av den motbjudande pastor Gregorius. Flera personer jag känner har hörts önska att mannen som försökte skjuta ihjäl Trump hade lyckats; det gör dem inte ”på sätt och vis” till mördare.
För att utmåla Söderberg som ensam, improduktiv och olycklig alltifrån det att han flydde utomlands från sitt kraschade äktenskap underlåter Högström att nämna att han nästan genast träffade den kvinna som blev hans andra hustru, den kloka och kapabla Emilie Voss, och levde med henne resten av sitt liv. Lyckliga äktenskap resulterar ju sällan i romaner, men det finns böcker som tillhör skönlitteraturen utan att vara romaner, och Söderberg publicerade sig i fler genrer. Han skrev mycket i tidningar också, vilket minsann inte behöver vara mindre aktningsvärt än fiktion.
En annan obevisbar, psykologiserande hypotes i artikeln är att Söderbergs brinnande avsky för fascism och nazism hade samband med att han var mobbad som skolpojke. I det sammanhanget skulle det ha varit mer givande att ta upp hans drama ”Ödestimmen”, skrivet 1922. Det är en fiktiv version av krigsutbrottet 1914, och handlingen är otäckt aktuell: Alla statsmän har fått den fixa idén att kriget är oundvikligt, vilket leder till att det utbryter ett världskrig som ingen sida ville ha. Även om pjäsen inte var något bestående mästerverk visar den hur tidigt och hur starkt Söderberg var engagerad i världspolitiken och de totalitära systemens framväxt – hela mellankrigstiden.
Det är sant att jag har varit kär i Martin Birck och Arvid Stjärnblom hela mitt liv
Den värsta tragiken i Söderbergs liv, förstod jag tack vare Jesper Högströms grundliga biografi ”Lusten och ensamheten” (2017), var att han levde som tiggare, på förskott från förläggare och ”lån” från mecenater. Han tillhörde ett samhällsskikt vars levnadssätt han inte hade råd med. Om han bara varit tillräckligt förmögen skulle han ha kunnat skiljas från den sjuka hustrun på ett annat sätt än det som Högström här kallar att han ”lät Lisen Bonnier spärra in henne på mentalsjukhus”. I författarbiografin gavs en mer utförlig och mindre fördömande beskrivning av vad som skedde. Vi har svårt att sätta oss in i den klass- och könssegregation som gällde i det svenska samhället för mer än hundra år sedan. De anakronismer som den oförmågan leder till är störande i flera av de romanparafraser på ”Doktor Glas” som utspelas i Söderbergs egen tid.
I biografin finns också en passus om att ingen bland Söderbergs fyra vuxna barn, allra minst döttrarna, ville säga ett enda kritiskt ord om sin ”blide och älskvärde far”. Någon som gillar psykologiserande må analysera Högströms kommentar: ”En sådan inverkan hade Hjalmar Söderberg på många kvinnor omkring sig.”
Även jag kan förstås misstänkas vara svag för Söderberg på vanligt fruntimmersvis då jag protesterar mot att han förknippas med vilseledande modeord i 2000-talet. Det är sant att jag har varit kär i Martin Birck och Arvid Stjärnblom hela mitt liv, och identifierat mig med dem trots annat kön, men författaren själv tycker jag nu kan få vila i frid i sin grav på Vestre kirkegård i Köpenhamn.
Läs mer:
Därför är incelmannen Doktor Glas ständigt aktuell
