När säsongens nöjen långsamt vrider sig från loppisbesök mot svampskogens håvor började jag summera sommarens utflykter.
En julisöndag satt jag på ett trappsteg till korvkiosken i Tyrolen, en folkets park belägen i byn Blädinge utanför Alvesta. Denna helg var det sommarens stora semesterloppis, naturligtvis oemotståndligt och valda delar av familjen hade åkt de 40 minuterna i bil för att… ja varför? Mig veterligen var det ingen som behövde något. Kanske ytterligare någon leksak till barnbarnen? Kanske en snygg vas, behöver vi inte en lite mindre ugnsfast form? Eller bara ett fynd i största allmänhet. Eller en korv.
Till min glädje fanns surkål som tillbehör. Det och priset på trasmattor och sänglinne var det tydligaste tecknet på att moderna tider ger sig till känna även på superloppisar. Jag har inget belägg för att surkål blivit någon sorts hipp detalj att svänga sig med i köket likt misopasta eller koreansk gochujang. Men att trasmattor äntligen börjar kosta lite, det har jag belägg för.
På denna superloppis stod en herre med en bastant trave trasmattor framför sig.
Alla vävda av hans mormor och aldrig använda.
Jag tyckte att priset, 250 kronor mattan, var oväntat saftigt men visst var de vackra och mannen hävdade att han sålt en del. Timpenningen för mormors arbete var förstås fortsatt pinsamt låg. Men mina tankar kring trasmattans ökade värde var igångsatt. I en vintagebutik i Skåne, några veckor senare, meddelade innehavaren att han numera kunde ta 80 kronor metern för trasmattor, och det var en bra bit över de priser han fick ut för några år sedan.
Mattorna signerades aldrig – det hade nog varit att förhäva sig
En vävstol var länge ett standardredskap i hemmen på den svenska landsbygden. Det samlades tygrester som blev trasor och mattor vävdes. Börjar man betrakta de lite noggrannare ser man att vissa har rätt intrikata mönster och färger. Jag minns från sextiotalet hur mamma gick till grannen på landet med tygrester och utslitna kläder. Trasorna lades ut på golvet för att se hur mycket det fanns av olika färger, och hur långt ett mönster skulle kunna upprepas.
Mattorna signerades aldrig. Det hade nog varit att förhäva sig. Att väva trasmattor var en del av årets sysslor, som att ysta, plocka potatis eller luka betor. Mattan fyllde främst en praktisk funktion. Golvdrag kunde tätas och slitna plankor kunde döljas. Samtidigt är det ett tydligt konstnärligt arbete om än inte på samma nivå som det kvinnorna vävde lika mycket för skönheten som funktionens skull. Jag tänker på allmogevävnader, åkdynor (agedynor som de också kallas) och kuddvar. Här är äldre skånska modeller högvilt även för en internationell marknad.
Men nu var det trasmattan som hade satt igång mig. Jag började fråga runt på den landsbygd jag kommer i kontakt med i Småland och Skåne: Fanns det någon kvinna i bygden som var känd för att göra särskilt vackra mattor eller vävnader? Jag möttes ständigt av ett lite förvånat nekande.
”Nej det kan jag inte minnas, det var ju inget märkvärdigt, alla kvinnor vävde…”
Är det inte Olga från Småryd som vävt denna? Ut och köp. Lagra på vinden!
Med åren kommer trasmattorna obönhörligen att försvinna från loppisar och vintagebutiker, lagren tar helt enkelt slut. Om en generation kanske de blir hett eftertraktade och likt osignerade allmogeskåp där ett sätt att måla en tulpan kan avslöja konstnären, kommer man kanske kunna identifiera vissa särskilt begåvade väverskors verk. Är det inte Olga från Småryd som vävt denna? Ut och köp. Lagra på vinden!
Uppvärderingen av trasmattan är del av en större trend vad gäller textilier. Även broderade lakan och örngott går numera att sälja. Det nedsättande begreppet ”förspilld kvinnokraft” börjar långsamt bli mer och mer inkorrekt. Ett lakan i grov linneväv ger en sällsam tillfredsställelse att krypa ner i. Där kan man ligga under en ljuvlig hålsöm eller ett vackert monogram och fundera över om BH stod för Berta Hultgren eller Bengt Hansson. Något har hänt, tidigare hittade man både trasmattor och broderat sänglinne i högar för tio kronor styck. Inte längre, och det är alltmer unga som köper.
På en bonnauktion (som just utannonserades som det), hittade jag en rulle tyg designat av Viola Gråsten. Nu är vi inne på ett annat så kallat segment av textilier. Vintagetyger från fyrtio, femtio och sextiotalet har länge gått att sälja till rätt höga priser. Viola Gråsten är en av svensk textilkonsts verkliga Grande dame. Detta tyg, ”Kastanj” hade jag inte sett tidigare. Rullen var på 24 meter och hade legat i tryggt förvar på en affärsvind i decennier.
Inte för att jag visste vad jag hade tänkt att ha detta kastanjetyg till, annat än en bordsduk på tre meter. Ändå väntade jag de timmar det dröjde tills auktionsutroparen hade hunnit till bordet med Violas tyg.
24 meter, fantastiskt! Mitt habegär var lika starkt som oförklarligt.
I dag är chansen till riktiga fynd minimal – alla kan med hjälp av sin telefon på några sekunder få ett hum om en varas värde
Budgivningen flög iväg, mängder av händer viftade och till sist – ett klubbslag på 6 400. Nej, det var inte jag. Trots allt var jag glad att tyget inte slumpades bort. Jag minns känslan av att hålla i den tjocka rullen, tänka på att nån försäljare från Mölnlycke väveri passerat den småländska landsbygden i mitten av sextiotalet och sålt en rulle till en tygaffär. Tyget blev en liten del i historien om det svenska designundret, och även om den småskaliga affärsverksamheten på den svenska landsbygden. Att den gripande figuren Arpius i en av mina favoritromaner – Eyvind Johnsons ”Krilonserie” var handelsresande i tyger kan möjligen också gjort sitt för mitt intresse av Gråstens tygrulle.
Den stora loppisen i Tyrolen i Blädinge liknade annars många andra. Bord som svällde över av leksaker, dvd:er och barnkläder. Någon vresig försäljare ville ha ett absurt överpris för en lampa av Hans Agne Jakobsson. Husgerådsborden var så gott som rensopade på något från Rörstrand, Gefle eller Gustavsberg. I dag är chansen till riktiga fynd minimal. Alla kan med hjälp av sin telefon på några sekunder få ett hum om en varas värde. Men en snygg bricka i teak eller ett par tennljusstakar från tjugotalet kan fortfarande hittas billigt. Och en bra gjutjärnsgryta eller kanske en snygg papperskorg i rotting. Och visst fanns här gott om textiler att rota runt i.
De mest eftertraktade loppisarna är annars de där en idrottsförening samlat på sig saker under året och under några timmar säljer allt de fått in. Köerna utanför snöret som dras upp klockan tio är groteska, späda unga tjejer, gamla tanter med fynd i blick sätter krokben för gubbar med rejäla midjemått, trängseln vid borden är absurd. En armbåge i revbenen hör till.
Det är samma märkliga psykologi som får folk att köpa slitna och rostiga Grythyttanstolar på auktion till nästan samma pris som nygjorda
Det vänds på glasvaser, kikas på serveringsbestick och sakta inser alla att – nej, här måste några kännare ha rensat ut det mesta som ens skulle snudda vid begreppet ”fynd”. I branschen suckar också alla: Nä, nä det finns inga riktiga auktioner eller loppisar längre, allt är utplockat alldeles oavsett om man kallar det för ett ”obrutet dödsbo” eller inte. Kännarna har redan varit där.
På bonnauktionen med Viola Gråstentyget gick allt som kunde liknas vid ”retro”, till exempel serviser från femtiotalet eller en osignerad stol som drog åt dansk design, allt detta gick långt över Stockholmspriser. Det är samma märkliga psykologi som får folk att köpa slitna och rostiga Grythyttanstolar på auktion till nästan samma pris som nygjorda. Även Josef Franks möbler, nedsuttna och slitna går förvånansvärt nära butikspris.
Men är nöjet att göra en utflykt med familjen till sommarens stora loppis och njuta av en korv med surkål, det är inget att förakta.
Läs mer av Gunnar Bolin:
”Jag var full och budade på nätauktioner mitt i natten”
”Glöm de kala väggarna, nu kommer bokhyllan tillbaka”
