Det är nog nu med äldre herrar – och enstaka kvinnor – på litteraturfältet som beklagar sig över det rådande tillståndet och drömmer om flydda dagar. Inte minst när de själva har varit med och format hur detta fält ser ut i nådens år 2025.
För några år sedan arrangerade Författarförbundet en välbesökt heldagskonferens om ”Litteraturens framtid”. Jag deltog i slutdebatten, där Steve Sem-Sandberg misslynt hävdade att litteraturen inte längre betyder något för de unga – annat var det på hans tid. Därefter höll Göran Greider ett slutanförande, som retoriskt sett framstod som visionärt men där han inte kunde dölja en liknande saknad av gångna tider, åtföljd av lamentationer om ungdomens förflackning.
Tidigare på dagen, på samma scen, hade en 17-årig Aya Kanbar läst poesi ur sin debutbok ”Hyperverklighet”; även Erik Lindman Mata, några år äldre men ganska långt från 30, läste ur en nyutkommen diktsamling. Men det visste inte dessa herrar. Greider dök upp just innan han skulle göra sin grej, Sem-Sandberg likaså, och båda försvann lika kvickt.
Mest radikala på framtidskonferensen var Martin Kaunitz och jag själv, två manliga före detta Bonnierförläggare i medelåldern, vilket ändå måste vara ett underbetyg åt Författarförbundet. ”Allt är fortfarande möjligt”, ungefär så kan våra bidrag till diskussionen sammanfattas.
Nu står två ännu äldre Bonnierförläggare i mediernas blickfång. Båda har just gett ut böcker om sina förläggargärningar. Båda har också tjänat enorma pengar på förlagsverksamhet. Eva Bonnier gör ingen hemlighet av att samtiden känns främmande. Per I Gedin har också en teori om vad som har hänt. I Expressen säger han: ”Det var borgerligheten, det var ett socialt mönster, och där ingick läsningen som en del av beteendet. Det fanns helt enkelt inte människor i borgerligheten som inte läste, det ingick i de kulturella koderna, man måste kunna tala om den senaste Olle Hedberg till huvudrätten.”
På Gedin kan man tro att 1950-talets svenskar gick man ur huse för att införskaffa den senaste boken av Lars Gyllensten eller Birgitta Trotzig. Så var det inte. Deras upplagor lär ha varit försumbart större än vad jämförbara författare når i dag, liksom deras uppbackning från förlagets ”reklamavdelning”. Och ärligt talat: att diskutera en roman av Olle Hedberg – det kom en ny varje jul – skiljer sig inte nämnvärt från att diskutera ”Gift vid första ögonkastet”. Det krävs större bildning och själsligt djup för att haja ”The White Lotus”.
Intervjuaren Jens Liljestrand bekräftar tjänstvilligt förlagsnestorns tes: ”Ingen pratar längre om böcker. Den senaste svenska roman som samtliga bildade personer jag känner läste var Lydia Sandgrens ’Samlade verk’ som kom för fem år sedan.”
En underbar kiasm: dels en man ur det gamla borgerskapet som umgås med författare och drar sina slutsatser utifrån det, dels en författare som umgås med det nya borgerskapet och drar sina slutsatser utifrån det.
Historieskrivningen är inte bara felaktig utan också förljugen, eftersom den tjänar ett syfte.
Här förskjuts all skuld från (specifikt) förlagskapitalismen och (generellt) det nyliberala projektet, i vars slutfas vi befinner oss, den som följs av fascismen. Och vem är då i stället skyldig: jo, den enskilda, usla människan, som saknar bildning (vilket naturligtvis är hennes eget fel). Det finns tydligen inga samband mellan ekonomi, teknologi och historia, mellan välfärdsstatens sönderfall och lässvårigheter bland unga, man vägrar se kulturjournalistikens, skolans och public services svek, och så vidare. Och ja, i just detta läge ger regimen folket en kulturkanon för att dölja sin egen skuld.
Gedin talar gärna om bokförlag som ”både Börs och Katedral”. Förlagen är alltså garanter för ekonomisk tillväxt (vilket i och för sig sällan beror på börsen) och för litteraturens högtidlighållande (vilket borde ha vållat dess död för länge sedan).
Nu verkar han förvånad över att katedralböckerna blir färre. I Expressen nämner han några mindre, fristående förlag – däribland mitt eget – som fortfarande gör ”bra saker”, och även om han är tydlig med att förlagsbjässarna inte längre är kulturbärande, som på den gamla goda tiden, verkar han oförmögen att se de verkliga orsakerna till det.
Men längtan tillbaka till en svunnen guldålder har inte nödvändigtvis med födelseår eller politisk hemvist att göra. Sådana sentiment finns, förklädda till argument, över hela spektrat och i alla åldrar. Helt nyligen lanserade Teodor Stig-Matz (en 31-åring) i Dagens ETC (en vänstertidning) den franske författaren Stendhal (1783–1882) som ett ideal för den som vill skriva om sådant som är ”viktigt”. Samma dag körde tidningen för övrigt en stor intervju med sexgurun Erik Adelsohn, 42.
En debatt 2015 om förlagens svek mot de unga visar dock hur snabbt situationen har förändrats. Victor Malm, ännu inte kulturchef på Expressen, utbrast i en artikel: ”Ge oss en tidskrift!”
Tio år senare sitter ingen och väntar på att få en tidskrift. Nu startas litterära magasin överallt, inte bara online utan också i tryck, inte bara i Stockholm utan över hela landet. Mängder av nytt publiceras, varav somligt är svagt, somligt briljant, precis som det ska vara. År 2025 rör sig också litteraturen hungrigt mot andra fält, som scenkonst, måleri, video, spel, happenings. Här uppstår nya konstnärliga kraftfält. Allkonstverket är åter relevant, och gränsen mellan litteratur och aktivism håller på att lösas upp. Man är skeptisk till den traditionella författarrollen och arbetar gärna kollektivt eller maskinellt. Utrymmet för minoriteter och flerspråkighet är en självklarhet.
Därför välkomnar jag att förlagskapitalismen snarast möjligt når sin naturliga slutpunkt
Hela detta nya fält, som sjuder av liv, är en direkt reaktion på att de gamla institutionerna har förvedats och gett upp. Inte minst arbetar unga författare globalt med en självklarhet som äldre generationer har saknat. I höstas hamnade jag på en poesiuppläsning som blixtsnabbt arrangerades av en kanadensisk tidskrift, där svenska poeter läste sina dikter översatta till engelska. Var? På Götgatan i Stockholm, närmare bestämt på sunkbaren Hirschenkellers toalett. Händelsen strömmades givetvis.
Ingen av kulturpersonligheterna som figurerar i min artikel lär ha kommit i närheten av denna vibrerande miljö. De fortsätter mäta litteraturens förmåga att ”nå ut” i försäljningssiffror och klick, kändisskap och status. Något annat ingår inte i deras kulturella koder, för att tala med Gedin.
Men litteraturen hittar alltid nya vägar. Krisen, om en sådan finns, gäller inte litteraturen som sådan utan möjligheterna att bli miljardär på den.
Litteraturen skapar nu förbindelser som aldrig förr. Därför välkomnar jag att förlagskapitalismen snarast möjligt når sin naturliga slutpunkt, där döda förlag skickar ut döda bokprodukter till döda boklådor och plattformar, gärna i ett kretslopp som helt och hållet styrs av AI. Sedan må ”romanen” ha nått sin slutstation som handelsvara – men för den som vill skriva längre, komplexa prosatexter utanför detta system kommer friheten att vara svindlande.
Det bestående intrycket från mediesurret kring några nyutgivna förläggarböcker blir att det verkar ha varit väldigt enkelt och trevligt att driva förlag förr i tiden. Jag själv tänker inte ta denna sentimentala hägring till intäkt för att anstränga mig mindre eller sluta se mig omkring. Det är ändå mera troligt att den levande litteraturen visar sig på Hirschenkellers toalett än i de fina salongerna.
Läs mer:
Per I Gedin: ”En förläggare måste tåla mycket sprit”
