Den senaste tiden har det talats om något som kallas bookshelf wealth, ungefär bokhyllerikedom. De som läser smarta tidskrifter om heminredning och följer ämnet på Tiktok skruvar kanske på sig och suckar – men herregud så mycket 2024!
För oss andra kan det tänkas att begreppet är nytt.
Innebörden är att man ser bokhyllor, proppfulla med böcker, som en ny heminredningstrend. I alla fall i den typen av hemmahosreportage som görs i stora våningar i London, New York eller kanske i ett vackert hus någonstans vid Medelhavet. Och böckerna ska ”kureras”, alltså komponeras vackert, knappast i bokstavsordning utan snarare efter utseende.
Jag blev nyfiken, för sedan 2010-talet är bokhyllor mer eller mindre försvunna i vanliga bostadsannonser. Inte heller dvd- eller cd-samlingar syns till. Rummens väggar gapar tomma, bortsett från enstaka tavlor, en tv-skärm stor som en fotbollsplan och kanske en sandfärgad morgonrock hängande på en krok.
Läsande är en så pass udda syssla att en tv-serie som ”White lotus”, där alla läser hela tiden, leder till entusiastiska diskussioner på social medier om varför Jacques Lacan, Nietzsche eller en buddistisk självhjälpsbok läses av just den rollfiguren. Serieskaparen Mike White blinkar till alla oss som roas av att försöka se vilken bok Aimee Lou Wood, med en loj min ligger och läser i sin solstol.
Men i verklighetens svenska hem verkar kultur konsumeras helt och hållet strömmad. Jag är övertygad om att det gör något med oss som läsare, lyssnare och tittare. Min samlarsjäl oroas också, hur ska vi kunna köpa gamla böcker, skivor eller filmer i framtiden om all kultur konsumeras via paddan? Är bookshelf wealth räddningen, i alla fall för bokmalarna?
En stajlist bekräftar att bokhyllan verkligen kommer starkt som inredningsdetalj och estetiskt element i hemmet
I marsnumret av Elle Decor kan man läsa om trenden med stinna bokhyllor, illustrerad av ett oemotståndligt foto av den gamle bibliotekarien Keith Richards. På bilden ligger Stonesgitarristen på en sorts divan i en omsorgsfullt oknäppt ljusblå skjorta, lagom slappa brallor, barfota och förstås – gitarr i famn och cigg i mungipan. Runt omkring: bokhyllor från golv till tak, fyllda med böcker.
Keith Richards av alla? Där ligger han likt en ambassadör för Läslyftet i en artikel som ska symbolisera bokhyllans och böckernas återkomst. Men på en av hyllorna hänger en skylt: ”Main offender” står det – låter bekant, just det, det är namnet på Richards soloalbum från 1992, bilden är alltså 33 år gammal. Är detta med bookshelf wealth bara ännu en självutnämnd trend av några kreativa tidskriftsredaktörer och Tiktokinfluerare?
Efter viss sondering bland stajlister och möbelfirmor framgår att bokhylleförsäljningen alltjämt ligger väldigt lågt jämfört med tidigare decennier. Men hos en av de större tillverkarna anar man ett ljus vid horisonten. Under pandemin började siffrorna att stiga och kurvorna fortsätter att luta svagt uppåt.
En stajlist bekräftar att bokhyllan verkligen kommer starkt som inredningsdetalj och estetiskt element i hemmet. Den ska vara full av böcker och innehållet kan tillhandahållas av stajlisterna själva. Böcker med fina ryggar säljs i meterpris hos vissa antikvariat. Så hamnar alla dessa halvfranska band med Jack London eller Albert Engströms samlade verk i nya hem. De var osäljbara som litteratur, men numera eftertraktade som dekoration.
Stajlisten slår till och med ett slag för något jag hoppades var en gammal vandringssägen från 2010-talet: detta att ”möblera” hyllan med böckerna bakvända, så att inte ryggarnas färgprakt stör rummets färgsättning: ”Det blir väldigt vackert även med den vitbeiga baksidan utåt”, säger hon.
Jag biter mig i handen för att undvika att skrika rakt in i luren.
Hur ser vi på litteratur när boken snarare bedöms som snygg än läsvärd?
Själva artefakterna, alltså böckerna, cd-skivorna, vhs:erna och dvd:erna som vi själva läst, hört eller sett, försvinner obönhörligen från hemmen, alldeles oavsett hur inredningstrendernas vindar fläktar i gardinen.
Vad händer när vi inte längre hör musik med ett omslag i handen, inte kan gå tillbaka till en älskad bok för att bara känna tyngden i handen eller kanske läsa om något stycke? Hur ser vi på litteratur när boken snarare bedöms som snygg än läsvärd? Är såna som jag, vi som till och med vägrar hundöron eller anteckningar med annat än blyerts i våra böcker, en helt hopplös art på utdöende?
I min ungdom var skiv- och boksamlingen nödvändig som identitetsskapare. Tillfällena då jag gick hem med en okänd dam från krogen kan räknas på ena handens tumme, men hade det skett oftare och jag mötts av en bokhylla med ”Grottbjörnens folk” eller en Carolaskiva på stereon hade jag vinkat hej då, i trygg förvissning om att vi aldrig mer skulle ses.
Tänk om du besöker någon som använt sig av ’bookshelf wealth’ och stajlisten av misstag ställt ”Mein Kampf” i hyllan
Åttiotalet innehöll några måsten för oss som ängsligt sökte inträde till kulturvärlden. Den som inte hade Michail Bulgakovs ”Mästaren och Margarita”, Gun-Britt Sundströms ”Maken” eller Gabriel García Márquez ”Hundra år av ensamhet” hemma var en suspekt person som kunde misstänkas tillbringa helgerna på diskotek eller något annat opassande. Bokhyllan och skivsamlingen var den tidens privata cv:n, tydligt synliga i de minimala ettor vi bebodde.
Hur gör man nu? Duger Tinderprofilens kortfattade beskrivning? Kan man ställa till med ett kulturförhör innan man vinglar från hallen till sängen? Eller ännu värre: tänk om du besöker någon som använt sig av bookshelf wealth och stajlisten av misstag ställt in en praktutgåva av ”Mein Kampf” i hyllan!
Man kan också fråga sig vad morgondagens antikvitetssökare ska leta efter. Lp-skivan upplever en renässans, både i form av nypressningar av samtida pop och som åldrat och åtråvärt samlarobjekt. Det är ett välkänt faktum, även om det inte syns i mäklarannonserna annat än i ettorna på Södermalm.
Dvd:er hivas däremot fortfarande i tusental i plaståtervinningen, trots att det sakta börjar växa fram en samlarmarknad även där. Videokassetter har en ännu större skara raritetssökare. Vissa titlar har numera blivit svåra att hitta, och vips är marknaden beredd att betala hundratals kronor även för en mer obskyr barnfilm. Gäller det verkligt undergroundpräglade filmer, utgivna av särskilt eftersökta firmor, kan det plötsligt handla om tusenlappar.
Cd:n har även den börjat få sina tillskyndare. Men de breda storsäljarna är svårsålda i alla former även när decennierna gått, och någon video- eller cd-shelf wealth har ännu inte presenterats.
En läsplatta fullproppad med böcker, vem är intresserad? Inte ens stajlisten
Antikvariaten lever, även om de är långt färre än för fyrtio år sedan. Många som ska tömma hem eller bara rensa ut böcker i den egna bokhyllan verkar tro att det enda man kan göra är att trava iväg till närmaste återvinningsstation och langa skräpet i papperstuggen. Det är tyvärr sant vad gäller uppslagsverk och bästsäljande författare från de senaste decennierna. Men snygga inbundna böcker kan man som sagt få meterpris för, om det inte smärtar kultursjälen för mycket. Och vissa förstaupplagor kan fortfarande ge visst klirr i kassan.
Men den antikvariska bokmarknaden är lynnig och en lekman har svårt att veta vad som kan säljas och inte. När vi för länge sedan tömde en släktings hem lade jag beslag på en lite udda miniatyrbok från tidigt artonhundratal. Den visade sig vara värd någon hundring, men just det här exemplaret låg i en handgjord, vackert patinerad läderkassett med monogram – och blev plötsligt värd niohundra kronor! Den hade gått från att vara en bok till att bli ett objekt och litterära objekt är storvilt för samlare.
Av detta lär man sig att om du ska tömma någons bokhylla, ring ditt närmaste antikvariat först, de kommer i allmänhet gärna förbi för att se om det finns något att rädda till eftervärlden.
Hur kan då strömmad konst säljas och samlas på framöver? Jag har svårt att tro att usb-minnen med film eller musik kan bli särskilt intressanta. En läsplatta fullproppad med böcker, vem är intresserad? Inte ens stajlisten.
Varje tid är oförmögen att bedömda vad i den egna samtiden som kommer att värderas högt av morgondagens antikjägare. Den där udda boken av författaren som bara kom ut med två böcker på 1980-talet, den kan vara värd tusenlappar. Kanske är det något spännande nedladdat på din hårddisk som kommer att vara morgondagens antikvitet, hett eftersökt av samlarna.
Jag ser framtida tömningar av gamla släktingars hem framför mig:
”Vad är det här… har mormor sparat tio externa hårddiskar? Och här är ju en hel hög med usb-minnen! Vi slänger dem, eller är det någon som vill ta dem?”
Säg nej om du törs.
Läs mer av Gunnar Bolin:
”Jag var full och budade på nätet mitt i natten”
