Det finns en lång litterär tradition av att bråka med läsaren. Möjligen är den lika lång som den skrivna skönlitteraturen över huvudtaget. För ingen kan säga att Cervantes är särskilt friktionsfri i den roman som brukar kallas världens första: ”Don Quijote”. Och Laurence Sternes ”Tristram Shandy” från mitten av 1700-talet, som kom i ny svensk översättning i höstas, är notoriskt bångstyrig. Kanske innebar den skrivna texten en författarnas frihet i det att de hade läsare som kunde hejda sig, undra vad fan som hände här egentligen, och enkelt kontemplera och backa tillbaka i texten.
Med de olika litterära modernismerna och postmodernismen fick bråkandet och brötandet med de konstnärliga verken rejäl fart. Norska Gunnhild Øyehaug är en av de samtida författare som tänjer på gränserna för vad skönlitteraturen kan ta sig för. I Sverige introducerades hon 2020 med sin åttonde bok, ”Presens maskin”, som var en roman som nästan sprack i fogarna av allt den ville säga.
Nu kommer kortprosaboken ”Onda blommor”, som uttalat har stulit titeln från den franske flanören Charles Baudelaires – ofta kallad ”den förste modernisten” – skandalösa diktsamling från 1800-talets mitt. Hos Øyehaug blir dessa metaforiska blommor naturligtvis till något konkret. Onda blommor. En bukett av dem får berättaren att bryta två ben i foten. Berättaren, som visar sig inte alls vara den busschaufför vi lär känna i början. Chauffören är bara en fiktion i fiktionen, får vi veta. Den egentliga berättaren har blivit trakasserad på ett gym, och alltså brutit några ben i foten varför han nu måste gå i joggingskor.
Och så sys säcken ihop med en helt naturlig reflektion. ”Avslutningsvis vill jag säga att jag undrar vad Baudelaire hade sagt om han hade upptäckt att hans titel hade använts i en novell som handlade om problem med sesambenet och joggingskor som har slutat tillverkas, och påträngande människor på gym och uppdiktade busschaufförer och passagerare”. Berättaren föreställer sig att det berömda fotografiet av Baudelaire från 1863 togs precis när han fått en glimt in i framtiden och läst Øyehaugs text. Han tänker: ”onda blommor, my ass”.
En annan inspiration som hon nämner i boken är den amerikanska hippie-beat-surrealisten Richard Brautigan, som bland andra märkliga böcker skrev ”Trout fishing in America” (1967), där han lät den konkreta, fackboksdoftande titeln strömma ut åt alla möjliga håll. ”Öringsfiske i Amerika” transformerades till att bli allt ifrån själva boken och dess omslagsfotografi, till en tonårig terroristgrupp, en brevvän och ett oförskämt, amputerat fyllo i rullstol som kallas ”Trout Fishing in America Shorty”. Det är en mycket lekfull prosa, som ibland låter ana en förtvivlan. Richard Brautigan sköt sig 1984, 49 år gammal.
Ett par av texterna i ”Onda blommor” är protester mot den föregående texten. Det handlar om att fotografen bakom Baudelaire-fotot inte är nämnd, och att en text om bland annat talgoxar slutar för olyckligt. Här rör vi oss alltså i Monty Pythons tassemarker.
Novellen ”Färskpotatisarna” inleds med meningen: ”Tre döda änder flög rakt över mitt huvud”.
Och jag tror att det räcker med dessa exempel på vad som händer i den här bokens cirka 25 korta texter. Det är en bråkig språkfabrik som möjligen har glömt vad det är den egentligen ska producera, eller struntar i det. Framför allt tycks Gunnhild Øyehaug inventera efterkrigstidens hela litterära verktygslager och fröjdefullt svinga grepp och anti-grepp. Alldeles underbart. Jag tror att Baudelaire, om han faktiskt glimtade in i framtiden, snarare skulle ha nickat gillande.
Läs fler texter av Jonas Thente och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur.
